Debutera

Jag såg direkt att kära moster inte mådde bra. Det var den tredje juni, sommaren var i sin dallrande öppning och vaga förväntningar ilade i vinden som otydda drömmar. Lollo, som jag något familjärt börjat kalla henne, var numera en bedagad skönhet, spåren var nästan övertydliga: hon hade varit något alldeles extra i sin ungdom. Föll ljuset gynnsamt över hennes finlemmade ansikte kunde skuggorna som genom ett trollslag kasta bort de djupa fårorna och den ålderstunga mimiken, och då var det som om flickan Lollo Rosita strålade framför mig. Naturligtvis var det inte tänkt att hon skulle heta just dessa namn, född i en fattig finsk stuga, där allt koketteri var av ondo. Flickan fick heta Lovisa, efter sin aktansvärda moder, som i sin tur bar det efter sin mormor. Det var ett väl förankrat namn i den traditionsbundna familjestammens kultur, och det var utan tvivel ett namn som påaxlade dess bärare ett visst ansvar att leva upp till.
Men den unga Lovisa hade en enda stor tillgång, som inte sågs med blida ögon, och det var hennes förunderliga skönhet, som stod över vanligt folks sans och balans. Det var inte rimligt att en fattig liten undernärd tösabit skulle frodas till en sagolik ljusvarelse, som fick dem alla att bli mållösa. Det var inte bara orimligt, det måste finnas något sattyg med i bilden - så resonerade de oupplysta på den finska landsbygdens bortglömda nejder. Det började tisslas och tasslas om Lovisa, som fick namnet Lollo i folkmun. Anledning till detta var att namnet associerade till de själlösa lodjuren, som var besatta och i maskopi med den onde själv. Detta ville många framhärda, att det måste gälla den där olustigt förtjusande Lovisa också. Men skam vore väl om inte flickan ändå fick behålla ett form av hederligt namn, om det skulle behövas. Det föll sig lätt som en nykärnad smörkula i mun, att bara ge henne ett liknande namn, men ändå med en något föraktfull liknelse till de dumma kossorna i hagen. Rosita fick det bli, det var åtminstone inget ont i det namnet. Men det var värre att bli av med Lollo, och det var än viktigare att behålla Rosita, så det fick bli att min arma moster fick bära båda namnen. Och inget av dem var hon döpt till, det måste varit förvirrande för en ung flicka!
Med hennes namn följde de illavarslande farhågorna, som raskt tog fart till obemästrade eldsprutande vulkaner. De fick fäste lite varstans, och det fanns till slut ingen plats kvar längre för det som en gång varit Lovisa. De osande olyckskorparna hade skränat och satt sina bemärkta fotspår innan Lovisa hann att sätta dit sina. Det fanns ingen hederlig chans för henne, att rentvå sitt skinn och påvisa sin oskuld. Detta var en bitter sanning som gick upp för Lovisa en dag i början av juni, ja, givetvis var det den tredje, och det var då hon bestämde sig för det enda, som skulle rädda hennes ännu osolkade själ.
Tanken var att Lovisa skulle invigas i vuxenvärlden, och släppas fri som ivrig hustru till de blodtörstande karlhundarna, som stod som en ring runt henne med flåsande tungor. Men sådan var traditionen, och detta visste Lovisa sedan flera år tillbaka, och hon hade bävat tills den dagen skulle komma...Hon hade lovat sig själv att på något vis komma på en lösning, så att hon inte fastnade i detta eländes elände. Men hur väl min allra käraste moster hade tänkt och smidit sina planer inför midsommarens invigningsfest, debuten för de unga oskuldsfulla flickorna, så hade hon inte kunnat ana vad som komma skulle, och vari detta skulle få för följder.