Fem ord på J och minst två finns med i berättelsen

Jag - givetvis!


Jublar


Jämmer


Jesuit


Jamsa


Jobspost


Jungman


Jänta





Tips: dessa ord plockade jag ut genom att slumpartat slå i min ordbok på bokstaven j och sätta mitt finger vid första bästa ställe...Får se vad det blir av det hela.





Det var min allra första resa ut på de fria vidderna, på stormarnas hav och med en flödande lust på äventyr i varje ådra av min tonåriga spensliga lilla kropp. Jag var placerad i köket som mässjänta vilket var det värsta ställe jag visste, men här skulle jag minsann inte visa något jämmer. Att vara gamle Jakob behjälplig med ditt och datt var bara roligt. Den mannen fick mig att lé om jag så var halvt död när jag vaknade på morgonen. En riktig sjöbuse var han, och skämtade om det mesta. Ibland blev jag nästan lite rädd, för jag var en ganska snäll och oskyldig jänta från södra Blekinge på den tiden. Då jag inte alltid hängde med på allt vad gamle Jakob sa, eller om jag missuppfattade hans bohusländska dialekt försökte jag jamsa med efter bästa förmåga.

"Det är ett sådant gyckleverk!" var ett av hans favorituttryck, som han ofta sa. Han tyckte inte att livet var så allvarligt utan det bestod mest av munter galenskap, som han lyckades snappa upp var han än hamnade.
När jag blev kär i jungman Olof blev han däremot lite tvär, och trodde väl att jag skulle börja missköta mitt arbete. Men jag kunde allt se skillnad på arbetstid och fritid, ja, den ytterst lilla som det fanns då, och skulle aldrig smita från mina uppgifter. Jag var nog helt enkelt för rädd för det, även om jag var kär så mina köksröda kinder hettade värre än någonsin.

- Tössabita, du e la aldri syg? sluddrade han fram en dag, när mina kinder var som blossande kärlekseldar och min blick var placerad fjärran från grytor och matos.

- Om att vara kär dygnet runt är att vara sjuk - då är jag det, med råge! svarade jag hurtigt och kände att färgen tilltog än mer och hjärtslagen snubblade som yra höns i mitt bröst.

- Gapp iveij mä siij! Jaej vaokte på maedden!

Nu var Jakob inte känd för att vara så väldigt snäll och förstående, så därför blev jag överrumplad av hans erbjudande, som dessutom tycktes vara sagt med tanken att det absolut inte fick sägas emot.

Då jag gick upp för de smala, skrangliga järntrapporna, där räcket satt löst eller var helt borta slog det mig, att det var något som inte bådade gott. Jakob hade även sagt ett annat konstigt ord: jobspost, i en osammanhängande mening. Fast jag inte visste vad ordet betydde kände jag på mig att det bar något orosväckande över sig.

Jag hann inte mer än svänga av in i den grönmålade plåtingången förrän jag direkt såg min käraste Olof. Han låg helt platt på det olidligt kalla cementgolvet, och en tung metallstång vid hans sida avslöjade olyckans orsak. Jag rusade givetvis fram, och ville skaka liv i honom, men han gav mig en avväjande blick. Och jag förstod, fast jag inte är speciellt sjukvårdskunnig, att jag inte skulle röra honom. Jag kallade istället på en som var det, vår käre Jakob, för det var han som visste mest vad vi skulle göra vid olyckor och sjukdomar.

Det blev en lång konvalescent för Olof, vi mönstrade av båda två och fick på det viset en gyllene chans att lära känna varandra. Vår kärlek hade kommit för att stanna, det förstod vi. Men vad vi aldrig däremot blev kloka på var hur Jakob hade vetat, att det var något illavarslande jobspost, som han fått nys om. För som sagt Jakob var egentligen inte känd för att vara så väldigt snäll och förstående. Så det vet jag, att han släppte mig inte fri för att jag skulle få umgås med min Olof av rena nöjesskäl, utan det fanns någon annan förklaring. Men det där lyckades jag och Olof aldrig luska ut. Däremot blev vi ett kärt par i många år framöver.

Koden

Det finns språk jag inte förstår, frånvarande, oemottagligt, där känslobortfallen gapar som oläkta sår. Det finns de ohörande, de oseende med hjärngaller över deras hjärtat.
Dit inga nycklar passar, som kan låsa upp den inre koden. Där pansarlås har blockerat alla möjligheter. Där isen frusit sig så ogenomtränglig att inget ljus kan tina upp den.

Det finns så många ord, deltagande, förstående, där kärleken strävar med sina fäktande vingslag. Det finns de innerliga, de nitiska med ljusstrålar från känslornas djup. Dit kan ingen skugga nå, som slocknar ut den varma glöden. Kärleken är skyddet mot alla intrång. Där är kraften så stark att ingen kod längre behövs.

Halka efter

Det gäller att aldrig komma efter, alltid hänga med, för ett tillfälle kommer aldrig mer igen. Det var hårda ord, som hon lärt sig av sin far. En jagande prestation genom hela livet.

Men någonstans på vägen tappade hon farten, och begick den största av synder. Hon halkade efter, och hon föll och gav till upp. Blev sittande, stirrande på allt och alla som bara rusade runt. Det meningslösa gatuloppet, de evinnerliga intrigerna, de konkurrensdrivande streberna. Hon var inte med. Hon hade hoppat av, om det var av egen fri vilja eller för att hon inte hängde med i takten, det kunde hon inte riktigt redovisa för.

