Att smyga

Hon avskydde egentligen att smyga, hade alltid föraktad människor som for med oärlighet. Det slet på deras förhållande, Peter hade börjat tappa förtroendet för henne. Han tittade på henne med de där olycksaliga, oförståeliga ögonen. Hon visste vad han tänkte. Har du tagit något nu igen? Som väl var kunde han inte alltid se det, hon lyckades dölja det ganska bra. Hon var ju specialist, och överlistade de flesta. Läkarna, arbetskompisarna, vännerna, barnen...ingen visste egentligen hur illa det var. Det var inget hon skyltade med precis. Snarare tvärtom, hon ville hålla skenet uppe, vara den outröttliga, livsglada och positiva människa, som hon i sin enfald fortfarande hade en bild av. Men den senaste tiden hade hennes händer börjat darra oroväckande, pulsen slog ojämt, hon hade svårt att andas, alltid ont i huvudet och kunde inte tänka klart. Då tog hon ändå mer, för att lindra plågorna, för att förtränga vad hon höll på med, för att stå ut med sig själv. Hon höll sakta men säkert på att ta livet av sig. Någonstans visste hon att det endera dagen kunde bli för mycket, att hon kunde överstiga sin gräns. Men när de gnagande tankarna kom bedövade hon ännu mer, och hon höll sig ju faktiskt uppe, än så länge. Sen skulle hon givetvis lägga av, så fort hon fick tid. Men just nu...var detta den enda lösningen. Hon skulle inte klara av att leva annars, det visste hon, och hon tog inga risker. Kanske skulle hon ta en extra treo-compcoctail för säkerhets skull, innan Peter kom hem? Hon hade dem gömda på flera ställen. Hon fick byta plats hela tiden, ibland hittade Peter några rör. Hon bortförklarade alltid, skulle aldrig erkänna inför honom. Men hon visste att han visste, han hade sett så mycket av henne, och han hade anklagat henne för ansvarslös och egoistisk. Det var hon väl inte? Hon utsatte ju ingen annan, bara sig själv! Eller var det en bortförklaring också? Hon såg att de tre inbjudande brustabletterna var upplösta, och hon drack upp lösningen, snabbt och vant. Hon grimaserade av den beska, vassa smaken, som rev henne i halsen. Inom tjugo minuter skulle hon må bra igen, och inte tänka på konsekvenserna. Hon kände sig trygg av den vissheten, sköljde av glaset så att inga avslöjande ränder skulle synas. Instinktivt gick hon till spegeln, som om förvandlingen redan ägt rum. Hon log i samspråk med sin egen spegelbild. När hon inväntade effekten var hon riktigt nöjd med sig själv, att hon hade något som ingen egentligen visste. Hon hade smygit med sin hemlighet i tio år. Var inte det fantastiskt?