Idag är jag arg, riktigt riktigt förbannad. Jag föll för frestelsen att antaga Telias bredbandstelefoni, detta förmånliga erbjudande i somras, efter nitisk övertalning från diverse hurtfriska unga telia försäljare. "Men du tjänar ju på det! Det är inte alls svårt att koppla in. Bredbandet går snabbare, TV-bilden blir bättre. Det är de som gäller nu. Framtiden."
Men vana trogen är jag en motståndare till allt vad förändringar heter, då jag är av den något bekvämma inställningen att jag är nöjd med det som finns, så länge det fungerar. Jag ville för en gångs skull se det från den så populära positiva sidan, och släppte under viss protest in den ena adapten, bredbandsomkopplaren och digitalboxen i mitt hem, försedda med en uppsjö av olika kontakter, sladdar och mer eller mindre obegripliga beskrivningar. Men, jag tog det metodiskt, lugnt och blev t om själv förvånad. Kanske inte är så oteknisk ändå! Men sen kom problemen...telefonen kunde helt enkelt bara koppla ur, ingen signal, brus, digitalbild kunde jag bara se på tre kanaler, om det nu funkade vill säga. Ibland ville inte digital-TV:n logga in. Bredbandet, ja? Inte är det bättre, något sämre skulle jag tro. Och alla dessa sladdar, kopplingar och blinkande små apparater överallt. Jag vet inte hur jag i all sin dar ska gömma alltsammans så det inte ser ut som ormboets hypertekniska högkvarter!
Det var inte precis så här jag ville ha det. Egentligen var det på pricken just detta jag var rädd för. Jag har nämligen en svår noja: teknikhysterirädsla! Funkar inte det tappar jag huvudet totalt, vet inte vad jag ska göra, även om jag försöker...och det kan ju gå si och så. En telefon ska helt enkelt fungera, Det är en mänsklig rättighet, Att sen dra in både datorn och TV:n i detta genialistiska paket var för mig något dumtristigt. Men jag blev övertalad, sitter här med den avskyvärda känslan vad var det jag sa i kroppen. Men på fredag kommenderade jag hit en tekniker gratis - för nu är måttet rågat. Även en person som jag har mina begränsingar - även om jag tror att det är hela den här tokiga bredbanstelefonin som det skulle införas förbud mot.
måndag 31 augusti 2009
söndag 30 augusti 2009
Skriv om en nystart
Det hade varit nedsläckt i Viveka Elisas skrivarstuga i två dagar och två nätter. Hennes fladdrande doftande ljus hade inte spridit sin inspirerande värme. Musiken som ibland var drömsk och behaglig, andra gånger storslagen eller ångestfull hade varit tyst. Det var som det vilade något ödesmättat över det lilla rödbruna trähuset med de vita knutorna, där färgen märkbart börjat flagna. Höstträden vajjade olycksbådande och vinden piskade upp de nedfallna löven. Fåglarna hade flygit iväg till varmare breddgrader, och sommarbarnen hade åkt hem till stan.
Viveka Elisas var återigen ensam, en lång höst, en kall vinter, som skulle följas av en spirande vår för att sen mötas av en sprudlande sommar - igen, detta eviga kretslopp. Ibland behövde hon vila ifrån allt, ta nya krafter, fylla sin själ med ensamhetens bägare.
Då ville hon bara krypa under den rödrutiga kashmirfilten, dricka ljummet honungste och läsa de böcker hon inte tagit sig tid till innan. Då ville hon samla ihop sina tankar, och finna vad hon hade inom sig. Och hon fann alltid det hon sökte, det var ju meningen med dessa dagar.
Hon fann vad det var hon skulle berätta, vad hon måste delge alla människor. Hennes berättelse måste få komma fram. Den skulle hon sätta sina ord på. Nu visste hon! Rikedomen fanns alltid inom henne själv. Hon blev aldrig besviken, och hade förtröstan på att orden skulle komma. "Se jag gör allting nytt!" Det var Viveka Elisas mest älskade uttryck.
Viveka Elisas var återigen ensam, en lång höst, en kall vinter, som skulle följas av en spirande vår för att sen mötas av en sprudlande sommar - igen, detta eviga kretslopp. Ibland behövde hon vila ifrån allt, ta nya krafter, fylla sin själ med ensamhetens bägare.
Då ville hon bara krypa under den rödrutiga kashmirfilten, dricka ljummet honungste och läsa de böcker hon inte tagit sig tid till innan. Då ville hon samla ihop sina tankar, och finna vad hon hade inom sig. Och hon fann alltid det hon sökte, det var ju meningen med dessa dagar.
Hon fann vad det var hon skulle berätta, vad hon måste delge alla människor. Hennes berättelse måste få komma fram. Den skulle hon sätta sina ord på. Nu visste hon! Rikedomen fanns alltid inom henne själv. Hon blev aldrig besviken, och hade förtröstan på att orden skulle komma. "Se jag gör allting nytt!" Det var Viveka Elisas mest älskade uttryck.
onsdag 26 augusti 2009
Skriv om ett begär
- Jag har egentligen bara ett begär! Det enda jag begär är att få leva mitt eget liv. Är det för mycket begärt?
Den unga flickan riktigt sprutade fram orden, som en fräsande spisplatta med en gryta på som höll på att koka över.
- Vad är det som hindrar dig? sa den lugna psykologen, men med en illa dold trötthet i tonen.
- Vad? Livet är bara en massa krav, som avlöser varandra. En lång transportsträcka, som man inte kan hoppa av förrän man dör, och då är det ju försent att börja leva!
- Hur menar du då?
- Ja, först skola, sen jobb och familj - allt bara tar av min tid, mitt liv. Men jag har ett så starkt begär - att få tillgång till mitt eget liv, få bestämma själv!
- Du menar, att vi inte är fria människor? Att livet i sig håller oss fångna? Att livet styr våra liv?
Helt plötsligt drogs den kvinnliga, annars ganska luttrade psykologen med i sin patients resonomang.
- Du förstår? Du kanske håller med mig? Jag vill ha fri tillgång till mitt eget liv.
- Men vad är det du vill göra då?
- Jag vill gå upp på morgonen och inte behöva tillfredställa någon annan än mig själv. Men om alla tänkte så...
Flickan fick något hopplöst och dystert i blicken.
-...nej, då skulle väl inte vårt samhälle fungera. Det är nog mer ett tankeexperiment, en utopi. Jag tror inte att du vill leva ut dessa känslor helt och fullt - egentligen. Men av olika anledningar känner du dig väldigt låst just nu. Jag vet inte...om vi skulle justera dosen på Zoloft något, så du blir lite mer stabil, och klarar av din vardag bättre.
Flickan darrade och andningen ökade markant. Hon hade svårt att sitta stilla, korsade sina ben och drog med händerna längst sömmarna på jeansen.
- Nu säger du precis just det som jag reagerar emot. Jag måste anpassa mig, så jag passar in, på grund av attjag har ett begär till mitt eget liv, för att jag inte vill släppa ifrån mig det som är mitt. Jag vill ha tillgång till mig själv, och inte ge bort min tid till alla andra och allt annat.
- Jag förstår att detta är svårt för dig. Sanningen att säga, så har jag inget enkelt svar att ge dig. Jag önskar bara att jag kunde lindra din smärta. Men jag tror alla människor har dessa inre stridigheter, men vi släpper inte fram dem. Vi bara fortsätter att leva, helt enkelt.
Psykologen tog av sig sina svettiga glasögon, strök sig över pannan och kostade på sig ett matt leende.
- Ok, sa flickan och reste sig upp.
De visste båda att hon aldrig mer skulle komma tillbaka.
Den unga flickan riktigt sprutade fram orden, som en fräsande spisplatta med en gryta på som höll på att koka över.
- Vad är det som hindrar dig? sa den lugna psykologen, men med en illa dold trötthet i tonen.
- Vad? Livet är bara en massa krav, som avlöser varandra. En lång transportsträcka, som man inte kan hoppa av förrän man dör, och då är det ju försent att börja leva!
- Hur menar du då?
- Ja, först skola, sen jobb och familj - allt bara tar av min tid, mitt liv. Men jag har ett så starkt begär - att få tillgång till mitt eget liv, få bestämma själv!