Men visst hade hon en gång varit uppfylld av dessa förmätna tankar, att även hon...att även hon var en utvald, eller åtminstone en normal samhällsmedborgare. Men så halkade hon efter, tappade taget och gav upp. Hon gjorde försök att hinna ifatt, att kompensera och nå upp till samma nivå igen. Men bakslagen stod på lur, och hon vek undan. Hon gömde sig, osedd för den aldrig sinande flyende flocken av människor, levande och energifulla till bristningsgränsen.

Det var väl att hennes far inte såg henne nu. Det hade krossat hans dåliga hjärta. Han som i alla år försökt intuta henne lite vett. Han hade faktiskt trott på hennes förmåga - en gång. Men hon hade inte orkat med de hetsiga stegen, hon hade dukat under i ett världsfrånvänd tillstånd. Ändå, med längtansfulla blickar tittade hon på allt liv och all rörelse som försegick utanför hennes fönster.
Skulle hon någonsin bli en av dem? Skulle hon kunna komma ifatt? Om hon sprang hela vägen till målet? Då skulle hon väl nå fram.
Men vad skulle hända sen?
Vad skulle det bli av henne?

Egentligen

Egentligen, att något borde vara på ett annat sätt än vad det är.
Egentligen, ett förklarande skuggord, då det inträffade föll utanför ramen.
Egentligen, en omskrivning för ett felaktigt beslut.
Egentligen, den nakna sanningen, som först inte vågade fram.
Egentligen, då masker rivs ned.
Egentligen - för att vi behöver ett ord att binda samman, då de andra orden tagit slut.

Ett erbjudande

Fullmånens tid nalkade sig i den finska skogsbyn, och folket kände stor oro över att inte hinna med sina göromål innan natten tog vid. I månen mäktiga sken ville ingen utsätta sig för de farliga krafterna, som kunde röra sig i skuggorna och de ondskefulla ritualer som sades äga rum.

Tjocka ullfiltar spikades upp framför fönstrena för att inte släppa in den skadliga strålningen, och i varje stuga släcktes elden, så att inte de djävulska makterna skulle lockas dit.
Då solen krypit ned bakom bergtopparna och tillfälligt sänkt ett stilla, oroväckande mörker över byn tog månen över.
Det magiska ljuset hade en stark påverkan på hela den lilla byns befolkning. Berättelser som överförts från generation till generation var deras sanning som aldrig blivit ifrågasatt utan styrde dem alla, ovillkorligen.
De kallades för Månfolket, eller Skuggfolket, men det var egentligen ganska motsägelsefullt, för det var just månen som fyllde dem med den värsta skräcken, och som de flydde ifrån. Ändå hade de en stark tilltro på månens magiska makt och stor fascination av dess styrka och förmåga. Bland folket fanns många nyfikna, som ville veta, men inte vågade.

Lovisa blev utsedd till att vara med på en av dessa högtider, i fullmånens allra starkaste sken. Hennes okuvliga lust, att få kunskap hade lyst igenom och detta hade de invigda kvinnorna uppmärksammat. Lovisa var då mycket ung och oförstörd av livets ibland nedbrytande slag. Hon kunde inte motstå denna möjlighet till vetskap, och även om hon visste att det säkert stred mot hennes föräldrars värderingar, så kunde hon inte hindra sig själv. Hon var inte heller så rädd som de flesta andra utan begåvad med ett drivande mod, som slog ut alla förhågor.

Att detta skulle bli inkörsporten till Lovisas fördömelse hade hon inte en tanke på. När man är 14 år och uppfylld av livets förunderligheter och försedd med ett starkt förtroende på sin egen förträfflighet, då var detta i sig ett enkelt val.

När de visste att folket kurade inne i sina mörklagda och filtförsedda små stugor, och att rädslan höll dem alla i ett säkert strypgrepp, då samlades en grupp kvinnor djupt in i skogsmassivet. Där fanns en rundad plats dit månljusets strålar nådde likt förtrollande spjut.

- Detta är vårt heliga rum, vårt tempel, förklarade en av de tre kvinnorna till Lovisa, och svepte med handen i cirklande rörelser, som om hon ville framställa detta rum genom ren tankekraft.
De andra kvinnorna började också göra svepande rörelser, och nunnande stillsamt på en entonig melodi. Lovisa iakttog fascinerat. De ställde sig alla i denna magiska cirkel, och placerade sig i de fyra vädersträcken. Nu fanns det någon i alla vädersträcken, och deras sällskap var fulländat.
De böjde alla först på sina huvuden, som var försedda med svarta kåpor, för att lätt kunna glida in i mörkret och skydda sig om det skulle behövas. Samstämmigt sjöngs en väl inövad ritual, som Lovisa uppfattade handlade om den store Guden och Gudinnan, om makt över sol och jord. Det kändes som om kommit till en värld, som hon alltid längtat till. En värld där hon hörde hemma.

