Att vara utvald

Moster Lollo Rosita var utvald. Det var hon som tog sig an de trasiga människorna och de vilsna barnen. Hon hade även sin hand med i spelet då det skulle skipas rättvisa i de avlägsna värmländska skogsbyarna. Det var säkerligen på grund av att moster Lollo Rosita var den enda som hade utvecklat förmågan att kunna läsa och på det viset lyckats inhämta en hela del kunskap. Detta såg den övriga befolkningen som något övernaturligt och oförklarligt.
Moster anlände till byn då hon var nyss trettio fyllda, rågblond fläta virad runt det vackra huvudet, mörkbruna varma ögon och en kompakt, slitstark liten kvinnokropp. Hon sågs som en märklig varelse från en främmande värld med sin lugna finska brytning, och hon var välkommen och väntad. Det var henne de bett om till de gamla bergsgudarna, att någon skulle komma och visa dem vägen och reda upp den misär som utvecklats bland befolkningen. Det var ett hårt arbete, som väntade, och moster insåg ganska snart att hon skulle bli tvungen att stanna länge, mycket längre än hon hade tänkt.
Efter tjugo år såg hon att hennes ihärdiga arbete givit resultat. Hon hade fått igenom sina reformer, stöd och hjälp för sjuka och fattiga, omhändertagandet av föräldrarlösa barn och vanvårdade djur. Hon hade byggt upp sin verksamhet i en imponerande gammal herrgårdsbyggnad, som hade stått tom och övergiven. Men med mosters entuiasm blommade den upp, blev full av liv och rörelser.
Det var då, när moster egentligen hade tänkt att vända åter till sitt kära hemland Finland, för hon trodde att hon förmodligen hade sonat sin synd och åter kunde beträda sin fars marker. Det var då hon verkligen blev medveten om att hon aldrig kunde lämna denna lilla värmländska karga bergstrakt. Hon hade kommit dit med ett sargat hjärta och en skärande tomhet i sin själ, men med en begåvad och kunskapssprängd hjärna. Det som fått byn att växa till en välfungerande och sammanhållande enhet var inget annat än moster Lollo Rositas förtjänst och livsverk. Det var ingen tvekan om att det var för detta ändamål hon var hon utvald. Fry hade varit vär den smärtsamma långa vandringen, för att ta sig hit, för att hitta sin egen mening med livet. Med den starka övertygelsen fick kära moster leva tills hon hann fylla nitioett år.

När den frostbeklädda marsdagen sprack upp i vårens första, darrande strålar, som om de var rädda för kylan, som ännu låg kvar på lur. Moster Lollo Rosita visste denna tidiga marsmorgon att hennes tjänst på jorden hade kommit till sitt slut. Men moster ville inte lämna något oklart och inte heller att den lilla byn skulle rasera om hon lämnade sin post.
Det var då jag kom in i bilden. Mamma och jag hade under hela min uppväxt besökt moster under mina sommarlov, och jag hade visat ett påtagligt intresse för allt som moster gjorde. Jag hade ett gediget intresse, en naturlig fallenhet för medkänsla och en klartänkt, snabb hjärna. Så beskrev moster Lollo Rosita mig, och hon borde ju veta. Därför kom det inte som en chock för mig, att hon vill överlämna sin verksamhet i mina händer. Hennes ord var oemotsägliga och jag visste att det kunde bli ett öde både av glädje och slit. Men moster var en person som ingen hade kommit på tanken att betvivla.
- Du är utvald, mitt lilla systerbarn. Detta har jag vetat sen den stund du föddes, och jag tror du omedvetet har vuxin in i rollen. Det finns inget annat alternativ för dig, och något säger mig: du vill inte heller välja något annat...
Jag hade väl tvekat först, det var inte så konstigt, jag var tjugoåtta år, ogift och barnlös. Ville jag ge upp allt för detta? Men det var ingen lång osäkerhet jag kände. För jag visste att moster definitivt var utvald, jag beundrade allt som moster gjort, allt hon sa, allt som hade med moster att göra. Egentligen var hon den viktigaste personen för mig. Hon hade lärt mig så mycket, mer än folkskolan i Finland lyckats med. Så jag visste att det inte var något litet val det handlade om, att bli utvald är något mycket, mycket mer. Jag kände det som om jag vunnit det högsta i livets lotteri.
Då moster Lollo Rosita lämnade jorden för att få vila och fröjd i himmelens ljuvlighet kände jag faktiskt en glädje, som jag aldrig någonsin upplevt tidigare. Jag var så lycklig över att fått detta förtroende, och att moster kunde lämna över det till mig och sedan med frid i hjärtan vandra över till andra sidan. Jag var uppslukad av minnena från Lollo Rositas outtömliga kraft, och det märkliga var, att det verkade som det var något hon lämnat efter sig - till mig. På det viset fortsatte utveckligen och undren att ske i Värmlands innan så bortglömda skogar.