- Du menar, att vi inte är fria människor? Att livet i sig håller oss fångna? Att livet styr våra liv?
Helt plötsligt drogs den kvinnliga, annars ganska luttrade psykologen med i sin patients resonomang.
- Du förstår? Du kanske håller med mig? Jag vill ha fri tillgång till mitt eget liv.
- Men vad är det du vill göra då?
- Jag vill gå upp på morgonen och inte behöva tillfredställa någon annan än mig själv. Men om alla tänkte så...
Flickan fick något hopplöst och dystert i blicken.
-...nej, då skulle väl inte vårt samhälle fungera. Det är nog mer ett tankeexperiment, en utopi. Jag tror inte att du vill leva ut dessa känslor helt och fullt - egentligen. Men av olika anledningar känner du dig väldigt låst just nu. Jag vet inte...om vi skulle justera dosen på Zoloft något, så du blir lite mer stabil, och klarar av din vardag bättre.
Flickan darrade och andningen ökade markant. Hon hade svårt att sitta stilla, korsade sina ben och drog med händerna längst sömmarna på jeansen.
- Nu säger du precis just det som jag reagerar emot. Jag måste anpassa mig, så jag passar in, på grund av attjag har ett begär till mitt eget liv, för att jag inte vill släppa ifrån mig det som är mitt. Jag vill ha tillgång till mig själv, och inte ge bort min tid till alla andra och allt annat.
- Jag förstår att detta är svårt för dig. Sanningen att säga, så har jag inget enkelt svar att ge dig. Jag önskar bara att jag kunde lindra din smärta. Men jag tror alla människor har dessa inre stridigheter, men vi släpper inte fram dem. Vi bara fortsätter att leva, helt enkelt.
Psykologen tog av sig sina svettiga glasögon, strök sig över pannan och kostade på sig ett matt leende.
- Ok, sa flickan och reste sig upp.
De visste båda att hon aldrig mer skulle komma tillbaka.
tisdag 25 augusti 2009
En dröm som inte blivit förverkligad - än
Givetvis är det, som vi väl alla på denna blogg, att en dag vara kapabel att ge ut en bok! Att jag ska kunna förmedla, fängsla och få min omvärld att vilja lägga tid på att läsa just mina ord. Det är kanske den största ego-kick man kan få.
I en bok, en hel bok, inte bara en liten artikel eller ett inlägg, utsätter du läsaren för dina abosluta tankar, känslor, fantasier, och under flera timmar dessutom. Tänk, att få människors uppmärskamhet så totalt, att kunna ge något, som de frivilligt väljer att läsa. Det är väldigt stort, och det ligger en okuvlig lust och vilja bakom detta mål.
Jag tror att har man en gång bestämt sig, varit uppslukad av denna tillfredställande tanke, så är det omöjligt att släppa den. Man blir aldrig nöjd om man inte fullföljer sin innersta lust. Men med det inte självklart sagt, att man måste lyckas. Huvudsaken är att göra det, oavsett vad slutresultatet blir.
Att inte släppa visionen, även om det inte blir något annat än en dröm. Så länge man håller sina drömmar levande så finns dom. När vi släpper dem...kan de försvinna, och något viktigt av oss själva tappas bort.
Jag tror, även om vägen kan vara knotig och svår, att jag ska hålla mig kvar. Jag ska fortsätta framåt, inte väja för farhågorna utan hålla mig kvar.
Så nu ser jag bilden inom mig - en så strålande vacker bild, en dröm som blir sann. För någonstans måste det börja just där, att vi sår fröet inom oss själva, det får förgrena sig och växa fritt. En dag ska det slå ut i full blom, och det är först då som jag verkligen vet och förstår vad det var jag kämpade så mycket för.
Jag ska hålla mig kvar.
I en bok, en hel bok, inte bara en liten artikel eller ett inlägg, utsätter du läsaren för dina abosluta tankar, känslor, fantasier, och under flera timmar dessutom. Tänk, att få människors uppmärskamhet så totalt, att kunna ge något, som de frivilligt väljer att läsa. Det är väldigt stort, och det ligger en okuvlig lust och vilja bakom detta mål.
Jag tror att har man en gång bestämt sig, varit uppslukad av denna tillfredställande tanke, så är det omöjligt att släppa den. Man blir aldrig nöjd om man inte fullföljer sin innersta lust. Men med det inte självklart sagt, att man måste lyckas. Huvudsaken är att göra det, oavsett vad slutresultatet blir.
Att inte släppa visionen, även om det inte blir något annat än en dröm. Så länge man håller sina drömmar levande så finns dom. När vi släpper dem...kan de försvinna, och något viktigt av oss själva tappas bort.
Jag tror, även om vägen kan vara knotig och svår, att jag ska hålla mig kvar. Jag ska fortsätta framåt, inte väja för farhågorna utan hålla mig kvar.
Så nu ser jag bilden inom mig - en så strålande vacker bild, en dröm som blir sann. För någonstans måste det börja just där, att vi sår fröet inom oss själva, det får förgrena sig och växa fritt. En dag ska det slå ut i full blom, och det är först då som jag verkligen vet och förstår vad det var jag kämpade så mycket för.
Jag ska hålla mig kvar.
måndag 24 augusti 2009
En smekning
En smekning kan rädda liv. Det är jag helt övertygad om. En smekning kan undanröja en konflikt, då den aggressiva kommer av sig, tappar farten av smekningens lugnande verkan. En stressad kan enbart genom att bli vidrörd av en smekande hand känna att pulsen går ned en aning. Smekningen är så skön och vilsam att vi kan förlora lite tid på att bara få njuta av den, om så bara några sekunder. Den lilla korta stund som en varm smekning kan ge blir då befrielse från vardagens stress.
Den hårt arbetande pappan brottas med en orimlig press, men den sjunker undan och blir mer greppbar efter en smekning. Vid ett annat tillfälle kan den splittrade småbarnsmamma, på gränsen till sammanbrott, få lindring av en stilla smekning. Det ger henne en känsla av att någon ser och känner henne. Det magiska händer: kroppen får sin kraft åter.
En liten flicka, eller pojke, förkrossad, gråter på barns ohämmade vis. Alla ord är överflödiga, når inte fram. Men en mjuk smekning, som ger barnet tröst gör att den gråter bara en liten stund till, och sen är det över.
En smekning kan även rädda en person på ett helt annat vis, och det kan hända en förförisk tonårstjej, som var så hänförd över alla exklusiva parfymer, som varuhusen lockade med. Då begäret blev för starkt, och tillfället tyckte vara det rätta tog hon helt sonika och la ned en Armandi parfym i väskan. Hon kände pulsen slå i 200 minst, men försökte se helt naturlig ut, till och med när larmet gick på, så fortsatte hon att gå, inte springa. En lite äldre mörk man haffade henne, och en tjej från avdelningen pekade ut henne som den som tagit parfymen. Men när flickan i affären skulle hämta den riktiga vakten stod den mörka mannen kvar, med varma bruna ögon. Tonårsflickan såg bedjande på honom, och sa att hon inte visste vad hon gjort, att hon snart skulle flytta, o hon ville inte det, och...Han lyssnade inte längre, för i ren nervositet eller var det manipulation så hade flickan börjat smeka mannens hand, sensuellt och med en inbjudande och bedjande blek. Hon var väldigt söt, bara 17 år. Så vad hade han att välja på? Han ville inte medverka till att sätta dit henne. Hennes smekningar fick honom att sväva. Det var så längesen någon överhuvdtaget berört honom på det viset. Denna smekning blev mer värd för honom än något annat. Den behagliga känsla han fick uppleva med henne, denna smekning, dessa få minuter. Han gjorde naturligtvis det hon bad honom om.
- Släpp mig! Snälla, släpp mig!
- Jaja...jag kan säga att du slet dig.
Han lät vän på rösten, hans tillkämpade pondus var som bortblåst. En smekning - det var just det han behövde, så innerligt väl Smekningen som räddade dem både. En smekning är nog bland det mest underskattade. För det händer saker vid en smekning, i kroppen och själen. Det kan utvecklas till något oväntat. Smekningen öppnar vägar som inga andra kan hitta.
