Skattkartan

Alltid detta virrvarr i ett främmande hus. Detta letande efter något hon inte kunde finna. Överallt fanns människor, men ingen visste. Hon frågade, ångesten drev dem alla på flykten. Ingen ville svara en vilsen, okammad själ. Hon sprang i korridorer utan slut, öppnade dörrar som aldrig ledde ut.

Hon ville därifrån, men inte innan han funnit det hon var tvungen till. Hade ingen sett det hon sökte efter? Visste ingen något? Var det bara hon själv som hade skattkartan? Men hon visste inte var den fanns. Hon hade med livets lykta lyst upp varje skymsle och vrå. Hon hade finkammat all terräng som fanns att uppbringa. Ingenstans fick hon klarhet. Hon var vilse, utan räddning.

Som ett utslocknat ljus satte hon sig ned och lät de sista flammande gnistorna pysa ut.
Nu försökte hon inte längre.
Nu väntade hon in.
Det var då medvetenhetens ljus talade till henne. Skattkartan hade hon hela tiden haft med sig, burit inom sig. Men vägen dit hade varit så lång, så svår, så obegriplig.
Med lugna hjärtslag lämnade hon huset som så ofta dykt upp i hennes mörka mardrömmar, för att aldrig mer återvända dit.

Fem ord på J och minst två finns med i berättelsen

Jag - givetvis!


Jublar


Jämmer


Jesuit


Jamsa


Jobspost


Jungman


Jänta





Tips: dessa ord plockade jag ut genom att slumpartat slå i min ordbok på bokstaven j och sätta mitt finger vid första bästa ställe...Får se vad det blir av det hela.





Det var min allra första resa ut på de fria vidderna, på stormarnas hav och med en flödande lust på äventyr i varje ådra av min tonåriga spensliga lilla kropp. Jag var placerad i köket som mässjänta vilket var det värsta ställe jag visste, men här skulle jag minsann inte visa något jämmer. Att vara gamle Jakob behjälplig med ditt och datt var bara roligt. Den mannen fick mig att lé om jag så var halvt död när jag vaknade på morgonen. En riktig sjöbuse var han, och skämtade om det mesta. Ibland blev jag nästan lite rädd, för jag var en ganska snäll och oskyldig jänta från södra Blekinge på den tiden. Då jag inte alltid hängde med på allt vad gamle Jakob sa, eller om jag missuppfattade hans bohusländska dialekt försökte jag jamsa med efter bästa förmåga.

"Det är ett sådant gyckleverk!" var ett av hans favorituttryck, som han ofta sa. Han tyckte inte att livet var så allvarligt utan det bestod mest av munter galenskap, som han lyckades snappa upp var han än hamnade.
När jag blev kär i jungman Olof blev han däremot lite tvär, och trodde väl att jag skulle börja missköta mitt arbete. Men jag kunde allt se skillnad på arbetstid och fritid, ja, den ytterst lilla som det fanns då, och skulle aldrig smita från mina uppgifter. Jag var nog helt enkelt för rädd för det, även om jag var kär så mina köksröda kinder hettade värre än någonsin.

- Tössabita, du e la aldri syg? sluddrade han fram en dag, när mina kinder var som blossande kärlekseldar och min blick var placerad fjärran från grytor och matos.

- Om att vara kär dygnet runt är att vara sjuk - då är jag det, med råge! svarade jag hurtigt och kände att färgen tilltog än mer och hjärtslagen snubblade som yra höns i mitt bröst.

- Gapp iveij mä siij! Jaej vaokte på maedden!

Nu var Jakob inte känd för att vara så väldigt snäll och förstående, så därför blev jag överrumplad av hans erbjudande, som dessutom tycktes vara sagt med tanken att det absolut inte fick sägas emot.

Då jag gick upp för de smala, skrangliga järntrapporna, där räcket satt löst eller var helt borta slog det mig, att det var något som inte bådade gott. Jakob hade även sagt ett annat konstigt ord: jobspost, i en osammanhängande mening. Fast jag inte visste vad ordet betydde kände jag på mig att det bar något orosväckande över sig.

Jag hann inte mer än svänga av in i den grönmålade plåtingången förrän jag direkt såg min käraste Olof. Han låg helt platt på det olidligt kalla cementgolvet, och en tung metallstång vid hans sida avslöjade olyckans orsak. Jag rusade givetvis fram, och ville skaka liv i honom, men han gav mig en avväjande blick. Och jag förstod, fast jag inte är speciellt sjukvårdskunnig, att jag inte skulle röra honom. Jag kallade istället på en som var det, vår käre Jakob, för det var han som visste mest vad vi skulle göra vid olyckor och sjukdomar.

