En nykomling

Snön hängde tungt och gnistrande utmed sherrgårdens upplysta fasader. I ljusets sken kunde man se kylans fladdrande vindar. Mörkret målade skuggor och bjöd in till förtätande grubblerier. En bortkommen uggla försvärade sig, anades i fjärran, nästan omärkligt. Tonen lät övergiven, som någon som blivit bortglömd eller förtappad. Moster verkade lyssna på ugglans svaga rop, och minnen väcktes åter till liv.

- Att föda en liten ny människa till vår jord är nog det mest genomgripande man kan uppleva. Det är egentligen ganska märkligt, med tanke på att det är något som händer hela tiden...men för den enskilda människan är det ändock lika stort, lika överväldigande, som om man givit världen den största bedriften någonsin!

- Ja...jag kan föreställa mig det, sa jag något trevande, men måttligt övertygande. Jag borde väl varit mor vid det här laget, tjugoåtta år fyllda, men min längtan hade aldrig legat åt det hållet. Tvärtom, hade en tillvaro med en skrikande unge, vilt klamrande på mig, ihållande, intensivt, som ett väsande getingbo, skrämt mig och slagit alla moderstankar ur hågen.

- Därför ville jag inte godta den vaga förklaring jag fick att Alasia en dag bara var borta...inte ens Rutger ville kännas vid, att han visste något om hennes försvinnande. Men hans ögon sa något annat. I dem kunde jag avläsa den smärta, som inte ger vika trots skratt och leénden. Rutger var allt annat än falskhetens profet, och han skulle aldrig uppenbart fara med lögner, utan han var helt enkelt försedd med munkavel. Det var någon som hade hotat honom till tystnad, och för att skydda mig...höll han sitt löfte.

- Men, men...harklade jag fram, det stockade sig i rösten, som det ofta gör när jag blir alltför hänförd och otålig. Sa han ingenting, då, din Rutger? Gav han dig inte ens en ledtråd?

Nu kunde inte moster Lollo Rosita låta bli att lé en smula, och hennes varma karisma spred ett skimrande ljus i rummet. Hon var verkligen vacker, trots sina snart 90 år, jag kunde plötsligt nästan förstå att folket i hennes finska hemby hade trott att hon var en fötrollad varelse, för så vacker kan ingen vanlig människa vara!

- Detta är ingen deckarehistoria, kära barn. Jag vet att du slukar dylik litteratur...Men Rutger gav mig ett visdomord på vägen, som jag alltid skulle bära med mig. För iväg skulle jag, det var inte tal om annat, det förstod till och med jag, även om jag inte förstod varför. Mitt moratorium hos Rutger närmade sig sitt slut. Jag packade ihop mina få ägodelar, fick en rejäl börs av Rutger, för som han vidhöll trygga min säkerhet tills jag hamnat på ett ställe jag kunde stanna. Han ville ge mig mycket mer, men jag ville inte lämna honom barskrapad kvar. Detta demonterade han skarpt, han led inte av någon brist och den tanken skulle aldrig mer föresväva mig. Rutger var en tämligen besutten man, fick jag ryktesvis höra efteråt, men han hade inga nära släktingar och inga vänner som han hade fullt förtroende för. Detta ledde till att han tillskrev mig all sin förmögenhet vid sin död, då han visste att pengarna skulle gå till goda ändamål, vilket de har gjort också...
Moster gjorde en stillsam, menande gest över sin ömt välvårdade gård, där Rutgers tillgångar kommit väl till pass. Rutger var säkert tillfredställd i sin himmel - det var precis så här han hade velat att hans pengar skulle investeras. Den välsignelse som pengarna inneburit och med mosters nitiska kärleksfulla kraftinsattser var en fröjd att se både på jord och ovan jord.

- Så Rutger visste var du var? Hade ni kontakt med varandra?

- Jag vill först berätta för dig om Alasia, ikväll dedicerar jag min historia till henne. Så här var det: folket i min gamla hemby var mig på spåren, hade lyckats härleda mina steg och hemsökt min enda riktiga vän Rutger i hans hem, De hade betett sig som de sanna galningar som de verkligen var, blivit som besatta av hat och ondska då det såg Rutgers alla bäcker, skrifter och hans egna högar av anteckningar. Men av en ingivelse hade han svept tre gamla gråmurkna filtar, hård angripna av mal över visdomsbordet, för att rädda det från den förödelse, som övrigt i hans utsökta och kunskapsrika hem fick utstå.
Det var som att komma in i en splittrad, härjad helgedom, mitt i allt en gigantisk möbel, översköljd av gräsliga filtar. Där, i denna misär, satt Rutger, och då jag var en inkännande flicka redan då, behövde han inte säga så mycket. Jag visste att de hade varit där, och jag visste att jag måste gå vidare.

- Men du visste inte var Alasia, va? Nu måste du väl frågat? Blivit upprörd? Tappat allt sans och vett, som du brukar säga, moster?

Jag hade aldrig sett moster Lollo Rosita tappa bort sig i ett okontrollerat beteende. Hon åtnjöt den ovärderliga förmågan, att alltid befinna sig i sig själv, och hennes mångfasseterande förståelse gav henne inblick och visdom i människors annars helt orimliga obegripligheter.

- Jag frågade Rutger efter min älskade Alasia, och jag misstänkte direkt att de hade tagit henne med sig...och det var det allra värsta av allt, det hemskaste som kunde drabba mig, om de tog henne dit och lät henne utsättas för det jag gått igenom, och ännu värre saker. Alasia var ju bara ett barn, jag tror hon skulle fylla fyra år. Lilla, lilla bedårande änglabarn...Hon skulle aldrig överleva ett liv där, eller jag skulle inte vilja att hon gjorde det heller. För det de skulle åsamka henne skulle utplåna henne helt. Hon skulle bli ett sprucket om än vackert skal med en söndersmulad själ och en kunskapsbefriad hjärna. Vad som helst kunde jag ta, men inte att de tog min Alasia dit! Vad som helst, utan det!