Den hårt arbetande pappan brottas med en orimlig press, men den sjunker undan och blir mer greppbar efter en smekning. Vid ett annat tillfälle kan den splittrade småbarnsmamma, på gränsen till sammanbrott, få lindring av en stilla smekning. Det ger henne en känsla av att någon ser och känner henne. Det magiska händer: kroppen får sin kraft åter.
En liten flicka, eller pojke, förkrossad, gråter på barns ohämmade vis. Alla ord är överflödiga, når inte fram. Men en mjuk smekning, som ger barnet tröst gör att den gråter bara en liten stund till, och sen är det över.
En smekning kan även rädda en person på ett helt annat vis, och det kan hända en förförisk tonårstjej, som var så hänförd över alla exklusiva parfymer, som varuhusen lockade med. Då begäret blev för starkt, och tillfället tyckte vara det rätta tog hon helt sonika och la ned en Armandi parfym i väskan. Hon kände pulsen slå i 200 minst, men försökte se helt naturlig ut, till och med när larmet gick på, så fortsatte hon att gå, inte springa. En lite äldre mörk man haffade henne, och en tjej från avdelningen pekade ut henne som den som tagit parfymen. Men när flickan i affären skulle hämta den riktiga vakten stod den mörka mannen kvar, med varma bruna ögon. Tonårsflickan såg bedjande på honom, och sa att hon inte visste vad hon gjort, att hon snart skulle flytta, o hon ville inte det, och...Han lyssnade inte längre, för i ren nervositet eller var det manipulation så hade flickan börjat smeka mannens hand, sensuellt och med en inbjudande och bedjande blek. Hon var väldigt söt, bara 17 år. Så vad hade han att välja på? Han ville inte medverka till att sätta dit henne. Hennes smekningar fick honom att sväva. Det var så längesen någon överhuvdtaget berört honom på det viset. Denna smekning blev mer värd för honom än något annat. Den behagliga känsla han fick uppleva med henne, denna smekning, dessa få minuter. Han gjorde naturligtvis det hon bad honom om.
- Släpp mig! Snälla, släpp mig!
- Jaja...jag kan säga att du slet dig.
Han lät vän på rösten, hans tillkämpade pondus var som bortblåst. En smekning - det var just det han behövde, så innerligt väl Smekningen som räddade dem både. En smekning är nog bland det mest underskattade. För det händer saker vid en smekning, i kroppen och själen. Det kan utvecklas till något oväntat. Smekningen öppnar vägar som inga andra kan hitta.
söndag 23 augusti 2009
Att prestera
Blotta ordet gav mig kvälvningar och påminde mig om en iskall hand som tryckte på min strupe. Jag kände handlingsförlamningen ta mig i full besiktning. Ångest i kubik fyllde ut varenda del av min kropp. Kreativiteten försvann som en skadeskjuten hare och bleknade bort i prestationens bjärta sken. Orden tappade sin styrka, försvann från min medvetenhet. Taggtråden band mina känslor och skrämde dem till tystnad. Tankarna virvlade runt, försökte hitta ett fäste, men ville inte heller vara kvar. Allt blev öde och tömt. Tankar, känslor, ord - allt var borta. Ovanför mig stod Herr Prestera med sin hotfulla blick och sitt sylvassa svärd. Han log föraktfullt ned på mig. De ord han sa var: Det var väl det jag visste! Det blir aldrig något av dig! Du kommer aldrig att lyckas prestera något.
Hans hånfulla blick fick mig att krympa till en nivå långt under existensberättigande. Jag fanns inte längre. Jag kunde inte försvara mig då jag inte hittade mina tankar. Utan mina tankar hade jag inga känslor. Utan mina ord kunde jag inte längre skriva. Jag måste vara död.
Hans hånfulla blick fick mig att krympa till en nivå långt under existensberättigande. Jag fanns inte längre. Jag kunde inte försvara mig då jag inte hittade mina tankar. Utan mina tankar hade jag inga känslor. Utan mina ord kunde jag inte längre skriva. Jag måste vara död.
fredag 21 augusti 2009
Något hårt
De hade en gång älskat varandra. Hon mindes än deras första kyss. Den hade fått henne att lyfta från denna jord. De hade byggt upp ett liv tillsammans, köpt hus, skaffat barn. De hade rest ihop, de hade festat tillsammans och de hade gråtit, diskuterat och planerat. Men de hade alltid älskat varandra. Eller hade de det, egentligen? Är det så lätt att bara se allt genom ett sagoskimmer, när tiden har bleknat bort alla rivsår?
Men han förvandlades. Han blev hård. Det som varit vackert och rent blev befläckat, skrämmande och det urholkade hennes innan så glada själ. Det sista minnet av honom var när han höll sina starka händer om hennes hals, och han dunkade hennes huvud mot väggen. Hårt, väldigt hårt. Hans hårda slag gav henne ett halsband av blåmärken och ett diadem efter tumgrepp i pannan. Men de inre skadorna tog död på allt de byggt upp och för evigt lossade deras känslomässiga band.
Hon kunde med skräck frambringa den ångest hon känt den stunden. Hon trodde att han skulle döda henne. De förtvivlade tankarna, att han kommer att döda henne. Det gastkramande rädslan, som hon var maktlös inför. De starka, hårda händerna runt hennes hals. Hur skulle honm någonsin kunna glömma? De hade en gång älskat varandra.
Men han förvandlades. Han blev hård. Det som varit vackert och rent blev befläckat, skrämmande och det urholkade hennes innan så glada själ. Det sista minnet av honom var när han höll sina starka händer om hennes hals, och han dunkade hennes huvud mot väggen. Hårt, väldigt hårt. Hans hårda slag gav henne ett halsband av blåmärken och ett diadem efter tumgrepp i pannan. Men de inre skadorna tog död på allt de byggt upp och för evigt lossade deras känslomässiga band.
Hon kunde med skräck frambringa den ångest hon känt den stunden. Hon trodde att han skulle döda henne. De förtvivlade tankarna, att han kommer att döda henne. Det gastkramande rädslan, som hon var maktlös inför. De starka, hårda händerna runt hennes hals. Hur skulle honm någonsin kunna glömma? De hade en gång älskat varandra.
torsdag 20 augusti 2009
Ett grundläggande behov
Jag vill att du ska höra
vad jag säger
det jag vill
Jag vill att du ska känna
att jag berör
når dig
djupt inuti
Jag vill att du ska trösta
torka tåren från min kind
Det jag vill
Det jag är
Jag ber dig
alltid
håll mig kär
vad jag säger
det jag vill
Jag vill att du ska känna
att jag berör
når dig
djupt inuti
Jag vill att du ska trösta
torka tåren från min kind
Det jag vill
Det jag är
Jag ber dig
alltid
håll mig kär
onsdag 19 augusti 2009
Skriv om trend
Eleonor hade aldrig sett sig själv som ett föredömme, snarare tvärtom. Men hon märkte till sin stora förvåning att hon genom att vara helt säker på sin sak utövade starkt inflytande på sin omgivning. I skolan var hon den som oftast gjorde sin röst och åsikt hörd, och det var få, för att inte säga någon, som inte lyssnade på henne. En dag kom hon till skolan med ett smal blåblommig tyg som hon först bundit runt huvudet som ett diadem för att sen fläta in remsorna i en tjock fläta. Detta tyckte hon själv var mer en praktsik lösning. Hon blev av med håret i pannan, som bara låg där och framkallade finnar i vilket fall, och inte behövde hon tänka på att kamma sig eller hålla ordning på frisyren. Den fixade hon till på morgonen och sen höll den sig fin under hela dagen.
Så kan jag släppa hårproblemet, och koncentrera mig på annat!
På rasten väckte hon intresse bland sina klasskompisar, som ville att hon skulle visa dem hur hon hade gjort. Eleonor förklarade gärna och hade inget emot att lära andra av sitt kunnande.
- Det måste vara en ganska lång remsa tyg, och ungefär 20 cm bred. Jag har massor av styvbitar hemma: följ med mig hem efter skolan så kan jag sy upp till er andra, sa hon hjälpsamt.
