Trollerilådan

Lådan är beklädd med svart sammet och dekorerad med sirliga gulddekor. De reliefformade bokstäverna med texten memento mori står i bjärt kontrast som om de var ditkastade av blodstänk, av tidens lidande. Det är en respektingivande låda, som man närmar sig med vördnad och eftertanke. Den kunde innehålla vad som helst, och detta har givit upphov till de mest fantasieggande spekulationer. Vissa säger att den är en samling av mänsklighetens umbäranden genom tiderna, andra att den innehåller framtidens visioner. Sanningen är den, att i lådan finns alla krossade illusioner, som har förekommit på jorden. Ingen vet väl var de tar vägen? De hamnar i denna låda, i små söndriga bitar ligger de utspridda, lika döda och bortglömda som dem de en gång tillhörde. En sorglig samling, med andra ord, i en magisk låda. Men denna låda skulle inte finnas och skänka en fascination till eftervärlden om den inte hade något att förmedla. För vem har sagt att krossade illusioner inte går att återuppväcka? Att de inte kan få en möjlighet till liv igen? Även om människan bakom dör och försvinner med avtonade fotsteg efter sig, finns drömmarna alltid kvar. De är oförgängliga, svåra att fånga, blir inte alltid förverkligade, men de är, om än söndersmulade och skingrade. Någonstans hamnar allt, det som var tänkt, men aldrig blev. De intensiva intentionerna, den sprudlande, brinnande glöden. Allt finns bevarat i den sammetsklädda trollerilådan, väntande på att få komma fram, bara någon vågar lyfta på locket.

Lön för mödan

Alfred längst ned i kröken traskade hem, obekymrad, visslande och svängde på sin tunnslitna linnesäck. Det var fredagafton, solen gjorde sina sista ljusspel på den upptrampade sandvägen. Han var påväg hem, till stillhet och ensamhet. Han led inte av det, i motsats till vad alla andra trodde. Tvärtom så ansåg han att det bästa sällskapet hade han i sig själv, och i Mumma, hans gråsträngda, feta katt. De hade varit sammansvetsade sen Alfred var liten springpojke på stora herrgården. Nu var han konfirmerad och vuxen, giftasvuxen skulle de säga nere i byn. Men det där sista ville inte ungpojken Alfred instämma i. Han hade andra planer, han. Han planerade en framtid, som inte hade någon plats för en krävande flicka, som bara ville ha barn med honom. Alfred ville helt enkelt inte ha barn. Han ville bara ha sig själv, och sin katt. Men han var tvungen att lämna Mumma ett tag, det var en stor sorg för honom. Han skulle ge sig iväg, en morgon skulle han bara vara borta. Då kunde de prata bäst de ville om honom! Den stackars saten, som blivit ensam och föräldrarlös redan då han var tolv. De hade dött båda två i lungsoten, hans föräldrar. Men han hade överlevt, och han var säker på sin sak. Han skulle vidare, ut i en främmande värld. Han visste att något fanns där, som väntade just på honom. Kanske skulle han aldrig mer återvända. Eller kom han tillbaka, och var nöjd med det han upplevt. Hur det än blev med den saken visste Alfred att han skulle få lön för mödan. Den dagen han lyckats skrapa ihop tillräckligt för en biljett till det förlovade landet, då skulle inget hindra honom. Han tittade in i ett par intensiva gula ögon och såg en förståelse i blicken. Mumma ville honom allt gott. När den dagen kommer skulle inte heller Mumma hindra honom.

Två månade innan jul

Julen är för mig en gåva av Guds strålande ljus, som vi får ta del av några dagar. En fridens tid med all god mat, människor som vill ge av sin kärlek, julklappar som glädjer och en tid när livet äntligen får ge vika för något ännu större. Ett under när världen bara står stilla, andas, känner in, låter de varma känslorna flöda. Idag är det julafton, då får man inte tänka några onda tankar, sa min mamma. Varför kan vi inte alltid vara så?
Tiden innan är nästan den bästa, med alla förberedelser, all utsmykning, all förväntan. Det byggs upp en stämning till den manifesterande Stora dagen. Alla nära och kära samlas, som aldrig annars ses, och berättar om året som varit. Tomten ingen tror på dyker upp och uppfyller allas önskningar. Vi är nöjda, tillfredställda, så lyckliga vi någonsin kan bli på denna jord.