Att grubbla

GRUBBLA, ja, det är nog jag i ett nötskal, och jag måste erkänna att det har försvårat livet många gånger.
Jag har alltid fascinerats av människor som kan konsten att bara leva, njuta och uppleva nuets intryck. Istället fastnar jag i frågorna, som ofta inte har några enkla svar och jag är i stort sätt okapabel att koppla bort underliggande och bakomliggande budskap och faktorer i livets alla händelser.
Det där låter förstås väldigt smärtsamt, och onödigt komplicerat. Till saken hör att det är i princip en medfödd defekt, eller förmåga, som jag haft som min följeslagare så länge jag kan minnas.
Märkliga fragment då jag redan som barn ifrågasatte, gick under djupet och skrev ned mina funderingar om livet i min lilla röda tänkebok. Ja, det finns kvar än, och jag blir faktiskt själv något fascinerad och till viss del bedrövad över min hängivenhet till grubbleriets träsk.
Ändå... om jag så kunde förändra detta beteende så är frågan: vill jag? Det är just det som är det finurliga med årets gång, att man växer in i sina egna säregenheter och förhoppningsvis lär sig leva och till och med trivas med dem.
För att ytterligare ta ett steg mot mig själv: jag skulle inte kunna vara utan allt detta, som trots allt är jag!
När jag ibland attackerats av grav förändringslust så kan jag efter en viss eftertanke (grubbleri...) bli starkt medveten om allt som tas ifrån min själ skulle innebära en ödesdiger sorg. Hur gärna vi än vill passa in, bli accepterade och då framför allt älskade så finns det ingen genväg.
Det finns bara en endaste väg, och det är att sluta fred med sig själv, denna ibland så enerverande människa, som kan få mig att vilja krossa glas för att få utlopp för tragglet i vanmaktens fotspår.
Men jag är ju ändå här och kvar i mig själv - och hur det än är så vill jag överleva hela mitt liv, om det så innebär att jag ibland få vandra i obekväma skor.
Det vi har, det vi är...- det är livet.
Men för att undvika grubbleriets fallgropar är den upplyftande humorn en räddande hand.
Att LEVA mellan varven är ej heller att förglömma.

En nykomling

Snön hängde tungt och gnistrande utmed sherrgårdens upplysta fasader. I ljusets sken kunde man se kylans fladdrande vindar. Mörkret målade skuggor och bjöd in till förtätande grubblerier. En bortkommen uggla försvärade sig, anades i fjärran, nästan omärkligt. Tonen lät övergiven, som någon som blivit bortglömd eller förtappad. Moster verkade lyssna på ugglans svaga rop, och minnen väcktes åter till liv.

- Att föda en liten ny människa till vår jord är nog det mest genomgripande man kan uppleva. Det är egentligen ganska märkligt, med tanke på att det är något som händer hela tiden...men för den enskilda människan är det ändock lika stort, lika överväldigande, som om man givit världen den största bedriften någonsin!

- Ja...jag kan föreställa mig det, sa jag något trevande, men måttligt övertygande. Jag borde väl varit mor vid det här laget, tjugoåtta år fyllda, men min längtan hade aldrig legat åt det hållet. Tvärtom, hade en tillvaro med en skrikande unge, vilt klamrande på mig, ihållande, intensivt, som ett väsande getingbo, skrämt mig och slagit alla moderstankar ur hågen.

- Därför ville jag inte godta den vaga förklaring jag fick att Alasia en dag bara var borta...inte ens Rutger ville kännas vid, att han visste något om hennes försvinnande. Men hans ögon sa något annat. I dem kunde jag avläsa den smärta, som inte ger vika trots skratt och leénden. Rutger var allt annat än falskhetens profet, och han skulle aldrig uppenbart fara med lögner, utan han var helt enkelt försedd med munkavel. Det var någon som hade hotat honom till tystnad, och för att skydda mig...höll han sitt löfte.

- Men, men...harklade jag fram, det stockade sig i rösten, som det ofta gör när jag blir alltför hänförd och otålig. Sa han ingenting, då, din Rutger? Gav han dig inte ens en ledtråd?

Nu kunde inte moster Lollo Rosita låta bli att lé en smula, och hennes varma karisma spred ett skimrande ljus i rummet. Hon var verkligen vacker, trots sina snart 90 år, jag kunde plötsligt nästan förstå att folket i hennes finska hemby hade trott att hon var en fötrollad varelse, för så vacker kan ingen vanlig människa vara!

- Detta är ingen deckarehistoria, kära barn. Jag vet att du slukar dylik litteratur...Men Rutger gav mig ett visdomord på vägen, som jag alltid skulle bära med mig. För iväg skulle jag, det var inte tal om annat, det förstod till och med jag, även om jag inte förstod varför. Mitt moratorium hos Rutger närmade sig sitt slut. Jag packade ihop mina få ägodelar, fick en rejäl börs av Rutger, för som han vidhöll trygga min säkerhet tills jag hamnat på ett ställe jag kunde stanna. Han ville ge mig mycket mer, men jag ville inte lämna honom barskrapad kvar. Detta demonterade han skarpt, han led inte av någon brist och den tanken skulle aldrig mer föresväva mig. Rutger var en tämligen besutten man, fick jag ryktesvis höra efteråt, men han hade inga nära släktingar och inga vänner som han hade fullt förtroende för. Detta ledde till att han tillskrev mig all sin förmögenhet vid sin död, då han visste att pengarna skulle gå till goda ändamål, vilket de har gjort också...
Moster gjorde en stillsam, menande gest över sin ömt välvårdade gård, där Rutgers tillgångar kommit väl till pass. Rutger var säkert tillfredställd i sin himmel - det var precis så här han hade velat att hans pengar skulle investeras. Den välsignelse som pengarna inneburit och med mosters nitiska kärleksfulla kraftinsattser var en fröjd att se både på jord och ovan jord.

- Så Rutger visste var du var? Hade ni kontakt med varandra?