Succens var givetvis total, vilket Eleonor hade förväntat sig. Nästföljande morgon kom klassens elva flickor med vackra, mönstrade tygremsor inflätade i sina hår. Det var en färgstark skara, som fick pojkarna att inte veta var de skulle titta. Nu när hon hade alla tjejerna involverade i sin klubb kunde hon börja sin kraftfulla verksamhet. Att gå emot de s.k gängse normerna, spränga uppgjorde mönster och lära sina medsystrar att ifrågasätta.
Eleonor kände sig berusad av denna hänförande tanke: hon var en trendbryterska. Klubbens namn skulle bli Dura necessitas, nödvändigheten är hård. Sammanhållningen blev så stark att ingen icke invigd vågade opponera sig emot dem. Det mest karaktäristiska draget var deras glödande varma omtanke. Aldrig att de skulle lämna en syster i någon form av nöd.
De blev kallade duror. Eleonor var övertygad om sin sak, att hon satt igång en trend, som kommit för att stanna.
Så kan jag släppa hårproblemet, och koncentrera mig på annat!
På rasten väckte hon intresse bland sina klasskompisar, som ville att hon skulle visa dem hur hon hade gjort. Eleonor förklarade gärna och hade inget emot att lära andra av sitt kunnande.
- Det måste vara en ganska lång remsa tyg, och ungefär 20 cm bred. Jag har massor av styvbitar hemma: följ med mig hem efter skolan så kan jag sy upp till er andra, sa hon hjälpsamt.
Succens var givetvis total, vilket Eleonor hade förväntat sig. Nästföljande morgon kom klassens elva flickor med vackra, mönstrade tygremsor inflätade i sina hår. Det var en färgstark skara, som fick pojkarna att inte veta var de skulle titta. Nu när hon hade alla tjejerna involverade i sin klubb kunde hon börja sin kraftfulla verksamhet. Att gå emot de s.k gängse normerna, spränga uppgjorde mönster och lära sina medsystrar att ifrågasätta.
Eleonor kände sig berusad av denna hänförande tanke: hon var en trendbryterska. Klubbens namn skulle bli Dura necessitas, nödvändigheten är hård. Sammanhållningen blev så stark att ingen icke invigd vågade opponera sig emot dem. Det mest karaktäristiska draget var deras glödande varma omtanke. Aldrig att de skulle lämna en syster i någon form av nöd.
De blev kallade duror. Eleonor var övertygad om sin sak, att hon satt igång en trend, som kommit för att stanna.
tisdag 18 augusti 2009
Skriv om något överskattad
Jag skulle vilja säga att det är det mest överskattade i livet. Det är oförsvarligt upphöjt till skyarna - en paradox som vi alla vill tro på, för att vi tror att alla andra gör det.
Det sägs vara det högsta sinnestillståndet i livet, den obestridda känslan av total hänförelse.
Varför inte hålla det inom rimlighetens ramar? Utan att blåsa upp det i alla de former, på alla tänkbara vis, och invagga alla i en tröttsam förljugenhet. Hur många tror på allt det där? Är det inte så, att viljan överträffar verkligheten? Vem vill tillhöra en skara torftiga kufar som inte upptäckt detta fantastiska, livsbejakande tillstånd? En som lever i torka och mörker.
Nej, då är det bättre att svetsa sig fast i lösa, dimmiga moln - så länge man håller sig uppe, och kan behålla sin dröm.
Är det då så farligt, att säga som det är? Att helt enkelt bara säga som det verkligen är. Det är underbart på många vis - men det är inte sensationellt. Det går att leva ett bra liv ändå, om man inte tänker på livets fortbestånd vill säga.
Vad får oss att att fastna i denna skeva bild? Vem vill binda oss fast vid en illusion, som bara existerar utanför vårt medvetna?
Jag har aldrig sagt att jag har rätt, men det har inte de andra heller.
Eleonor la ifrån sig sin svarta anteckningsbok, fullklottrad av hennes egna, högst personliga tankar och funderingar. I samma veva kom hon på att hon var ju precis likadan själv! Inte skulle hon våga vissa de här pompösa tankarna för någon. Då skulle de ju tro att hon var knäpp.
Det sägs vara det högsta sinnestillståndet i livet, den obestridda känslan av total hänförelse.
Varför inte hålla det inom rimlighetens ramar? Utan att blåsa upp det i alla de former, på alla tänkbara vis, och invagga alla i en tröttsam förljugenhet. Hur många tror på allt det där? Är det inte så, att viljan överträffar verkligheten? Vem vill tillhöra en skara torftiga kufar som inte upptäckt detta fantastiska, livsbejakande tillstånd? En som lever i torka och mörker.
Nej, då är det bättre att svetsa sig fast i lösa, dimmiga moln - så länge man håller sig uppe, och kan behålla sin dröm.
Är det då så farligt, att säga som det är? Att helt enkelt bara säga som det verkligen är. Det är underbart på många vis - men det är inte sensationellt. Det går att leva ett bra liv ändå, om man inte tänker på livets fortbestånd vill säga.
Vad får oss att att fastna i denna skeva bild? Vem vill binda oss fast vid en illusion, som bara existerar utanför vårt medvetna?
Jag har aldrig sagt att jag har rätt, men det har inte de andra heller.
Eleonor la ifrån sig sin svarta anteckningsbok, fullklottrad av hennes egna, högst personliga tankar och funderingar. I samma veva kom hon på att hon var ju precis likadan själv! Inte skulle hon våga vissa de här pompösa tankarna för någon. Då skulle de ju tro att hon var knäpp.
måndag 17 augusti 2009
Skriv om något underskattat
Den gryende solen blänkte i hennes bleka panna och skapade ofördelaktiga skuggor i ansiktets bittra drag. Motsträvigt försökte hon njuta av vårens första värme, men kände rastlösheten obevekligt dra i hennes kropp. Morgondisken stod kvar på diskbänken, tvättmaskinen var färdig att hänga upp, middagen skulle förberedas och hon borde verkligen ringa svärmor.
Nervöst svepte hon upp sitt axellånga hår i en stram knut. Hennes honungsljusa hår hade fått vissa inslag av grått, vilket bara förstärkte det blonda utseendet. Hon hade det sällan nedsläppt, utan var nästan alltid praktiskt rustad för att hugga i och ställa upp där hon behövdes.
Den behagliga värmen fick henne att slappna av. Svettpärlorna sipprade ned ifrån nacken och längst ryggen. Hon blev medveten om en molande värk i nästan varenda led, men smärtan tonade stilla av och kraven lämnade hennes tankar. Istället infann sig ett belåtet leende på hennes annars så sammanbitna läppar. Hon borde kanske uppskatta sig själv mera, koppla av från vardagens plikter ibland.
Han hade fått sitt postdistrikt ändrat för dagen, och var tvungen att anstränga sig lite mer än vanligt. Nyfiket inspekterade han hyreshusets balkonger. Hans blick fastnade då han såg en attraktiv kvinna sitta på andra våningen och sola. Hon fångade genast hans intresse och fantasi. Han såg en blond och fyllig kvinna, som verkade njuta av livet. En kvinna han skulle ha glädje av, som skulle fylla hans tråkiga vardag med värme och ljuvliga måltider. Hon slängde säkert fram bacon stuvade i gräddsås och smördrypande äggnudlar, som den lättaste sak i världen.
Jag tror att ett brev minsann har kommit fel, mumlade han finurligt för sig själv.
Som om någon givit henne ett piskrapp reste sig kvinnan upp ifrån solstolen, och lät sig återigen betungas av dagens göromål. Hon gav sina torra händer en förströdd blick och grimaserade uppgivet mot sin spegelbild. I samma stund gav dörrklockan ifrån sig en oväntad signal. Omedvetet rättade hon till håret och bet sig i läpparna. Hon var inte van vid att få besök på förmiddagen. Den pirrande känslan gav henne en svag aning om, att detta skulle förändra hennes liv.
Nervöst svepte hon upp sitt axellånga hår i en stram knut. Hennes honungsljusa hår hade fått vissa inslag av grått, vilket bara förstärkte det blonda utseendet. Hon hade det sällan nedsläppt, utan var nästan alltid praktiskt rustad för att hugga i och ställa upp där hon behövdes.
Den behagliga värmen fick henne att slappna av. Svettpärlorna sipprade ned ifrån nacken och längst ryggen. Hon blev medveten om en molande värk i nästan varenda led, men smärtan tonade stilla av och kraven lämnade hennes tankar. Istället infann sig ett belåtet leende på hennes annars så sammanbitna läppar. Hon borde kanske uppskatta sig själv mera, koppla av från vardagens plikter ibland.