Men givetvis är det inte så, kanske inte för någon, inte ens för mig. Många är jularna i ångestens spår, skälvande, gråtande med besvikelsens tår. Barn som tror att denna dag verkligen finns, att det är så som vi framställer den. Vi lurar oss själva, varandra och framför allt barnen att tro på en ouppnåelig vision. Ändå...hur naivt det än kan låta: jag tror på detta. Jag vill göra mitt bästa att denna tid ska bli vacker, att den ska markera ett avbrott i den vardagliga, mörka tillvaron. Vi behöver julen. Vi behöver drömmen - om än den aldrig blir sann. Vi behöver tron, tron på en kärlek och värme oss människor emellan. Mitt i allt förkrossande elände så finns det ändå något som lyser upp. Det mättade varma, känslan av allt den vill ge oss önskar jag i julklapp, till alla. Det finns kärlek, det finns något mycker mer, mer än vad vi någonsin kommer att förstå. Kalla mig visionist, jag är ändå helt övertygad. Julen kom, finns och är snart här igen. Det måste vara en mening med det, att den alltid återkommer - till oss.

Att fuska

Hela livet är ett fuskverk, tittar man riktigt noga kan man alltid hitta något fel. Ändå hänger allting ihop. Det fungerar på något osannolikt vis. Marjas problem var att hon iakttog allt fusk runt omkring. Hon lyssnade till människornas ord, det var inte många som pratade sanning. Alla kämpade för att få fram sin egna lilla förljugna värld. För att hålla ihop sig själva. Utan fusket skulle de rasa ihop, bli sjuka på riktigt. Marja hade läst att alla människor ljuger varje dag. För att härda ut.Ingen orkar med att alltid vara äkta. Lika bländande som solljuset faller på bilrutan i eftermiddagens rusningbrus lika outhärdlig skulle en verklighet utan fusk bli. Vi skulle bli förblindade av allt detta ljus, så överfulla av all vetskap att våra sinnen skulle rinna över. Marja tyckte att detta var så motsägelsefullt. För att få livet, hela världen att fungera så måste det bygga på en gnutta hederligt fusk.
Nåja, är det verkligen så, då är det väl den enda sanningen som är värt sitt namn!

Att växa

Det är naturligt att växa från när vi är barn tills vi blir vuxna. Kroppsligen brukar det inte vara något större problem, och även själsligen och intellektuellt mognar vi och utvecklas. Men vi kan även fastna, av olika anledningar, där det nya som hela tiden uppstår i vår omgivning, skrämmer oss, får oss att skygga tillbaka. Vi kan falla, gå sönder i bitar, för att med självbevarelsedriftens hjälp åter bli en sammanhållande människa. Läkningen kan bli sned och trasig, växtkraften hämmas eller stannar upp. Tiden läker alla sår, är en tröst, och växtprocessen kan satta fart igen. Den kan avta och gå tillbaka vid andra tillfällen i livet. Växtkraften torkar, vissnar och det som en gång var vackert och förhoppningsfullt håller på att tyna bort. Hur många gånger kan en mänsklig växt skadas för att repareras, limmas ihop igen? Slutar vi någonsin att växa? Är inte själva växtkraften vår livsnerv, något som håller oss vid liv till sista andetaget?
Det finns hopp för en slokande växt. Den kan få liv igen. Vi växer när vi minst anar. Det är efteråt vi ser resultatet. Livet finns alltid där, och livet strävar efter att få finnas och att få växa.

Att slå knut på sig själv

Genom att krångla till sin tillvaro till det yttersta, ta på sig mer än vad som var möjligt att förverkliga och dessutom ha en fast övertygelsen om att det utan tvivel var genomförbart. Inruta sin tillvaro i diverse punkter, som skulle utföras med tillhörande fotnoter av sent inkommande objekt. Alltid öppna linjer mot omvärldens ständiga flöde, telefonssignal som återkommande ljöd, missade samtal, återuppringning. Sms, mail, senaste nytt på mobilen. Sociala engagemang i välgörande syfte, umgänge på lunchen och stunden för sig själv, den icke existerade. Arbetsuppgifter, som aldrig tog slut, timmarna som aldrig räckte.
Rusningstrafik, stopp, trafikolyckor, vägarbeten. Middag till alla, näringsriktig, varm, hjärtlig. Bry sig om. lyssna, smarta kommentarer av dagens händelser. Samvaro i skydd av mörkret, stillhet i en sömnlös natt. Insomningstablett, påtvingad sömn. En ihållande signal, en ny dag i antågande.
Hon låg stel i sin säng, oförmögen att röra sig. Paralayserad, hjälplös. skärrad. Hon kunde inte nysta upp knuten, den som hon hade blivit. Alltför hårt, alltför lång tid, likt en snara runt halsen, uttömmande på all luft.
Hon visste inte längre hur man gjorde för att ta sig upp ur sängen.

