Litteraturpriset

Det var för henne en övermäktig situation, något hon aldrig förväntat sig eller ens snuddat vid tanken. För henne hade det hela tiden handlat om överlevnad, att få pysa ut allt som sprängde inom henne. Hon var som en tryckkokare, och utan att tillsätta det bränsle som skrivandet innebar skulle hon förmodligen helt enkelt kokat över, fattat eld eller utplånats till ingenting. Det var tack vare sina ord, som hon nu hade ett förhållningssätt till livet, som skänkte henne frid. De motstridiga känslorna hon upplevt hade fått sina namn, hade blivit gripbara och rädslorna hade skingrats. I detta virrvarr hade hon hittat fram, funnit en framkomlig väg och det hade sannerligen varit i kaosets kärna som hon en gång hade stått. Nu låg allt detta i prydliga bokhögar på skinande bänkar, till allmänhetens beskådande och godtyckande. Hon hade öppnat upp sitt inre, givit av sitt djup, det dyrbaraste av sig själv. Hon hade nagelfarit varenda ord och uttryck i det hon skrivit, därefter hade hon gått igenom allt om igen, skrivit om allt och återigen kritiskt granskat. Till slut hade hon lämnat ifrån sig sina verk, med en känsla av att ämnet var uttömt och att hon var beredd att bli skärskådad från alla håll. När hon värdigt och välförtjänt mottog litteraturpriset 2010 var det med de sedemera bevingade orden:
Skrivandet är en resa, men det viktigaste är inte att komma fram - det är att överleva.