Han hade fått sitt postdistrikt ändrat för dagen, och var tvungen att anstränga sig lite mer än vanligt. Nyfiket inspekterade han hyreshusets balkonger. Hans blick fastnade då han såg en attraktiv kvinna sitta på andra våningen och sola. Hon fångade genast hans intresse och fantasi. Han såg en blond och fyllig kvinna, som verkade njuta av livet. En kvinna han skulle ha glädje av, som skulle fylla hans tråkiga vardag med värme och ljuvliga måltider. Hon slängde säkert fram bacon stuvade i gräddsås och smördrypande äggnudlar, som den lättaste sak i världen.
Jag tror att ett brev minsann har kommit fel, mumlade han finurligt för sig själv.
Som om någon givit henne ett piskrapp reste sig kvinnan upp ifrån solstolen, och lät sig återigen betungas av dagens göromål. Hon gav sina torra händer en förströdd blick och grimaserade uppgivet mot sin spegelbild. I samma stund gav dörrklockan ifrån sig en oväntad signal. Omedvetet rättade hon till håret och bet sig i läpparna. Hon var inte van vid att få besök på förmiddagen. Den pirrande känslan gav henne en svag aning om, att detta skulle förändra hennes liv.
söndag 16 augusti 2009
Skriv om ett ögonblick
Ett ögonblick i sänder, sa alltid min gammelmormor, och log med den vishet som bara kommer efter en lång livsresa. Hon var så vacker, trots alla tydliga spår i ansiktet av hårt arbete, besvikelser, sorg men även av kraft och glädje och den auria som en kärleksfull människa alltid omges av. Hennes lilla fattiga hem gav plats för nio små barn, som hon ensam hade omsorg om. Hennes man lämnade henne tidigt i sjukdom. Då en av hennes barn blev gravid alldeles för tidigt, och inte var hon gift heller till råga på eländet, fick den lilla komma till mormor.
Finns det hjärterum, så finns det stjärterum. Hur knapert det än var skulle hon aldrig stänga sin dörr. Hon lyckades mätta de sina, och hur hon bar sig åt finns egentligen ingen bättre förklaring än att hon hade Gud själv på sin sida.
Den lilla oäktningen, som olyckskorparna gärna skrockade, växte upp med sina äldre bröder och systrar, som alla tog henne till sitt hjärta. Mormor hade med sin kärlek även planterat in detsamma i sina barns hjärtan.
Allt detta och mycket mer har min mamma berättat för mig. Hon sa också att på ett ögonblick förändrades allt. Hon blev uppryckt från sin lycksaliga tillvaro och togs ifrån den som varit som en riktig mor för henne.
En ung tant som varit och hälsat på några gånger under hennes första fem år ville nu ha henne. Hon fick reda på att tanten gift sig och fått en liten flicka. Det skulle ju vara bra om någon kunde ta hand om flickebarnet, när tanten skulle ut och göra dagsverken.
Så på så sätt återförenades mor och dotter i uppslitande tårar och med ett brustet litet barnahjärta. På ett endaste ögonblick förändrades hela tillvaron. Inget blev sig mera likt, från att ha varit storebrödernas lilla docka som de turades om att bära på sina axlar till en kuvad, utnyttjad liten piga. Men flickan var av starkt virke och hade grundlagt sin tillförsikt på det goda i livet. Hennes högt älskade mormor skulle alltid förbli som en mor för henne.
En dag, ett ögonblick i sänder - den psalmen spelades på min gammelmormors begravning. Det var aldrig någon tvekan om den saken. Hon visste vad hon sa, gamla mor Ida.
Finns det hjärterum, så finns det stjärterum. Hur knapert det än var skulle hon aldrig stänga sin dörr. Hon lyckades mätta de sina, och hur hon bar sig åt finns egentligen ingen bättre förklaring än att hon hade Gud själv på sin sida.
Den lilla oäktningen, som olyckskorparna gärna skrockade, växte upp med sina äldre bröder och systrar, som alla tog henne till sitt hjärta. Mormor hade med sin kärlek även planterat in detsamma i sina barns hjärtan.
Allt detta och mycket mer har min mamma berättat för mig. Hon sa också att på ett ögonblick förändrades allt. Hon blev uppryckt från sin lycksaliga tillvaro och togs ifrån den som varit som en riktig mor för henne.
En ung tant som varit och hälsat på några gånger under hennes första fem år ville nu ha henne. Hon fick reda på att tanten gift sig och fått en liten flicka. Det skulle ju vara bra om någon kunde ta hand om flickebarnet, när tanten skulle ut och göra dagsverken.
Så på så sätt återförenades mor och dotter i uppslitande tårar och med ett brustet litet barnahjärta. På ett endaste ögonblick förändrades hela tillvaron. Inget blev sig mera likt, från att ha varit storebrödernas lilla docka som de turades om att bära på sina axlar till en kuvad, utnyttjad liten piga. Men flickan var av starkt virke och hade grundlagt sin tillförsikt på det goda i livet. Hennes högt älskade mormor skulle alltid förbli som en mor för henne.
En dag, ett ögonblick i sänder - den psalmen spelades på min gammelmormors begravning. Det var aldrig någon tvekan om den saken. Hon visste vad hon sa, gamla mor Ida.
lördag 15 augusti 2009
Skriv om protest
Jag var på konsert igår, en riktig nostalgitripp med mina gamla ungdomsidoler Europe. Rysningar av de igenkännande låtarna och starka minnen fladdrade förbi. Frihet och protest, den där oövervinnerliga känsla av att stå över allt annat. Styrkan att våga säga emot, tro på makten av att framhäva just sin egen åsikt. Sjunga ut, ge allt man är värd och framför allt våga ta ut svängarna.
Vi är ungefär lika gamla, och det var underbart att se dem ha protestaurian kvar - och att de fortfarande var härliga att se på. 80-talskänsla vaknade till liv, och det var sannerligen inte fel. Ibland behöver man bli påmind, inte slumra i ett vaggande status que läge.
Protestera mera! Var det inte så man sa?
Vi är ungefär lika gamla, och det var underbart att se dem ha protestaurian kvar - och att de fortfarande var härliga att se på. 80-talskänsla vaknade till liv, och det var sannerligen inte fel. Ibland behöver man bli påmind, inte slumra i ett vaggande status que läge.
Protestera mera! Var det inte så man sa?
fredag 14 augusti 2009
Skriv om något mjukt
Bara ordet mjukt rullar så skönt i munnen, och så fort det är sagt dyker positiva bilder upp. Tankarna ser en kladdig gräddkola, en smekande katt, en böljande säng. Känslor som en mjuk hand, varma och mjuka ord.
Mjukt är något som tonar ned allt det hårda, som slipar till de vassa kanterna. Mjukt får en ilsken människa att lé, och tröstar ett gråtande barn.
Mjukt är något som mjukar upp, som ett sandpapper som tar bort det ojämna.
Mjukt är något som tonar ned allt det hårda, som slipar till de vassa kanterna. Mjukt får en ilsken människa att lé, och tröstar ett gråtande barn.
Mjukt är något som mjukar upp, som ett sandpapper som tar bort det ojämna.
torsdag 13 augusti 2009
Skriv 5 ord på F, och välj ut minst 2
Mina 5 ord på F blir följande:
* Felicia
* Fantastisk
* Fånga
* Fullständig
* Förtvivlan
Det var en gång för mycket längesen i ett land så gammalt och avlägset att det längre inte existerar. Det finns inga kartor över denna plats, och en del vill inte ens tro på att landet Fantastisk någonsin har funnits. Det finns en ljuvlig historia, som jag nu vill berätta, så får du själv bedömma om den är sann.
I Fantastisk härskade en kvinna så strålande vacker och ljus att ingen sol behövdes över detta land. Hennes namn var Felicia, vilket betyder lycka, och nu ska du få veta hur denna betydelsen uppstod. De feliciska strålarna var lyckans eftersträvansvärda källa. Här kunde alla fånga in de önskningar de hade. Inga onda tankar gick att känna, alla hjärtan var fulla av glädje. Lyckan var fullständig hos alla som vistades där, och ingen kunde förstå att det inte var på detta vis överallt.