Att slå av på takten

- Vaddå, ta det lugnt? Jag bara måste få saker gjort, som jag bestämt mig för. Vem skulle annars göra det? Du kanske?
- Du vet att jag ska iväg till jobbet alldeles strax. Vi har en del nya projekt att genomföra, som jag måste vara närvarande på. Du kan väl vila lite mellan varven?
- Vilka varv? Allt bara går i ett! Jag plockar, röjer upp, lagar mat, passar ungar, tvättar och sen börjar allt från början igen. Jag kan inte se denna kaos omkring mig. Fattar du inte, att jag inte kan koppla av mitt i allt detta?
Den unga frun gav en irriterad gest över det myller av leksaker som tornade upp sig på vardagsrumsgolvet. De tre småbarnen hade nyss vaknat och var i full verksamhet,
- Jag trodde att du ville ha det så här, vara hemma och ta hand om barn. Du behöver ju inte beskymra dig om att dra in pengar.
Maken såg märkbart irriterad ut och hans bekymmersrynka mellan ögonen började pulsera oroväckande.
- Ja, men jag kunde väl inte veta, att det skulle vara så här. Jag kan inte göra något annat! Du kommer inte hem förrän framåt sex, och då är vi båda helt slut. Vad är detta för liv? Vi har ingen nytta av alla pengar du tjänar. Ingen av oss har någon lust att göra något ändå.

Han satte sig abrubt ned, kände att all luft gick ur honom. Han tittade på sina små livliga barn, som ovetande om livets meningslöshet var i full färd med att upptäcka sin omgivning. Han höll på att missa hela grejen, sina barn, sin söta fru, sitt liv. Hans liv rann som sand mellan fingrarna.

- Idag är jag hemma, sa han lugnt. Jag ska inte ta på mig fler nya projekt. Vi klarar oss även om jag slår av på takten, och jobbar som en normal människa.

En ögonblicklig harmoni la sig över hemmet. Lilla frun log förtröstansfullt och barnens skratt lät som gurglande små änglaungar.
Slå av på takten - släpp takten, och låt livet få flöda i sitt eget tempo.

Att slå ifrån sig

Betsi var specialist på att slå ifrån sig. Psykologen hade kallat det för förträngning, en försvarsmekanism när livet blev för svårt att ta hantera.
- Du har svårt för att se din verklighet just nu.
- Jag kanske inte vill se!
- Det handlar inte om det. Du är inte kapabel att ta det till dig. Egentligen räddar ditt psyke dig just nu genom att förmörka dina minnesbilder. Tyvärr finns de ändå kvar, dyker upp vid vissa tillfällen, påverkar dig på ett negativt vis. Tanken är att du här ska få ge utlopp för detta, som du har förträngt. Jag ska bli ditt stöd igenom.

Betsi visste att psykologen hade rätt, någonstans djupt inom sa en röst att detta var det enda rätta. Men hon orkade inte ta itu med det. Inte just nu, hon var bara 17 år, hon hade inte tid. Förresten hade hon slagit ifrån sig allt så länge hon kunde minnas...och det hade ju funkat! Eller hade det de? Egentligen? Om hon skulle vara riktigt ärlig? Betsi såg några outhärdliga minnesbilder svepa förbi. Man gör inte så som pappa gjort! Man får inte göra så, helt enkelt. Den lilla flickan var förstenad, känslorna så återhållna att minnet av händelserna inte ville infinna sig. Betsi kände medlidande för den lilla flickan, det var fruktansvärt, det värsta man kunde utsätta sitt barn för. Hon var innerligt tacksam för att det inte varit hon. Att hon alltid haft en bra barndom. Hennes pappa hade överraskat med dyra märkeskläder, exklusiv makeup, exotiska parfymer. Han hade alltid kallat henne för min älskling, och hennes skolkompisar hade avundats henne. Betsi hade bara goda minnen - vad hon kunde minnas.

