Avlasta

Elisabeth med det mörka, taggiga håret, de korta kraftiga benen, håriga under de täckande nylonstrumporna. Elisabeth som aldrig sprungit tag i en man, hon som alltid funnits hemmavid och stöttat sin reumatiska mor. Nu började hon bli till åren kommen, hennes kropp hade lagt på sig alltför många tröstekilo, vaderna var breda som stockar och hennes bakdel var iögonfallande omfattande. Bakom mörkbruna metallbågar, inköpta på 70-talet, skymtade en fladdrig blick, urvattnade ögon utan glöd, om det någonsin funnits något sådant.
Det var självklart att Elisabeth kom hem till mor inför julen, det var aldrig någon som ens ifrågasatte. Hon fanns där ju ändå i närheten, bodde två kvarter bort i en eländig liten etta med vinddrag och flagnande, fuktiga väggar. Hemma hos mor fick hon ändå värme och mat, och då var det väl inte så konstigt om hon tog ett handtag också. Ingen såg Elisabeth som en resurs, någon som gjorde en god gärning och avlastade den gamla i hennes diverse bestyr. Elisabeth var så självklar, att hon inte ens själv hade ifrågasatt något annat alternativ. Hon var en fullfjädrad specialist på att tillfredställa den reumatiskas behov långt innan det hade blivit något behov. Hon var alltid förutseende, planerande, mild och aldrig beskäftig. Hon fanns och fyllde samma oväderliga funktion som de upprättande väggarna i husets alla rum. Det fanns ingen anledning att påpeka detta, eller göra Elisabeth stolt över sin livsuppgift. Den enda sanningen var att det bara var så.
Denna jul fick Elisabeth en inre uppenbarelse. Hon såg spegelbilden av sig själv, och den påtagliga upplysningen fick det att gunga till i hennes grundvallar. Hon gjorde en hemlig överenskommelse med sig själv, att nästa jul, om exakt 365 dagar skulle hon se en annan bild av sig själv i spegeln. Hon hade nog vetat hela tiden, att hon höll på att bli gammal, en ful, tjock murken gammal nucka - kunde det bli värre? Men inom Elisabeth fanns så mycket mer, det vackra som hon aldrig fått kännas vid, det som hon hållits ifrån. Detta fanns som slumrande små dunungar inom henne, och hon visste, att gav hon dem näring och lät dem leva så skulle de växa, och fick de växa skulle de snart ta över makten hos Elisabeth.
Men hon släppte dessa funderingar, och lät julen passera, som alla ville ha den. Elisabeth, storebror Alf, kära mor och moster Ingeborg - den kvinnan var egentligen inte sjuk, bara lat och utnyttjade Elisabeths godhet till det yttersta. Hennes bror däremot hade inte en tanke på att det skulle vara på något annat vis, och han hade väl heller ingen anledning att önska det.
Elisabeth lämnade det välstädade hemmet med en doft av såpa efter sig. Hon gned sina fnasiga händer, fulla av sprickor och röda eksemränder, och blev medveten om den vasa kylan, säkert var det över 10 minus. Julkvällen var stilla, elljusstakarna lyste solidariskt i varje hem. Hon stannade till ett ögonblick, lät vinden bita henne i de slappa kinderna och kylan skapade ånga på glasögonen. Hon ville gå hem och lägga sig, hon var väldigt trött, och alldeles för överviktig. Men i hennes själ fladdrade så många känslor som hon inte kunde finna ord på. Det enda som kom för henne var: frihet! Vad är frihet? Är det att vara fri och göra det man vill? Kan man det? Äger man sin frihet? Var hon fri? Var Elisabeth en fri människa? Kunde Elisabeth välja sin frihet?
Trots mörkret, trots kylan, trots tröttheten kunde inte Elisabeth ta miste. Hela himlavalvet vinkade till henne, och det sa: Ja, ja, ja!