En lika härlig dag, som alla andra dagar kom en liten brevduva flygande. Hennes blick var dyster och hjälplös. Ingen i landet Fantastisk hade sett något liknande, och de visste först inte vad de skulle göra. Men Felicia, som kunde se bortanför horisonten fick se en skrämmande bild av jordens andra platser. Hon såg människor som grät, som inte hade mat eller någonstans att bo. Hon såg att de inte var lyckliga. Hon fick en klarhet som gjorde så ont, att hennes ljus för någon sekund höll på att slockna. Det enda var att följde brevduvans väg och sprida de feliciska strålarna till dessa platser, till dessa olyckliga människor. Männsikorna i landet Fantastisk kunde inte begripa varför deras Felicia skulle lämna dem. De upplevde något de aldrig gjort förut, och det var känslan förtvivlan.
Efter en vecka hade de feliciska strålarna nästan slocknat och mörkret började sakta lägga sig över landet. Innan det sista ljuset försvunnit återkom Felicia. Glädjen var nu om möjligt ännu starkare, när de fått en liten aning om vad de höll på att förlora.
Felicia ville beskydda dem alla och bevara lyckan för all evig tid. Den största sorgen var att hon inte kunde nå ut med sina strålar över hela jorden. Men hon ville inte göra människorna i Fantastisk förkrossade. Därför var hon kvar i sitt land, och ingen visste vad som egentligen fanns utanför dess gränser. Människorna hade ju allt de behövde i landet Fantastisk.
Men Felicia hade fått en insikt, som hon aldrig kunde glömma. Hon härskade över ett land, som dess like inte fanns någon annanstans.
Denna plats var vad vi skulle säga paradiset, det paradiset på jorden, som vi alla letar efter. Kanske måste det vara gömt för kunna att finnas. Kanske finns denna plats där ingen varit. Kanske är det något vi har inom oss alla, eller en vision vi vill tro på för att den är så vacker.
Men jag ska säga er sanningen: i mitt hem finns Felicia, min lilla dotter, min lycka. När hon öppnade sina ögon för första gången var det precis som att nås av de feliciska strålarna.
Kanske har du också en liten Felicia hemma hos dig? Hon/han behöver inte nödvändigtvis heta Felicia, för namnet är ju bara det som någon har bestämt att det ska vara. Betydelsen kan ändå vara densamma.
Landet Fantastisk är trots allt fördolt för våra ögon, och platsen okänd, men den kan ändå visa sig på olika sätt. Jag tror att varje lyckokänsla, som vi upplever är en hälsning därifrån. Att strålarna ibland kan nå fram till oss - så att vi vet att allting är sant.
* Felicia
* Fantastisk
* Fånga
* Fullständig
* Förtvivlan
Det var en gång för mycket längesen i ett land så gammalt och avlägset att det längre inte existerar. Det finns inga kartor över denna plats, och en del vill inte ens tro på att landet Fantastisk någonsin har funnits. Det finns en ljuvlig historia, som jag nu vill berätta, så får du själv bedömma om den är sann.
I Fantastisk härskade en kvinna så strålande vacker och ljus att ingen sol behövdes över detta land. Hennes namn var Felicia, vilket betyder lycka, och nu ska du få veta hur denna betydelsen uppstod. De feliciska strålarna var lyckans eftersträvansvärda källa. Här kunde alla fånga in de önskningar de hade. Inga onda tankar gick att känna, alla hjärtan var fulla av glädje. Lyckan var fullständig hos alla som vistades där, och ingen kunde förstå att det inte var på detta vis överallt.
En lika härlig dag, som alla andra dagar kom en liten brevduva flygande. Hennes blick var dyster och hjälplös. Ingen i landet Fantastisk hade sett något liknande, och de visste först inte vad de skulle göra. Men Felicia, som kunde se bortanför horisonten fick se en skrämmande bild av jordens andra platser. Hon såg människor som grät, som inte hade mat eller någonstans att bo. Hon såg att de inte var lyckliga. Hon fick en klarhet som gjorde så ont, att hennes ljus för någon sekund höll på att slockna. Det enda var att följde brevduvans väg och sprida de feliciska strålarna till dessa platser, till dessa olyckliga människor. Männsikorna i landet Fantastisk kunde inte begripa varför deras Felicia skulle lämna dem. De upplevde något de aldrig gjort förut, och det var känslan förtvivlan.
Efter en vecka hade de feliciska strålarna nästan slocknat och mörkret började sakta lägga sig över landet. Innan det sista ljuset försvunnit återkom Felicia. Glädjen var nu om möjligt ännu starkare, när de fått en liten aning om vad de höll på att förlora.
Felicia ville beskydda dem alla och bevara lyckan för all evig tid. Den största sorgen var att hon inte kunde nå ut med sina strålar över hela jorden. Men hon ville inte göra människorna i Fantastisk förkrossade. Därför var hon kvar i sitt land, och ingen visste vad som egentligen fanns utanför dess gränser. Människorna hade ju allt de behövde i landet Fantastisk.
Men Felicia hade fått en insikt, som hon aldrig kunde glömma. Hon härskade över ett land, som dess like inte fanns någon annanstans.
Denna plats var vad vi skulle säga paradiset, det paradiset på jorden, som vi alla letar efter. Kanske måste det vara gömt för kunna att finnas. Kanske finns denna plats där ingen varit. Kanske är det något vi har inom oss alla, eller en vision vi vill tro på för att den är så vacker.
Men jag ska säga er sanningen: i mitt hem finns Felicia, min lilla dotter, min lycka. När hon öppnade sina ögon för första gången var det precis som att nås av de feliciska strålarna.
Kanske har du också en liten Felicia hemma hos dig? Hon/han behöver inte nödvändigtvis heta Felicia, för namnet är ju bara det som någon har bestämt att det ska vara. Betydelsen kan ändå vara densamma.
Landet Fantastisk är trots allt fördolt för våra ögon, och platsen okänd, men den kan ändå visa sig på olika sätt. Jag tror att varje lyckokänsla, som vi upplever är en hälsning därifrån. Att strålarna ibland kan nå fram till oss - så att vi vet att allting är sant.
onsdag 12 augusti 2009
Bilden av en katt
Det var eftermiddagsbris, luften var mättad av avsvalnad hetta och salta vindslag. Hon blundade ett ögonblick mot solens intensiva sken, och såg blixtrande svarta cirklar. Alltför nyfiken för att förlora ett ögonblick nästan småsprang hon längst den upptrampade stigen, kantad av hundkex och strandgräs. Vinden famnade i hennes mörka lockar och ljuset fick hennes pigga ögon att stråla. Hon var nio år, och hon var lycklig. De hade nyss flyttat till sitt drömhem, i lantlig idyll. Hon skulle få en egen häst, det hade pappa lovat. Livet låg som en öppen horisont framför henne, och överallt fanns gnistrande diamanter.
Å, där gick en vilsekommen liten kattunge, kolsvart med ögon som höll på att skifta från blått till gult. Hon satte sig på huk, och strök den lille längst ryggen. Hon älskade kattungar - och hon skulle frågga sin pappa om hon inte kunde få en liten kisse också.
- Så söt du är lille kissemisse! Jag önskar att du var min!
- Det skulle inte jag göra om jag var dig...Den lille raringen är inte av godo. Han är djävulens avkomma, tro mina ord.
Flickan ryckte till då hon hörde någon prata. Inte hade hon sett att det var någon i närheten. Den gamla kvinnan dök upp från ingenstans. Hon var äldre än någon människa flickan hade sett. Hon var klädd i gamla, luggslitna kläder och i munnen gapade flera tandlösa håll. Hennes ögon var så mörka att pupillerna inte gick att urskilja. Näsan var krokig och huden var gropig och ful. Hon hade dolt sitt hår under en grårutig klut. Flickan trodde att det var en häxa.
- Jag vill inte ha honom! Jag ska döda den odågan, ikväll. Han för olycka med sig. Om du släpper in honom i ditt hem vet du inte om du överlever natten. Tro mina ord!
