Nya friska tag

- Jamen, hursomhelst var jag ju tvungen att gå vidare!
Meningen hängde kvar som fartröken efter ett krigsflygplan. Tillsammans med de dallrande känslorna som moster Lollo Lovisa inte helt lyckades tygla blev luften med ens kompakt och okrossbar. Jag kände att hela mitt väsen stelnade, att jag hade svårt för att få fatt i djupet i min andning. Medvetet hade moster säkert låtit en endaste mening få lägga sig som ett ankare kring en kaskad av oroliga tankar. Hon visste att när hon väl lyfte bort skyddshöljet skulle orden börja flöda, fritt och skoningslöst. Hennes hasselnötsbruna ögon tog sikte på mig, hon ville se om jag var redo, om jag hade uppnått den mognad som krävdes för att höra den nakna sanningen. Jag nickade mot moster och fick för en gångs skull till en uppfodrande blick, som sa: nu måste du berätta, jag förtjänar att få veta.
Men att ge vika för årtionden av stångande demoner krävde förstås en ansenlig mängd av själslig styrka. Detta besatt dock moster, och fullt förvissad om att hon övervunnit sina bedrifters nederlag så drog hon efter andan och började stilla prata med sin melodiösa altstämma.
- Jag trodde jag skulle kunna väja undan för männens hungriga famntag, och jag ville in i det längsta hålla fast vid min värdighet och min rätt till mig själv. Det var ju mitt liv, som en man bara genom stundens lusta, kunde påverka så att det aldrig blev detsamma igen! Jag varken kan eller vill gå in på det övergrepp som jag blev utsatt för. Men det var brutalt och det satte outplåneliga spår i mig, som gjorde att jag aldrig, aldrig någonsin ville sätta min fot där mer. Detta har jag sedemera omvärderat, men det är en annan historia.
När det hela var över, och jag hade förkrympt mina känslor till värkande knappnålar, stapplade jag helt enkelt iväg och började min evinnerliga vandring. Jag var smutsig, blodig och trasig, men inom mig ska du veta var styrkan starkare än aldrig förr. På något vis skulle jag ta mig därifrån, och jag lämnade allt utan att kasta en blick bakåt. Jag såg bara svek och smärta, det fanns ingen kärlek kvar på det gudsförgätna stället. Jag tog mig därifrån, käraste lilla vän, med en visserligen krossad stolthet men med den värdighet som man blir tilldelad, då man själv saknar skuld till det inträffade. Jag hankade mig fram, tog tillfälliga arbeten på gårdar och i byar. Visst kunde jag dra fördel av mitt milda yttre, det får medges, och när de synliga såren började läkas var det ingen som kunde föreställa sig vad jag egentligen gått igenom. Jag hade själv gjort vad som stod i min makt för att sudda ut mitt förflutna, leva i detta nu, så innerligt att inga tankar fanns kvar till något annat.
Men jag hade förstås blivit märkt, jag bar på frukten av mina umbäranden. De tveeggade känslor som detta medförde är skammens triumf. Detta som ytterligare befäste att jag inte var den Lovisa, som jag en gång varit längre. Det var väl då jag till fullo samtyckte till mitt påhyvlade namn: Lollo Rosita. Det kändes faktiskt lättare att ta henne till mig, hon blev som en naturlig följd av livets omvälvande förändringar. Som du förstår nu, så var jag givetvis gravid, med lilla Alasia. Men det gick långt in i grossessen innan jag ville avväga att den möjligheten trots allt fanns. Min kropp hade inte signalerat ut med någon större tydlighet att graviditeten var ett faktum. Jag kände mig dessutom så oväntat pigg och stark, förstod inte själv hur detta kunde vara möjligt. Som en välsignelse, då jag blivit blivit oförskyllt straffad. Det måste finnas en god Gud som ser och griper in och hjälper en av dessa hans minsta att överleva, ger kraft dag efter dag och läker de ekande inre tombolerna. Jag tror på att Han faktiskt vet, för Honom är allting tydligt och klart, och får vi chansen att bli upplysta och ledda av denna Fadershand så ska vi aldrig tveka. För jag tror det är få förundrat att verkligen få denna ledning, detta ingripande och detta flöde av kunskapens källor...
