Att kopiera

Moster Lollo Rosita förbjöd mig att någonsin använda mig av någon form av kopiering. Inte bara förbjöd, hon förbannade dem som inte åtnjöt sina egna tillgångar utan försökte bli dåliga kopior av sig själva.
- Det spelar ingen roll om du är en idiot, om du tänker som en efterbliven och handlar som en outbildad. Det har ingen som helst betydelse, så länge du följer dig själv, och inte ger dig hän åt förliknelser.
- Jaja, moster, men ibland kan det väl vara bra att ha ett föredöme, som du, att titta på?
- Du kan gärna ta till dig all kunskap av värde, men det måste alltid gå igenom ditt eget hjärta och det är du som måste föda fram dina beslut. Ingen annan. Aldrig kopiera, kom ihåg det.

Jag la det på minnet, inte för att jag egentligen förstod vikten av det, men för att moster hade betonat det så tydligt, med en underton av dyster erfarenhet.
Efteråt, långt senare, säkert tio år senare, reflekterade jag speciellt över detta uttalande. Det fanns mörka skuggor från moster Lollo Rositas tidigare liv, av något outgrundlig anledning hade jag börjat förstå det. Hon var inte allt igenom en människa utan synd. Hade hon varit det...hade hon nog inte varit en så innerligt förstående människa som hon var. Hur skulle hon annars haft förmågan att förstå de stackars krakarna som byn frusit ut och ställt på bar backe? Hon hade inte enbart en medfödd förmåga att vilja hjälpa utan hon hade sin bakgrund själv i fördömelsens smärta. Jag visste inte vad det var min kära moster dolde för mig, men jag blev mer och mer vaksam på hennes ibland tvetydiga uttalanden.
- Barn lilla, var lycklig du som föddes inom det heliga äktenskapets band. Min syster valde sin man av kärlek och hon fick dig, den största bekräftelsen på kärlekens frukt. Det var aldrig tal om att syster min skulle ta en annan karl, även om hon blev påhoppad av förslag från alla håll. Det var hennes ljus i livet, att alltid vara sig själv trogen, som höll henne fast... och så hade hon väl ett vagt minne av hur det kunde gå...för mig.
Moster stannade upp i sin berättelse, tittade ned, fingrade på det randiga förklädet och svalde för att hindra de bittra tårar som sved bakom ögonen.
- Men har inte alltid du om någon valt ditt hjärtats röst?
Jag tyckte frågan var onödig, skrattretande, men det var ändå något som hängde i luften, och jag ville veta. Jag visste nu med säkerhet att moster hade ett förflutet som tyngde henne.
Men jag skulle få vänta innan jag fick svar. Moster Lollo Rosita hade pratat nog för denna dag, hon var trött och orden tog liksom slut. Hon satte sig vid brasan och petade med järngaffeln i elden. Som om hon såg svaret i de eldflammande lågorna sa hon med en drömsk stämma:
- Ja, du ska få veta, lilla barn. Men tiden är inte mogen än. Jag ska berätta för dig om Alasia, min lilla flicka.