Flickan rös, men blev samtidgt helt förlamad av skräck. Hon var som fastfrusen i marken, som plötsligt verkade iskall och hård. Hon höll den lille katten tätt intill sig. Kattungen darrade och la sitt lilla huvud mot hennes kind.
- Du får inte döda honom!
- Jag vet vad som är bäst. Jag vet vem du är också. Du är Lisette och ni har nyss flyttat in i Bergagården, inte sant?
Hon log tillitsfullt, och gick smygande närmare flickan för att ta kattungen ifrån henne. Skrämd som ett skadeskjutet djur fick flickan fatt i sin kraft och sprang med ett barns beslutsamhet hela vägen hem igen. Med ett skenande hjärta kom hon inrusande i det gammeldagsta lantköket, där hennes mamma höll på och grädda ljuvliga pannkakor.
- Mamma, mamma, får jag behålla honom?
Samma kväll somnade flickan tillsammans med sin nya lille vän. Kattungen låg hopprullad som en liten svart tuss nära hennes huvud. Han spann och kraffsade med tassarna mot hennes öron. Flickan sov så tryggt och nöjt. En av hennes önskedrömmar hade redan gått i uppfyllelse. Hon var nio år och hon var lycklig.
Nästa morgon var kattungen försvunnen, och kvar fanns en liten flicka, som låg orörlig i sängen. Från hennes hals sprutade röda blodkaskader, som samlade sig i en rund svart pöl, nära hennes huvud. Ingen förstod varför blodet på lakanet var svart. Ingen kunde förklara vad det var som bitit henne så brutalt.
Mot kvällningen, just när solen höll på att kantra vid de knivstarka klipporna drabbades Bergagården av en oförklarlig brand. Både mannen och hustrun omkom. Platsen stod länge öde, och blev ett tillhåll för förvildade katter.
Å, där gick en vilsekommen liten kattunge, kolsvart med ögon som höll på att skifta från blått till gult. Hon satte sig på huk, och strök den lille längst ryggen. Hon älskade kattungar - och hon skulle frågga sin pappa om hon inte kunde få en liten kisse också.
- Så söt du är lille kissemisse! Jag önskar att du var min!
- Det skulle inte jag göra om jag var dig...Den lille raringen är inte av godo. Han är djävulens avkomma, tro mina ord.
Flickan ryckte till då hon hörde någon prata. Inte hade hon sett att det var någon i närheten. Den gamla kvinnan dök upp från ingenstans. Hon var äldre än någon människa flickan hade sett. Hon var klädd i gamla, luggslitna kläder och i munnen gapade flera tandlösa håll. Hennes ögon var så mörka att pupillerna inte gick att urskilja. Näsan var krokig och huden var gropig och ful. Hon hade dolt sitt hår under en grårutig klut. Flickan trodde att det var en häxa.
- Jag vill inte ha honom! Jag ska döda den odågan, ikväll. Han för olycka med sig. Om du släpper in honom i ditt hem vet du inte om du överlever natten. Tro mina ord!
Flickan rös, men blev samtidgt helt förlamad av skräck. Hon var som fastfrusen i marken, som plötsligt verkade iskall och hård. Hon höll den lille katten tätt intill sig. Kattungen darrade och la sitt lilla huvud mot hennes kind.
- Du får inte döda honom!
- Jag vet vad som är bäst. Jag vet vem du är också. Du är Lisette och ni har nyss flyttat in i Bergagården, inte sant?
Hon log tillitsfullt, och gick smygande närmare flickan för att ta kattungen ifrån henne. Skrämd som ett skadeskjutet djur fick flickan fatt i sin kraft och sprang med ett barns beslutsamhet hela vägen hem igen. Med ett skenande hjärta kom hon inrusande i det gammeldagsta lantköket, där hennes mamma höll på och grädda ljuvliga pannkakor.
- Mamma, mamma, får jag behålla honom?
Samma kväll somnade flickan tillsammans med sin nya lille vän. Kattungen låg hopprullad som en liten svart tuss nära hennes huvud. Han spann och kraffsade med tassarna mot hennes öron. Flickan sov så tryggt och nöjt. En av hennes önskedrömmar hade redan gått i uppfyllelse. Hon var nio år och hon var lycklig.
Nästa morgon var kattungen försvunnen, och kvar fanns en liten flicka, som låg orörlig i sängen. Från hennes hals sprutade röda blodkaskader, som samlade sig i en rund svart pöl, nära hennes huvud. Ingen förstod varför blodet på lakanet var svart. Ingen kunde förklara vad det var som bitit henne så brutalt.
Mot kvällningen, just när solen höll på att kantra vid de knivstarka klipporna drabbades Bergagården av en oförklarlig brand. Både mannen och hustrun omkom. Platsen stod länge öde, och blev ett tillhåll för förvildade katter.
tisdag 11 augusti 2009
Skriv om en beundrandsvärd person
Vi möttes allra första gången på ett sjukhus, där vi båda jobbade natt. Jag blev hänvisat att gå en trappa ned och fika ihop med en annan semestervikarie. Inte visste jag att denna personen skulle göra ett outplånligt intryck på mig. Att en vänskap skulle uppstå, så stark att den höll i 25 år. Du var mannen utan beräknande baktankar, inkännande och full av humoristisk värme. Jag kan inte minnas att du någonsin sa något ont om någon. Dina avsikter var alltid goda. Du ville aldrig såra någon annan, det var du noga med. Du behandlade alla människor varsamt, med respekt. Du skulle aldrig behandla någon så som du själv blev behandlad.
Vi hade en härlig tid tillsammans under de första åren, skapade musik och pratade filosofi. Vad vi än tog oss för blev det alltid kul. Du bejakade livet, och öppnade upp det bästa av mig. Då jag skrev texter och fick melodislingor i huvudet tog du ut allt på ditt piano lekande lätt, och det lät underbart. Du var ett geni. Jag blommade som en gryende stjärna. Hade vi fått fortsätta...vet man inte var vi hade varit idag.
Men ibland är det som om en överhängande skugga vill hota de som är så strålande, så goda, så sällsynta, som min vän var. Han var en ljusvarelse, i skarp kontrast till mänklighetens dekadans.
Hans rena tankar blev attackerade av den psykiskt svåra sjukdomen scinzofreni. Kanske orkade han, som var så befriad från den förljugenhet där vi alla sitter fast, inte med detta livet. Det blev ett skydd från omvärlden att gå in i diverse vadderade psykostillstånd. Men i psykvården såg de aldrig dig. De såg bara dina symptom, som de ville behandla, inte bakgrunden, inte dig som enskild människa. Du var emot mediciner in i det längsta. De förstörde din kreativa ådra, och det var ju det som var du. Musiken och skapandet var ditt liv. Utan det skulle du vara ett skal för din slumrande själ. Men de tvångsmedicinerade dig tills du blev beroende, och då var du fast. Du blev en slav under dina tabletter, de styrde hela ditt liv. Du kunde inte gå någonstans eller göra något om du inte preparerat dig med rätt mängd psykofarmaka. Du var inlåst i ett halvår vid ett tillfälle. Därefter blev du dig egentligen aldrig riktigt lik. Något hade försvunnit av dig, av din oskuld, av din hoppfulla tillit på livet. Då ville verkligen vara den samme. Du brydde dig lika mycket om mig, om alla dina vänner. Du bjöd av det du hade, du välkomnade alla till ditt hem. Du var glad, inspirerande och du var fortfarande ett geni.
Men det var inte tillräckligt att kapa dig som människa. Du skulle dessutom få det definitiva beskedet några år senare. Det började med hudcancer, operation två gånger.
- Nej, det här är inget farligt. Det var visst elakartad, sa de, men jag blir snart bra igen!
Du skrattade, och fick de svåraste saker att verka oförargliga, ibland t om komiska. Det är en konst att kunna uttrycka sig så, att inte dras ned i depressionens djup. Du höll dig uppe. Du blev glad för små saker. Du behöll alltid kärlekens ljus i dina ögon.
Men sjukdomarna ville inte släppa dig. Det var som om det var förutbestämt. Som om Gud först vill ta upp de riktigt goda människorna till sin himmel. Det tycker jag är synd, för vi behöver dem så innerligt väl här på jorden.