- Jag vill först berätta för dig om Alasia, ikväll dedicerar jag min historia till henne. Så här var det: folket i min gamla hemby var mig på spåren, hade lyckats härleda mina steg och hemsökt min enda riktiga vän Rutger i hans hem, De hade betett sig som de sanna galningar som de verkligen var, blivit som besatta av hat och ondska då det såg Rutgers alla bäcker, skrifter och hans egna högar av anteckningar. Men av en ingivelse hade han svept tre gamla gråmurkna filtar, hård angripna av mal över visdomsbordet, för att rädda det från den förödelse, som övrigt i hans utsökta och kunskapsrika hem fick utstå.
Det var som att komma in i en splittrad, härjad helgedom, mitt i allt en gigantisk möbel, översköljd av gräsliga filtar. Där, i denna misär, satt Rutger, och då jag var en inkännande flicka redan då, behövde han inte säga så mycket. Jag visste att de hade varit där, och jag visste att jag måste gå vidare.

- Men du visste inte var Alasia, va? Nu måste du väl frågat? Blivit upprörd? Tappat allt sans och vett, som du brukar säga, moster?

Jag hade aldrig sett moster Lollo Rosita tappa bort sig i ett okontrollerat beteende. Hon åtnjöt den ovärderliga förmågan, att alltid befinna sig i sig själv, och hennes mångfasseterande förståelse gav henne inblick och visdom i människors annars helt orimliga obegripligheter.

- Jag frågade Rutger efter min älskade Alasia, och jag misstänkte direkt att de hade tagit henne med sig...och det var det allra värsta av allt, det hemskaste som kunde drabba mig, om de tog henne dit och lät henne utsättas för det jag gått igenom, och ännu värre saker. Alasia var ju bara ett barn, jag tror hon skulle fylla fyra år. Lilla, lilla bedårande änglabarn...Hon skulle aldrig överleva ett liv där, eller jag skulle inte vilja att hon gjorde det heller. För det de skulle åsamka henne skulle utplåna henne helt. Hon skulle bli ett sprucket om än vackert skal med en söndersmulad själ och en kunskapsbefriad hjärna. Vad som helst kunde jag ta, men inte att de tog min Alasia dit! Vad som helst, utan det!

- Så gjorde de det i alla fall, de barbarerna! Du kunde väl inte bara låta det ske?

- Jag lät det aldrig ske, förstås. Det var inte dit hon blev förd. Så mycket vet jag, och jag har Rutgers ord på det. Han hade genast gömt Alasia, när han anade att deras intrång nalkades. Rutger visst att denna dag skulle komma, så han var inte oförberedd, inte heller chockad, bara sprängfull av sorg, att allt nu var över. Det var ingen svår bedömning att avgöra att detta inte var ett gott besök. De markerade högljutt sin ankomst, och bankade på dörren, som brutala våldsmän.
- Ja, att han räddade Alasia var det allra viktigaste, även om det var ett hårt pris för honom att betala, och för mig...så kände vi oss inte besegrade. Vi överlistade deras beräknade illdåd, och vi kom helskinnande undan. De hade inte fått med sig Alasia, eller någon av oss andra heller. Men vi var inte längre fria, vi var bevakade och livrädda, så länge jag och Alasia var kvar där.

- Men du och Alasia kunde väl rymt ihop? Ni hade ju varandra?
Jag kunde inte bärja mig, var tvingen att inflika vad jag tyckte skulle vara det enda rätta om detta hade hänt nuförtiden. Det kunde göra mig väldigt upprörd att människorna hade varit så styrda av allt runtomkring. De var allt annat än fria varelser...även om jag vet att moster försökte gå emot det. Hon var en fri människa!

- Jag vill avsluta kvällens berättelse med Rutgers ord till mig. Det börjar bli sent, vi måste upp tidigt imorgon, du vet att det alltid finns hungriga själar att stötta och trösta...Man vet aldrig vem som står utanför ens dörr nästkommande morgon, och...

- ...och koka 10 kg havregrynsgröt till, ja, det vet jag. Jag lovar, jag gör det!

Min ljuvliga lilla moster med den starka kvinnokroppen, helande händerna med doft av lavendel och mint, de oljor hon använde sig av då hon botade smärre krämpor, med förvånandsvärda resultat. Jag har aldrig hört någon gå ifrån moster utan att blivit positivt vidrörd. Nu gjorde hon den där rullande handrörelsen som hon lagt till med på ålderns höst, som om hon ville samla ihop sin kraft och gjorde sig förberedd på något speciellt.

- Rutger pratade till mig kvällen innan jag lämnade hans kära, men ack så anskrämliga stuga, besudlad av mina landsmän. Han sa: Den största nåden i denna tid är att Alasia lever, och att det så få förbli. Det är för mig viktigare än något annat att allt går väl för dig, min älskade Lovisa, ja, för Rutger var jag inget annat, och för ditt dyrbara lilla barn. Men för att ni båda ska överleva måste era vägar gå åt olika håll, och ingen av er få veta var den andra finns.
- Men hur länge, Rutger? För hur lång tid måste vi vara åtskilda? undrade jag, och du tror mig ganske inte, men då var jag både förtvivlad och tårarna angrep mig, som kvälmningar.

- Jag kommer att följa dig, Lovisa, jag kommer att lysa upp din väg, så att du får se din dotter igen!

