Förväntningar inför ett nytt decennium

Det är lätt att ha alldeles för stora förväntningar, och så faller de platt på sin egen orimlighet. Så det rätta och enda är väl att ta det som det kommer, och uppskatta det lilla i tillvaron. Att helt enkelt lägga ned stridsyxan mot livet, och istället vända sitt ansikte mot ljuset - vad det än vara må.

Men vad kommer då ambitionerna in? Ska vi inte sätta upp mål inför framtiden, så att vi kan gå segrande härifrån?

"Du kan bara göra ditt eget bästa!" sa min mamma, och jag tyckte alltid att det inte var nog. Jag måste väl kunna göra ännu mer? Överraska mig själv, överlista mina egna begränsningar och bestiga mina oövervinliga berg - minst, annars skulle jag inte bli nöjd.

Risken finns som sagt att kraven tar död på det viktigaste hos en människa: livsljuset. Därför tror jag att en ödmjukhet inför livet och kärleksfulla ögon kan få oss att uppnå den ultimata lyckan. Vi vill tillskriva livet egenskaper som vi bara kan uppnå i våra drömmar. Livet är egentligen inte så komplicerat. Livet är en tid vi fått att leva, som vi ska se som en gåva och en så sällsamt vacker gåva ska vi förvalta väl. Hur det än är, när allt ställs på sin spets: Livet är det största vi har - så länge vi har det. Bara tanken på att förlora det...kan göra att vi vidtar vilka ytterlighetsåtgärder som helst för att få leva kvar. Jag vill se varje dag som detta värdefulla som livet faktiskt är, och jag tror att den insikten är nog. Därefter faller allt annat på plats.