Jag hamnade sen hus den gamle visdomsläraren Rutger, och fick lära mig mer än jag innan trodde var möjligt. Han öppnade hela världen för mig, på sitt hemsnickrade eneträköksbord. Där hade han skurit in jordklotet och så många platser han visste, floder, öknar, sjöar, öar...gamla städer, djur, byggnader. Det är ofattbart att kunna skapa ett så fantastiskt lärorikt bord, ett bord som i princip innehöll all världens kunskap. Den gode Rutger fyllde naturligtvis på hela tiden, kunskapen växer, förändras och är framför allt levande, sa han alltid.
Så där fick mitt liv en mening, en högre mening. Min själ fick den varma faderliga ömhet, som den törstade efter, och mitt hjärta bubblade över av den människorkärlek som trots allt finns och lever mitt ibland oss. Jag var knappt årton år, och hade livet inristat i min hand...
- Vad menar du med det, moster? Är det också ett bildligt uttryck?
Moster öppnade sin vänstra hand, som jag till min förskräckelse insåg att hon nog aldrig innan gjort. I hennes skrynkliga handflata fanns en något bleknad tatuering, som bestod av svårtydda symboler och sifferkombinationer. Jag blev alldeles hänförd, och ville ha reda på direkt vad allt det där innebar. Men då protesterade moster:
- Det får vi ta en annan gång, min lilla vetgiriga höna! Men du ska få veta, var så säker, för nu när jag börjat berätta...då vill jag verkligen delge dig allt, och det är en hel del. Jag får ta de lite pö om pö. Det är ju mitt hela liv vi pratar om, och har ju pågått ett tag nu...
Jag var i flera år hos Rutger, säkert fyra, fem år, hjälpte honom med det praktiska, men var framför allt ett sällskap för honom - och han var min läromästare. Det fanns inge fula baktankar, det kan vara skönt att veta, Rutger var min mästare och far, inget annat, och det fick mig att känna mig alldeles trygg.
Så jag var hos Rutger när tiden var inne för att föda, och han kallade på sin gamla syster, som var behjälplig och kunnig i saken. Men jag vet fortfarande inte hans systers namn, och såg henne aldrig mer, så ibland undrar jag om hon egentligen var en ängel.
Det var kärlek från första stund, när jag fick se Alasia. Hur kan ett sådant litet oskyldigt, bedårande barn komma ur något så fruktansvärt hemskt? Men för mig var hon bara min, vem som än var hennes pappa så skulle han aldrig få veta, aldrig få se henne, aldrig få ha den mjuka, väldoftande lilla handen i sin. De trodde att de straffade min fåfänglighet, min oberättigade skönhet, hade krossat min älskvärdhet och ödelagt mitt liv i tusen splittrande spillror. Men de hade istället givit mig den största gåva som går att få! Detta lilla barn, min älskade Alasia, inget skulle komma oss emellan, lovade jag dyrt och heligt, men ovetande om vad framtiden hade beräknat. De första två åren var så ljuvliga som egentligen inte borde vara möjligt. De första två åren, ja...Det var nog den tiden av mitt liv, när jag själv var i vårknopparnas intensiva början, och jag stod som allra närmast den åtråvärda lyckan. Det som Aristoteles kallada eudaimonia. Där hade jag velat vara kvar för evigt och just då hade jag velat stanna tiden.
Så slocknade mosters berättarlust, och jag insåg att jag inte fick ha för bråttom, när jag pratade med henne.
- Jag vet inte om Alasia lever eller om hon är död, sa hon efter en lång stund, och hennes röst hade en klanglöshet, som jag aldrig tidigare hört.
Återigen ord som var så tunga att de tog all luft ifrån rummet. Jag satt orörlig på den skamfilade grönmålade pallen, och jag kände träsmaken göra sig påmind. Detta skulle bli en mycket sen kväll, och jag ville aldrig att den skulle ta slut.