- Det var den meningen jag bar kvar, som en radband upprepade jag den för varje steg jag tog, och under flera års tid var detta min mening, min ledstjärna, mitt hoppfulla ljus. Den hjälpte mig att aldrig sluta hoppas, aldrig ge upp, även då allt hopp var uttömt.

Nu visste jag inte om jag skulla gråta av ilska eller av bristen på upprättelse, om jag skulle bli arg på moster, som inte krävt mer, kämpat emot och letat upp sin dotter. Hur kunde hon inte ha gjort det? Vem var hon egentligen, min alltid så visdomsfulla moster Lollo Rosita? Var hon inte den jag i hela mitt liv gjort en bild av? Beundrat som något högt stående, onåbart väsen?

- Nu ser jag att det är du som är trött!

Moster vinklade sitt ansikte med den kraftiga flätan virad i flera varv runt huvudet, och hon drog mig tätt intill sig. Hennes famn var så full av innerlighet och kärlek, att det var ren njutning att känna av hennes närhet.

- Det är så mycket jag inte förstår...var det enda jag fick fram, och ångrade mitt torftiga uttryck till denna maffiga skildring.

- Då tror jag du har kommit längre än du anar. Det är mycket som vi inte förstår, som vi aldrig kommer att förstå. Det svåra är att förstå det! Men när vi kommer dithän...abdikerar våra föreställningar, då får livet en meningsfullhet oavsett vad. Jag är gammal nu...och jag skulle väl känna en viss form av uppgivenhet. Ska jag då aldrig få se min dotter igen? Det är snart 70 år sen...70 år, det är lång tid, mycket kan ha hänt. Men jag känner ingen fruktan, har inte gjort det så långt tillbaka jag kan minnas.
Min lilla vän, jag vet...jag vet att jag kommer att få se Alasia igen. Rutgher kommer att lysa upp min väg. Och vad bättre är: jag vet att jag kommer att få se henne innan jag lämnar detta jordeliv! Men å andra sidan kan det ju dröja, jag kan leva länge till...

Moster Lollo Rosita gav ifrån sig ett stilla kuttrande skratt. Det var som om hon hade all världens rikedom, ja, som själva himmelriket fanns inom henne.