- Så gjorde de det i alla fall, de barbarerna! Du kunde väl inte bara låta det ske?

- Jag lät det aldrig ske, förstås. Det var inte dit hon blev förd. Så mycket vet jag, och jag har Rutgers ord på det. Han hade genast gömt Alasia, när han anade att deras intrång nalkades. Rutger visst att denna dag skulle komma, så han var inte oförberedd, inte heller chockad, bara sprängfull av sorg, att allt nu var över. Det var ingen svår bedömning att avgöra att detta inte var ett gott besök. De markerade högljutt sin ankomst, och bankade på dörren, som brutala våldsmän.
- Ja, att han räddade Alasia var det allra viktigaste, även om det var ett hårt pris för honom att betala, och för mig...så kände vi oss inte besegrade. Vi överlistade deras beräknade illdåd, och vi kom helskinnande undan. De hade inte fått med sig Alasia, eller någon av oss andra heller. Men vi var inte längre fria, vi var bevakade och livrädda, så länge jag och Alasia var kvar där.

- Men du och Alasia kunde väl rymt ihop? Ni hade ju varandra?
Jag kunde inte bärja mig, var tvingen att inflika vad jag tyckte skulle vara det enda rätta om detta hade hänt nuförtiden. Det kunde göra mig väldigt upprörd att människorna hade varit så styrda av allt runtomkring. De var allt annat än fria varelser...även om jag vet att moster försökte gå emot det. Hon var en fri människa!

- Jag vill avsluta kvällens berättelse med Rutgers ord till mig. Det börjar bli sent, vi måste upp tidigt imorgon, du vet att det alltid finns hungriga själar att stötta och trösta...Man vet aldrig vem som står utanför ens dörr nästkommande morgon, och...

- ...och koka 10 kg havregrynsgröt till, ja, det vet jag. Jag lovar, jag gör det!

Min ljuvliga lilla moster med den starka kvinnokroppen, helande händerna med doft av lavendel och mint, de oljor hon använde sig av då hon botade smärre krämpor, med förvånandsvärda resultat. Jag har aldrig hört någon gå ifrån moster utan att blivit positivt vidrörd. Nu gjorde hon den där rullande handrörelsen som hon lagt till med på ålderns höst, som om hon ville samla ihop sin kraft och gjorde sig förberedd på något speciellt.

- Rutger pratade till mig kvällen innan jag lämnade hans kära, men ack så anskrämliga stuga, besudlad av mina landsmän. Han sa: Den största nåden i denna tid är att Alasia lever, och att det så få förbli. Det är för mig viktigare än något annat att allt går väl för dig, min älskade Lovisa, ja, för Rutger var jag inget annat, och för ditt dyrbara lilla barn. Men för att ni båda ska överleva måste era vägar gå åt olika håll, och ingen av er få veta var den andra finns.
- Men hur länge, Rutger? För hur lång tid måste vi vara åtskilda? undrade jag, och du tror mig ganske inte, men då var jag både förtvivlad och tårarna angrep mig, som kvälmningar.

- Jag kommer att följa dig, Lovisa, jag kommer att lysa upp din väg, så att du får se din dotter igen!

- Det var den meningen jag bar kvar, som en radband upprepade jag den för varje steg jag tog, och under flera års tid var detta min mening, min ledstjärna, mitt hoppfulla ljus. Den hjälpte mig att aldrig sluta hoppas, aldrig ge upp, även då allt hopp var uttömt.

Nu visste jag inte om jag skulla gråta av ilska eller av bristen på upprättelse, om jag skulle bli arg på moster, som inte krävt mer, kämpat emot och letat upp sin dotter. Hur kunde hon inte ha gjort det? Vem var hon egentligen, min alltid så visdomsfulla moster Lollo Rosita? Var hon inte den jag i hela mitt liv gjort en bild av? Beundrat som något högt stående, onåbart väsen?

- Nu ser jag att det är du som är trött!

Moster vinklade sitt ansikte med den kraftiga flätan virad i flera varv runt huvudet, och hon drog mig tätt intill sig. Hennes famn var så full av innerlighet och kärlek, att det var ren njutning att känna av hennes närhet.

- Det är så mycket jag inte förstår...var det enda jag fick fram, och ångrade mitt torftiga uttryck till denna maffiga skildring.

- Då tror jag du har kommit längre än du anar. Det är mycket som vi inte förstår, som vi aldrig kommer att förstå. Det svåra är att förstå det! Men när vi kommer dithän...abdikerar våra föreställningar, då får livet en meningsfullhet oavsett vad. Jag är gammal nu...och jag skulle väl känna en viss form av uppgivenhet. Ska jag då aldrig få se min dotter igen? Det är snart 70 år sen...70 år, det är lång tid, mycket kan ha hänt. Men jag känner ingen fruktan, har inte gjort det så långt tillbaka jag kan minnas.
Min lilla vän, jag vet...jag vet att jag kommer att få se Alasia igen. Rutgher kommer att lysa upp min väg. Och vad bättre är: jag vet att jag kommer att få se henne innan jag lämnar detta jordeliv! Men å andra sidan kan det ju dröja, jag kan leva länge till...

Moster Lollo Rosita gav ifrån sig ett stilla kuttrande skratt. Det var som om hon hade all världens rikedom, ja, som själva himmelriket fanns inom henne.