Din cancer spred sig till dina lungor och till slut till din hjärna. Det fanns ingen återvändo, dödens portar stod redan öppna för dig. Du hamnade på ett sk hospis de sista dagarna, och där blev du väl omhändertagen. Där fick du all den omsorg du verkligen förtjänade. In i det sista lyssnade du på andra människor, och lät inte sjukdomen uppta dig.
- Nej, det här är jag inte rädd för, sa du. Det pratar vi inte om.
Du planerade att ta dit din stora musikanläggning, till hospis, där alla ligger för döden. Men du såg ljust på livet även då. Du lämnade aldrig över dig till den bottenlösa hopplösheten. Du fanns kvar så länge du kunde. Ditt ljus brann till ditt sista andetag. För mig kommer det alltid att brinna. En sån människa som du kan aldrig riktigt dö. Den du var och det ljus du spred kommer alltid att finnas kvar.
Vi hade en härlig tid tillsammans under de första åren, skapade musik och pratade filosofi. Vad vi än tog oss för blev det alltid kul. Du bejakade livet, och öppnade upp det bästa av mig. Då jag skrev texter och fick melodislingor i huvudet tog du ut allt på ditt piano lekande lätt, och det lät underbart. Du var ett geni. Jag blommade som en gryende stjärna. Hade vi fått fortsätta...vet man inte var vi hade varit idag.
Men ibland är det som om en överhängande skugga vill hota de som är så strålande, så goda, så sällsynta, som min vän var. Han var en ljusvarelse, i skarp kontrast till mänklighetens dekadans.
Hans rena tankar blev attackerade av den psykiskt svåra sjukdomen scinzofreni. Kanske orkade han, som var så befriad från den förljugenhet där vi alla sitter fast, inte med detta livet. Det blev ett skydd från omvärlden att gå in i diverse vadderade psykostillstånd. Men i psykvården såg de aldrig dig. De såg bara dina symptom, som de ville behandla, inte bakgrunden, inte dig som enskild människa. Du var emot mediciner in i det längsta. De förstörde din kreativa ådra, och det var ju det som var du. Musiken och skapandet var ditt liv. Utan det skulle du vara ett skal för din slumrande själ. Men de tvångsmedicinerade dig tills du blev beroende, och då var du fast. Du blev en slav under dina tabletter, de styrde hela ditt liv. Du kunde inte gå någonstans eller göra något om du inte preparerat dig med rätt mängd psykofarmaka. Du var inlåst i ett halvår vid ett tillfälle. Därefter blev du dig egentligen aldrig riktigt lik. Något hade försvunnit av dig, av din oskuld, av din hoppfulla tillit på livet. Då ville verkligen vara den samme. Du brydde dig lika mycket om mig, om alla dina vänner. Du bjöd av det du hade, du välkomnade alla till ditt hem. Du var glad, inspirerande och du var fortfarande ett geni.
Men det var inte tillräckligt att kapa dig som människa. Du skulle dessutom få det definitiva beskedet några år senare. Det började med hudcancer, operation två gånger.
- Nej, det här är inget farligt. Det var visst elakartad, sa de, men jag blir snart bra igen!
Du skrattade, och fick de svåraste saker att verka oförargliga, ibland t om komiska. Det är en konst att kunna uttrycka sig så, att inte dras ned i depressionens djup. Du höll dig uppe. Du blev glad för små saker. Du behöll alltid kärlekens ljus i dina ögon.
Men sjukdomarna ville inte släppa dig. Det var som om det var förutbestämt. Som om Gud först vill ta upp de riktigt goda människorna till sin himmel. Det tycker jag är synd, för vi behöver dem så innerligt väl här på jorden.
Din cancer spred sig till dina lungor och till slut till din hjärna. Det fanns ingen återvändo, dödens portar stod redan öppna för dig. Du hamnade på ett sk hospis de sista dagarna, och där blev du väl omhändertagen. Där fick du all den omsorg du verkligen förtjänade. In i det sista lyssnade du på andra människor, och lät inte sjukdomen uppta dig.
- Nej, det här är jag inte rädd för, sa du. Det pratar vi inte om.
Du planerade att ta dit din stora musikanläggning, till hospis, där alla ligger för döden. Men du såg ljust på livet även då. Du lämnade aldrig över dig till den bottenlösa hopplösheten. Du fanns kvar så länge du kunde. Ditt ljus brann till ditt sista andetag. För mig kommer det alltid att brinna. En sån människa som du kan aldrig riktigt dö. Den du var och det ljus du spred kommer alltid att finnas kvar.
måndag 10 augusti 2009
Skriv om ett mönster.
Ibland tänker jag mig hela livet som ett mönster, som en väv i en brokig trasmatta. Många av ränderna återkommer med jämna mellanrum, vissa dyker bara upp ibland, andra bara vid något enstaka tillfällen. Ändå sammanfogas allt till en helhet, ett mönster, hur skiftande än färgerna, strukturerna och kontrasterna är. Det binds samman, allt tvingas ihop och blir mitt alldeles unika livsmönster.
När mönstret är harmoniskt och färgerna varma är det de vackra stunderna i livet. Det är de léende minnena, de ljuvliga tankarna och där vilar lyckans skimmer.
Men mönstret innehåller också asymmetriska kombinationer, som sticker ut som aggressiva spjut. De episoderna som får själen att darra och talar till allt det mörka, som tillfogats mig.
Jag skulle så gärna vilja riva bort de delarna i mitt mönster, låta allt sväva iväg i ett ändlöst universeum. Men de finns där, för evigt förankrade med allt annat, som kallas mitt liv. Inget går att ta bort, inget går att tillägga. Livets mönster är genuivt, oåterkalleligt.
Jag vill lägga min hand vid väven, jag vill fylla den med det kärleksfulla, det som får mina inre nervtrådar att vibrera. Jag vill en gång kunna sluta mina ögon, smeka min hand över ett mönster som jag med ro kan lägga ifrån mig.
När mönstret är harmoniskt och färgerna varma är det de vackra stunderna i livet. Det är de léende minnena, de ljuvliga tankarna och där vilar lyckans skimmer.
Men mönstret innehåller också asymmetriska kombinationer, som sticker ut som aggressiva spjut. De episoderna som får själen att darra och talar till allt det mörka, som tillfogats mig.
Jag skulle så gärna vilja riva bort de delarna i mitt mönster, låta allt sväva iväg i ett ändlöst universeum. Men de finns där, för evigt förankrade med allt annat, som kallas mitt liv. Inget går att ta bort, inget går att tillägga. Livets mönster är genuivt, oåterkalleligt.
Jag vill lägga min hand vid väven, jag vill fylla den med det kärleksfulla, det som får mina inre nervtrådar att vibrera. Jag vill en gång kunna sluta mina ögon, smeka min hand över ett mönster som jag med ro kan lägga ifrån mig.
söndag 9 augusti 2009
Skriv om en smak
Smaken är delad liksom baken - inget ovanligt med det lilla uttrycket, men första gången jag hörde det, jag kan väl ha varit 10-11 år, så förstod jag inte vad just det goda ordet smak hade att göra med det franstötande bak. Jag såg för min inre syn något som jag tyckte mycket om, som tilltalade min smak, och sedan en ful, rund rumpa, blek som alltid rumpor är eftersom ingen kommer på den dummma idén att vända upp en så ful kroppsdel mot solen. Och att baken är delad...javisst, det är den, men jag kunde ändå inte koppla ihop sammanhanget. I den åldern, och för all del fortfarande, även om erfarenheten oundvikligen lärt mig ett och annat, tolkade jag alla uttryck väldigt konkret, kunde inte förstå ironi och uppfattades nog t om som dum i många sammanhang, pga denna bristande förmåga. Jag kanske möjligen hade ett alltför utvecklat bildspråk, då jag alltid såg orden som sas som bilder inom mig. Det kunde då med andra ord bli ganska dråpligt. Tänk, denna gigantiska rumpa - i min barndomsvärld var alltid en rumpa väldig, och det kan möjligen ha att göra med min kära mor, som kunde leva upp till denna ljuva bakdel i dess fulla bemärkelse - och lägg därtill något som får dina smaklökar att vibrera. Om din smak är saftiga röda hallon, smäktande choklad eller en ostdrypande pasta, så inte förknippar jag det med en uppseendeväckande bak mitt upp i allt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