Nya friska tag

- Jamen, hursomhelst var jag ju tvungen att gå vidare!
Meningen hängde kvar som fartröken efter ett krigsflygplan. Tillsammans med de dallrande känslorna som moster Lollo Lovisa inte helt lyckades tygla blev luften med ens kompakt och okrossbar. Jag kände att hela mitt väsen stelnade, att jag hade svårt för att få fatt i djupet i min andning. Medvetet hade moster säkert låtit en endaste mening få lägga sig som ett ankare kring en kaskad av oroliga tankar. Hon visste att när hon väl lyfte bort skyddshöljet skulle orden börja flöda, fritt och skoningslöst. Hennes hasselnötsbruna ögon tog sikte på mig, hon ville se om jag var redo, om jag hade uppnått den mognad som krävdes för att höra den nakna sanningen. Jag nickade mot moster och fick för en gångs skull till en uppfodrande blick, som sa: nu måste du berätta, jag förtjänar att få veta.
Men att ge vika för årtionden av stångande demoner krävde förstås en ansenlig mängd av själslig styrka. Detta besatt dock moster, och fullt förvissad om att hon övervunnit sina bedrifters nederlag så drog hon efter andan och började stilla prata med sin melodiösa altstämma.
- Jag trodde jag skulle kunna väja undan för männens hungriga famntag, och jag ville in i det längsta hålla fast vid min värdighet och min rätt till mig själv. Det var ju mitt liv, som en man bara genom stundens lusta, kunde påverka så att det aldrig blev detsamma igen! Jag varken kan eller vill gå in på det övergrepp som jag blev utsatt för. Men det var brutalt och det satte outplåneliga spår i mig, som gjorde att jag aldrig, aldrig någonsin ville sätta min fot där mer. Detta har jag sedemera omvärderat, men det är en annan historia.
När det hela var över, och jag hade förkrympt mina känslor till värkande knappnålar, stapplade jag helt enkelt iväg och började min evinnerliga vandring. Jag var smutsig, blodig och trasig, men inom mig ska du veta var styrkan starkare än aldrig förr. På något vis skulle jag ta mig därifrån, och jag lämnade allt utan att kasta en blick bakåt. Jag såg bara svek och smärta, det fanns ingen kärlek kvar på det gudsförgätna stället. Jag tog mig därifrån, käraste lilla vän, med en visserligen krossad stolthet men med den värdighet som man blir tilldelad, då man själv saknar skuld till det inträffade. Jag hankade mig fram, tog tillfälliga arbeten på gårdar och i byar. Visst kunde jag dra fördel av mitt milda yttre, det får medges, och när de synliga såren började läkas var det ingen som kunde föreställa sig vad jag egentligen gått igenom. Jag hade själv gjort vad som stod i min makt för att sudda ut mitt förflutna, leva i detta nu, så innerligt att inga tankar fanns kvar till något annat.
Men jag hade förstås blivit märkt, jag bar på frukten av mina umbäranden. De tveeggade känslor som detta medförde är skammens triumf. Detta som ytterligare befäste att jag inte var den Lovisa, som jag en gång varit längre. Det var väl då jag till fullo samtyckte till mitt påhyvlade namn: Lollo Rosita. Det kändes faktiskt lättare att ta henne till mig, hon blev som en naturlig följd av livets omvälvande förändringar. Som du förstår nu, så var jag givetvis gravid, med lilla Alasia. Men det gick långt in i grossessen innan jag ville avväga att den möjligheten trots allt fanns. Min kropp hade inte signalerat ut med någon större tydlighet att graviditeten var ett faktum. Jag kände mig dessutom så oväntat pigg och stark, förstod inte själv hur detta kunde vara möjligt. Som en välsignelse, då jag blivit blivit oförskyllt straffad. Det måste finnas en god Gud som ser och griper in och hjälper en av dessa hans minsta att överleva, ger kraft dag efter dag och läker de ekande inre tombolerna. Jag tror på att Han faktiskt vet, för Honom är allting tydligt och klart, och får vi chansen att bli upplysta och ledda av denna Fadershand så ska vi aldrig tveka. För jag tror det är få förundrat att verkligen få denna ledning, detta ingripande och detta flöde av kunskapens källor...
Jag hamnade sen hus den gamle visdomsläraren Rutger, och fick lära mig mer än jag innan trodde var möjligt. Han öppnade hela världen för mig, på sitt hemsnickrade eneträköksbord. Där hade han skurit in jordklotet och så många platser han visste, floder, öknar, sjöar, öar...gamla städer, djur, byggnader. Det är ofattbart att kunna skapa ett så fantastiskt lärorikt bord, ett bord som i princip innehöll all världens kunskap. Den gode Rutger fyllde naturligtvis på hela tiden, kunskapen växer, förändras och är framför allt levande, sa han alltid.
Så där fick mitt liv en mening, en högre mening. Min själ fick den varma faderliga ömhet, som den törstade efter, och mitt hjärta bubblade över av den människorkärlek som trots allt finns och lever mitt ibland oss. Jag var knappt årton år, och hade livet inristat i min hand...
- Vad menar du med det, moster? Är det också ett bildligt uttryck?
Moster öppnade sin vänstra hand, som jag till min förskräckelse insåg att hon nog aldrig innan gjort. I hennes skrynkliga handflata fanns en något bleknad tatuering, som bestod av svårtydda symboler och sifferkombinationer. Jag blev alldeles hänförd, och ville ha reda på direkt vad allt det där innebar. Men då protesterade moster:
- Det får vi ta en annan gång, min lilla vetgiriga höna! Men du ska få veta, var så säker, för nu när jag börjat berätta...då vill jag verkligen delge dig allt, och det är en hel del. Jag får ta de lite pö om pö. Det är ju mitt hela liv vi pratar om, och har ju pågått ett tag nu...
Jag var i flera år hos Rutger, säkert fyra, fem år, hjälpte honom med det praktiska, men var framför allt ett sällskap för honom - och han var min läromästare. Det fanns inge fula baktankar, det kan vara skönt att veta, Rutger var min mästare och far, inget annat, och det fick mig att känna mig alldeles trygg.
Så jag var hos Rutger när tiden var inne för att föda, och han kallade på sin gamla syster, som var behjälplig och kunnig i saken. Men jag vet fortfarande inte hans systers namn, och såg henne aldrig mer, så ibland undrar jag om hon egentligen var en ängel.
Det var kärlek från första stund, när jag fick se Alasia. Hur kan ett sådant litet oskyldigt, bedårande barn komma ur något så fruktansvärt hemskt? Men för mig var hon bara min, vem som än var hennes pappa så skulle han aldrig få veta, aldrig få se henne, aldrig få ha den mjuka, väldoftande lilla handen i sin. De trodde att de straffade min fåfänglighet, min oberättigade skönhet, hade krossat min älskvärdhet och ödelagt mitt liv i tusen splittrande spillror. Men de hade istället givit mig den största gåva som går att få! Detta lilla barn, min älskade Alasia, inget skulle komma oss emellan, lovade jag dyrt och heligt, men ovetande om vad framtiden hade beräknat. De första två åren var så ljuvliga som egentligen inte borde vara möjligt. De första två åren, ja...Det var nog den tiden av mitt liv, när jag själv var i vårknopparnas intensiva början, och jag stod som allra närmast den åtråvärda lyckan. Det som Aristoteles kallada eudaimonia. Där hade jag velat vara kvar för evigt och just då hade jag velat stanna tiden.
Så slocknade mosters berättarlust, och jag insåg att jag inte fick ha för bråttom, när jag pratade med henne.
- Jag vet inte om Alasia lever eller om hon är död, sa hon efter en lång stund, och hennes röst hade en klanglöshet, som jag aldrig tidigare hört.
Återigen ord som var så tunga att de tog all luft ifrån rummet. Jag satt orörlig på den skamfilade grönmålade pallen, och jag kände träsmaken göra sig påmind. Detta skulle bli en mycket sen kväll, och jag ville aldrig att den skulle ta slut.