Det blev en lång konvalescent för Olof, vi mönstrade av båda två och fick på det viset en gyllene chans att lära känna varandra. Vår kärlek hade kommit för att stanna, det förstod vi. Men vad vi aldrig däremot blev kloka på var hur Jakob hade vetat, att det var något illavarslande jobspost, som han fått nys om. För som sagt Jakob var egentligen inte känd för att vara så väldigt snäll och förstående. Så det vet jag, att han släppte mig inte fri för att jag skulle få umgås med min Olof av rena nöjesskäl, utan det fanns någon annan förklaring. Men det där lyckades jag och Olof aldrig luska ut. Däremot blev vi ett kärt par i många år framöver.

Koden

Det finns språk jag inte förstår, frånvarande, oemottagligt, där känslobortfallen gapar som oläkta sår. Det finns de ohörande, de oseende med hjärngaller över deras hjärtat.
Dit inga nycklar passar, som kan låsa upp den inre koden. Där pansarlås har blockerat alla möjligheter. Där isen frusit sig så ogenomtränglig att inget ljus kan tina upp den.

Det finns så många ord, deltagande, förstående, där kärleken strävar med sina fäktande vingslag. Det finns de innerliga, de nitiska med ljusstrålar från känslornas djup. Dit kan ingen skugga nå, som slocknar ut den varma glöden. Kärleken är skyddet mot alla intrång. Där är kraften så stark att ingen kod längre behövs.

Halka efter

Det gäller att aldrig komma efter, alltid hänga med, för ett tillfälle kommer aldrig mer igen. Det var hårda ord, som hon lärt sig av sin far. En jagande prestation genom hela livet.

Men någonstans på vägen tappade hon farten, och begick den största av synder. Hon halkade efter, och hon föll och gav till upp. Blev sittande, stirrande på allt och alla som bara rusade runt. Det meningslösa gatuloppet, de evinnerliga intrigerna, de konkurrensdrivande streberna. Hon var inte med. Hon hade hoppat av, om det var av egen fri vilja eller för att hon inte hängde med i takten, det kunde hon inte riktigt redovisa för.

Men visst hade hon en gång varit uppfylld av dessa förmätna tankar, att även hon...att även hon var en utvald, eller åtminstone en normal samhällsmedborgare. Men så halkade hon efter, tappade taget och gav upp. Hon gjorde försök att hinna ifatt, att kompensera och nå upp till samma nivå igen. Men bakslagen stod på lur, och hon vek undan. Hon gömde sig, osedd för den aldrig sinande flyende flocken av människor, levande och energifulla till bristningsgränsen.

Det var väl att hennes far inte såg henne nu. Det hade krossat hans dåliga hjärta. Han som i alla år försökt intuta henne lite vett. Han hade faktiskt trott på hennes förmåga - en gång. Men hon hade inte orkat med de hetsiga stegen, hon hade dukat under i ett världsfrånvänd tillstånd. Ändå, med längtansfulla blickar tittade hon på allt liv och all rörelse som försegick utanför hennes fönster.
Skulle hon någonsin bli en av dem? Skulle hon kunna komma ifatt? Om hon sprang hela vägen till målet? Då skulle hon väl nå fram.
Men vad skulle hända sen?
Vad skulle det bli av henne?

Egentligen

Egentligen, att något borde vara på ett annat sätt än vad det är.
Egentligen, ett förklarande skuggord, då det inträffade föll utanför ramen.
Egentligen, en omskrivning för ett felaktigt beslut.
Egentligen, den nakna sanningen, som först inte vågade fram.
Egentligen, då masker rivs ned.
Egentligen - för att vi behöver ett ord att binda samman, då de andra orden tagit slut.

Ett erbjudande

Fullmånens tid nalkade sig i den finska skogsbyn, och folket kände stor oro över att inte hinna med sina göromål innan natten tog vid. I månen mäktiga sken ville ingen utsätta sig för de farliga krafterna, som kunde röra sig i skuggorna och de ondskefulla ritualer som sades äga rum.

Tjocka ullfiltar spikades upp framför fönstrena för att inte släppa in den skadliga strålningen, och i varje stuga släcktes elden, så att inte de djävulska makterna skulle lockas dit.
Då solen krypit ned bakom bergtopparna och tillfälligt sänkt ett stilla, oroväckande mörker över byn tog månen över.
Det magiska ljuset hade en stark påverkan på hela den lilla byns befolkning. Berättelser som överförts från generation till generation var deras sanning som aldrig blivit ifrågasatt utan styrde dem alla, ovillkorligen.
De kallades för Månfolket, eller Skuggfolket, men det var egentligen ganska motsägelsefullt, för det var just månen som fyllde dem med den värsta skräcken, och som de flydde ifrån. Ändå hade de en stark tilltro på månens magiska makt och stor fascination av dess styrka och förmåga. Bland folket fanns många nyfikna, som ville veta, men inte vågade.