Debutera

Jag såg direkt att kära moster inte mådde bra. Det var den tredje juni, sommaren var i sin dallrande öppning och vaga förväntningar ilade i vinden som otydda drömmar. Lollo, som jag något familjärt börjat kalla henne, var numera en bedagad skönhet, spåren var nästan övertydliga: hon hade varit något alldeles extra i sin ungdom. Föll ljuset gynnsamt över hennes finlemmade ansikte kunde skuggorna som genom ett trollslag kasta bort de djupa fårorna och den ålderstunga mimiken, och då var det som om flickan Lollo Rosita strålade framför mig. Naturligtvis var det inte tänkt att hon skulle heta just dessa namn, född i en fattig finsk stuga, där allt koketteri var av ondo. Flickan fick heta Lovisa, efter sin aktansvärda moder, som i sin tur bar det efter sin mormor. Det var ett väl förankrat namn i den traditionsbundna familjestammens kultur, och det var utan tvivel ett namn som påaxlade dess bärare ett visst ansvar att leva upp till.
Men den unga Lovisa hade en enda stor tillgång, som inte sågs med blida ögon, och det var hennes förunderliga skönhet, som stod över vanligt folks sans och balans. Det var inte rimligt att en fattig liten undernärd tösabit skulle frodas till en sagolik ljusvarelse, som fick dem alla att bli mållösa. Det var inte bara orimligt, det måste finnas något sattyg med i bilden - så resonerade de oupplysta på den finska landsbygdens bortglömda nejder. Det började tisslas och tasslas om Lovisa, som fick namnet Lollo i folkmun. Anledning till detta var att namnet associerade till de själlösa lodjuren, som var besatta och i maskopi med den onde själv. Detta ville många framhärda, att det måste gälla den där olustigt förtjusande Lovisa också. Men skam vore väl om inte flickan ändå fick behålla ett form av hederligt namn, om det skulle behövas. Det föll sig lätt som en nykärnad smörkula i mun, att bara ge henne ett liknande namn, men ändå med en något föraktfull liknelse till de dumma kossorna i hagen. Rosita fick det bli, det var åtminstone inget ont i det namnet. Men det var värre att bli av med Lollo, och det var än viktigare att behålla Rosita, så det fick bli att min arma moster fick bära båda namnen. Och inget av dem var hon döpt till, det måste varit förvirrande för en ung flicka!
Med hennes namn följde de illavarslande farhågorna, som raskt tog fart till obemästrade eldsprutande vulkaner. De fick fäste lite varstans, och det fanns till slut ingen plats kvar längre för det som en gång varit Lovisa. De osande olyckskorparna hade skränat och satt sina bemärkta fotspår innan Lovisa hann att sätta dit sina. Det fanns ingen hederlig chans för henne, att rentvå sitt skinn och påvisa sin oskuld. Detta var en bitter sanning som gick upp för Lovisa en dag i början av juni, ja, givetvis var det den tredje, och det var då hon bestämde sig för det enda, som skulle rädda hennes ännu osolkade själ.
Tanken var att Lovisa skulle invigas i vuxenvärlden, och släppas fri som ivrig hustru till de blodtörstande karlhundarna, som stod som en ring runt henne med flåsande tungor. Men sådan var traditionen, och detta visste Lovisa sedan flera år tillbaka, och hon hade bävat tills den dagen skulle komma...Hon hade lovat sig själv att på något vis komma på en lösning, så att hon inte fastnade i detta eländes elände. Men hur väl min allra käraste moster hade tänkt och smidit sina planer inför midsommarens invigningsfest, debuten för de unga oskuldsfulla flickorna, så hade hon inte kunnat ana vad som komma skulle, och vari detta skulle få för följder.

Att kopiera

Moster Lollo Rosita förbjöd mig att någonsin använda mig av någon form av kopiering. Inte bara förbjöd, hon förbannade dem som inte åtnjöt sina egna tillgångar utan försökte bli dåliga kopior av sig själva.
- Det spelar ingen roll om du är en idiot, om du tänker som en efterbliven och handlar som en outbildad. Det har ingen som helst betydelse, så länge du följer dig själv, och inte ger dig hän åt förliknelser.
- Jaja, moster, men ibland kan det väl vara bra att ha ett föredöme, som du, att titta på?
- Du kan gärna ta till dig all kunskap av värde, men det måste alltid gå igenom ditt eget hjärta och det är du som måste föda fram dina beslut. Ingen annan. Aldrig kopiera, kom ihåg det.

Jag la det på minnet, inte för att jag egentligen förstod vikten av det, men för att moster hade betonat det så tydligt, med en underton av dyster erfarenhet.
Efteråt, långt senare, säkert tio år senare, reflekterade jag speciellt över detta uttalande. Det fanns mörka skuggor från moster Lollo Rositas tidigare liv, av något outgrundlig anledning hade jag börjat förstå det. Hon var inte allt igenom en människa utan synd. Hade hon varit det...hade hon nog inte varit en så innerligt förstående människa som hon var. Hur skulle hon annars haft förmågan att förstå de stackars krakarna som byn frusit ut och ställt på bar backe? Hon hade inte enbart en medfödd förmåga att vilja hjälpa utan hon hade sin bakgrund själv i fördömelsens smärta. Jag visste inte vad det var min kära moster dolde för mig, men jag blev mer och mer vaksam på hennes ibland tvetydiga uttalanden.
- Barn lilla, var lycklig du som föddes inom det heliga äktenskapets band. Min syster valde sin man av kärlek och hon fick dig, den största bekräftelsen på kärlekens frukt. Det var aldrig tal om att syster min skulle ta en annan karl, även om hon blev påhoppad av förslag från alla håll. Det var hennes ljus i livet, att alltid vara sig själv trogen, som höll henne fast... och så hade hon väl ett vagt minne av hur det kunde gå...för mig.
Moster stannade upp i sin berättelse, tittade ned, fingrade på det randiga förklädet och svalde för att hindra de bittra tårar som sved bakom ögonen.
- Men har inte alltid du om någon valt ditt hjärtats röst?
Jag tyckte frågan var onödig, skrattretande, men det var ändå något som hängde i luften, och jag ville veta. Jag visste nu med säkerhet att moster hade ett förflutet som tyngde henne.
Men jag skulle få vänta innan jag fick svar. Moster Lollo Rosita hade pratat nog för denna dag, hon var trött och orden tog liksom slut. Hon satte sig vid brasan och petade med järngaffeln i elden. Som om hon såg svaret i de eldflammande lågorna sa hon med en drömsk stämma:
- Ja, du ska få veta, lilla barn. Men tiden är inte mogen än. Jag ska berätta för dig om Alasia, min lilla flicka.

Att vara utvald

Moster Lollo Rosita var utvald. Det var hon som tog sig an de trasiga människorna och de vilsna barnen. Hon hade även sin hand med i spelet då det skulle skipas rättvisa i de avlägsna värmländska skogsbyarna. Det var säkerligen på grund av att moster Lollo Rosita var den enda som hade utvecklat förmågan att kunna läsa och på det viset lyckats inhämta en hela del kunskap. Detta såg den övriga befolkningen som något övernaturligt och oförklarligt.
Moster anlände till byn då hon var nyss trettio fyllda, rågblond fläta virad runt det vackra huvudet, mörkbruna varma ögon och en kompakt, slitstark liten kvinnokropp. Hon sågs som en märklig varelse från en främmande värld med sin lugna finska brytning, och hon var välkommen och väntad. Det var henne de bett om till de gamla bergsgudarna, att någon skulle komma och visa dem vägen och reda upp den misär som utvecklats bland befolkningen. Det var ett hårt arbete, som väntade, och moster insåg ganska snart att hon skulle bli tvungen att stanna länge, mycket längre än hon hade tänkt.
Efter tjugo år såg hon att hennes ihärdiga arbete givit resultat. Hon hade fått igenom sina reformer, stöd och hjälp för sjuka och fattiga, omhändertagandet av föräldrarlösa barn och vanvårdade djur. Hon hade byggt upp sin verksamhet i en imponerande gammal herrgårdsbyggnad, som hade stått tom och övergiven. Men med mosters entuiasm blommade den upp, blev full av liv och rörelser.
Det var då, när moster egentligen hade tänkt att vända åter till sitt kära hemland Finland, för hon trodde att hon förmodligen hade sonat sin synd och åter kunde beträda sin fars marker. Det var då hon verkligen blev medveten om att hon aldrig kunde lämna denna lilla värmländska karga bergstrakt. Hon hade kommit dit med ett sargat hjärta och en skärande tomhet i sin själ, men med en begåvad och kunskapssprängd hjärna. Det som fått byn att växa till en välfungerande och sammanhållande enhet var inget annat än moster Lollo Rositas förtjänst och livsverk. Det var ingen tvekan om att det var för detta ändamål hon var hon utvald. Fry hade varit vär den smärtsamma långa vandringen, för att ta sig hit, för att hitta sin egen mening med livet. Med den starka övertygelsen fick kära moster leva tills hon hann fylla nitioett år.

När den frostbeklädda marsdagen sprack upp i vårens första, darrande strålar, som om de var rädda för kylan, som ännu låg kvar på lur. Moster Lollo Rosita visste denna tidiga marsmorgon att hennes tjänst på jorden hade kommit till sitt slut. Men moster ville inte lämna något oklart och inte heller att den lilla byn skulle rasera om hon lämnade sin post.
Det var då jag kom in i bilden. Mamma och jag hade under hela min uppväxt besökt moster under mina sommarlov, och jag hade visat ett påtagligt intresse för allt som moster gjorde. Jag hade ett gediget intresse, en naturlig fallenhet för medkänsla och en klartänkt, snabb hjärna. Så beskrev moster Lollo Rosita mig, och hon borde ju veta. Därför kom det inte som en chock för mig, att hon vill överlämna sin verksamhet i mina händer. Hennes ord var oemotsägliga och jag visste att det kunde bli ett öde både av glädje och slit. Men moster var en person som ingen hade kommit på tanken att betvivla.
- Du är utvald, mitt lilla systerbarn. Detta har jag vetat sen den stund du föddes, och jag tror du omedvetet har vuxin in i rollen. Det finns inget annat alternativ för dig, och något säger mig: du vill inte heller välja något annat...
Jag hade väl tvekat först, det var inte så konstigt, jag var tjugoåtta år, ogift och barnlös. Ville jag ge upp allt för detta? Men det var ingen lång osäkerhet jag kände. För jag visste att moster definitivt var utvald, jag beundrade allt som moster gjort, allt hon sa, allt som hade med moster att göra. Egentligen var hon den viktigaste personen för mig. Hon hade lärt mig så mycket, mer än folkskolan i Finland lyckats med. Så jag visste att det inte var något litet val det handlade om, att bli utvald är något mycket, mycket mer. Jag kände det som om jag vunnit det högsta i livets lotteri.
Då moster Lollo Rosita lämnade jorden för att få vila och fröjd i himmelens ljuvlighet kände jag faktiskt en glädje, som jag aldrig någonsin upplevt tidigare. Jag var så lycklig över att fått detta förtroende, och att moster kunde lämna över det till mig och sedan med frid i hjärtan vandra över till andra sidan. Jag var uppslukad av minnena från Lollo Rositas outtömliga kraft, och det märkliga var, att det verkade som det var något hon lämnat efter sig - till mig. På det viset fortsatte utveckligen och undren att ske i Värmlands innan så bortglömda skogar.