Lovisa blev utsedd till att vara med på en av dessa högtider, i fullmånens allra starkaste sken. Hennes okuvliga lust, att få kunskap hade lyst igenom och detta hade de invigda kvinnorna uppmärksammat. Lovisa var då mycket ung och oförstörd av livets ibland nedbrytande slag. Hon kunde inte motstå denna möjlighet till vetskap, och även om hon visste att det säkert stred mot hennes föräldrars värderingar, så kunde hon inte hindra sig själv. Hon var inte heller så rädd som de flesta andra utan begåvad med ett drivande mod, som slog ut alla förhågor.

Att detta skulle bli inkörsporten till Lovisas fördömelse hade hon inte en tanke på. När man är 14 år och uppfylld av livets förunderligheter och försedd med ett starkt förtroende på sin egen förträfflighet, då var detta i sig ett enkelt val.

När de visste att folket kurade inne i sina mörklagda och filtförsedda små stugor, och att rädslan höll dem alla i ett säkert strypgrepp, då samlades en grupp kvinnor djupt in i skogsmassivet. Där fanns en rundad plats dit månljusets strålar nådde likt förtrollande spjut.

- Detta är vårt heliga rum, vårt tempel, förklarade en av de tre kvinnorna till Lovisa, och svepte med handen i cirklande rörelser, som om hon ville framställa detta rum genom ren tankekraft.
De andra kvinnorna började också göra svepande rörelser, och nunnande stillsamt på en entonig melodi. Lovisa iakttog fascinerat. De ställde sig alla i denna magiska cirkel, och placerade sig i de fyra vädersträcken. Nu fanns det någon i alla vädersträcken, och deras sällskap var fulländat.
De böjde alla först på sina huvuden, som var försedda med svarta kåpor, för att lätt kunna glida in i mörkret och skydda sig om det skulle behövas. Samstämmigt sjöngs en väl inövad ritual, som Lovisa uppfattade handlade om den store Guden och Gudinnan, om makt över sol och jord. Det kändes som om kommit till en värld, som hon alltid längtat till. En värld där hon hörde hemma.

Att grubbla

GRUBBLA, ja, det är nog jag i ett nötskal, och jag måste erkänna att det har försvårat livet många gånger.
Jag har alltid fascinerats av människor som kan konsten att bara leva, njuta och uppleva nuets intryck. Istället fastnar jag i frågorna, som ofta inte har några enkla svar och jag är i stort sätt okapabel att koppla bort underliggande och bakomliggande budskap och faktorer i livets alla händelser.
Det där låter förstås väldigt smärtsamt, och onödigt komplicerat. Till saken hör att det är i princip en medfödd defekt, eller förmåga, som jag haft som min följeslagare så länge jag kan minnas.
Märkliga fragment då jag redan som barn ifrågasatte, gick under djupet och skrev ned mina funderingar om livet i min lilla röda tänkebok. Ja, det finns kvar än, och jag blir faktiskt själv något fascinerad och till viss del bedrövad över min hängivenhet till grubbleriets träsk.
Ändå... om jag så kunde förändra detta beteende så är frågan: vill jag? Det är just det som är det finurliga med årets gång, att man växer in i sina egna säregenheter och förhoppningsvis lär sig leva och till och med trivas med dem.
För att ytterligare ta ett steg mot mig själv: jag skulle inte kunna vara utan allt detta, som trots allt är jag!
När jag ibland attackerats av grav förändringslust så kan jag efter en viss eftertanke (grubbleri...) bli starkt medveten om allt som tas ifrån min själ skulle innebära en ödesdiger sorg. Hur gärna vi än vill passa in, bli accepterade och då framför allt älskade så finns det ingen genväg.
Det finns bara en endaste väg, och det är att sluta fred med sig själv, denna ibland så enerverande människa, som kan få mig att vilja krossa glas för att få utlopp för tragglet i vanmaktens fotspår.
Men jag är ju ändå här och kvar i mig själv - och hur det än är så vill jag överleva hela mitt liv, om det så innebär att jag ibland få vandra i obekväma skor.
Det vi har, det vi är...- det är livet.
Men för att undvika grubbleriets fallgropar är den upplyftande humorn en räddande hand.
Att LEVA mellan varven är ej heller att förglömma.