Att slå till

Peter hade en tendens att aldrig kunna bestämma sig, en ambivalent personlighetsstörning. Om han till äventyrs vid något tillfälle lyckades fatta ett beslut blev oftast följden att han ångrade sig. Han engagerade alltid sina närmaste då han fick svår beslutsångest så fort han ställdes inför ett val. När någon gav honom ett tips som föll ut bra blev denna personen upphöjd till skyarna, och för Peter blev det då en förutsättning att alltid fråga denna guru-person om allt. Många fanns som under livets gång blivit uttröttade på Peters krävande, kontunierligt återkommande rådgivning. Men det fanns alltid någon ny som dök upp i Peters närhet och i all välmening ville hjälpa honom att hamna rätt, slå till när tillfälle gavs.
Då Peter kom upp i 40-årsåldern började han bli medveten om denna svaghet hos sig själv. Han överrumplade sig själv genom att bestämma sig för att denna gång skulle han göra på ett annorlunda vis. Han skulle inte prata eller rådgöra med en endaste människa - förutom sig själv. Det var en helt ny position för Peter. Han kunde släppa skräcken över att göra ett felval. Det var inte så fruktansvärt, det värsta var att inte göra något val alls.
Han gick in i Bostadsbutiken, hade länge velat köpa en lägenhet på Kobbarnas väg. Det var ett lugnt område, naturskönt och...dyrt. Men han hade ett gediget sparande, han skulle ha råd. Han kunde chansa, kanske steg lägenheten i värde efter några år, och då skulle han ju göra en vinst! Han skulle själv göra en vinst, av ett val han själv tagit! Tanken svindlade.
En vecka senare var Peter egen ägare till en 2:a på Kobbarnas väg, nyrenoverad i ljusa färger och med en stor söderbalkong mot en björkskog, vackert som ett konstverk.
För skojs skulle frågade han sin kära guru, efter att han köpt lägenheten, vad han skulle gett för råd: "Det är dåliga tider att köpa nu. Vänta och se."
Peter log, och kände att hans självkänsla växte. Han hade slagit till, utan någon hjälp utifrån. Beslutet var hans. Det var viktigare än något annat.

PS Peter bodde kvar i sin lägenhet i 30 år, gjorde en vinst på det tredubbla värdet av vad han hade köpt lägenheten för. Så nu sitter han på Redbergsplatsens fina vårdhem, och har mer pengar än de flesta där. Men fortfarande tycker han att det viktigaste är att han lärde sig att slå till själv här i livet!

Något jag aldrig gjort - men jag kan det!

Jag krängde på mig gummidräkten, som satt som gjuten på min kropp. Knäppte på syrgastuben på ryggen och satte mun- och andningskyddet på plats. Det här skulle jag kunna göra i sömnen, och de illningar jag känt i början av min karriär ville inte längre infinna sig. Ändå gav jag mig ned på djupet med en känsla av att jag aldrig skulle komma tillbaka. Irriterat försökte jag slå bort de barnsliga tankarna. Detta var ju något jag gjort förr, ett ordinärt dykningsuppdrag i hamnen, inte speciellt djupt heller, ingen större utmaning, bara ett vanligt jobb. Jag drog ett lugnande andetag och lät det efterföljande välbehaget skölja över mig innan jag samlade ihop mina mentala krafter. Målinriktad, adekvat, pålitlig. Det var adjektiv som tillskrivits mig. Förväntade resultat har en tendens till att bli uppfyllda. Tron besitter berg. Vilja styr möjligheten. Jag fick en startsignal, tog på mig handskarna och hjälmen, gav min chef en övertygande nick. Han nickade tillbaka och vinkade till de övriga att uppdraget kunde börja. Övertygad om min egen förträfflighet böjde jag vant på knäna och gjorde mitt väl inlärde kast ut i vattnet. Rädslan var inte med mig längre, jag hade inte något utrymme för den. Detta var definitivt mitt liv. När jag var under vatten, i det bottenlösa djupet, var jag på topp. Nästa gång skulle jag dyka ned till Titanics vrak.

Att-göra-lista till en kändis

Hon var i skönhet en av de mest fulländade människor som funnit, outplånlig utstrålning och ett oefterlikt utseende. I år skulle hon uppnått den aktningsvärda åldern av 83 år. Hon skulle mycket väl kunnat vara kvar här än idag. Om hon levt skulle jag velat ge henne dessa ord, som en kärleksfull att-göra-lista:

IDAG

- ska jag följa mitt egets hjärtas röst
- flytta från Hollywood
- säga upp kontakten med människor som får mig att må dåligt
- hålla fast vid mina riktiga vänner, bara dem
- enbart tacka ja till seriösa filmer
- anställa en husmor, som lagar nyttig mat
- avhålla mig från allt vad alkohol och droger heter

Men det finns en paradox, utanför detta ämne kanske, att då hade hon förmodligen inte blivit den hon nu är. En mänsklig odödlighet kräver en djup tragedi för att minnet ska överleva .
Ingen som tvekar på vem jag skrev till?

Norma Jeane, eller mer känd som Marilyn Monroe

En höstdoft

Hur luktar hösten? Mättad? Fuktig? Murken? Kan hösten lukta? Kan lukterna förmedla känslor. Givetvis. Varje lukt påminner om ett minne. Hösten kan med sina lukter skänka frid, ro och behag. Men även vemod, dysterhet och tunga minnen. Så är då hösten olik för oss alla? Vad är egentligen hösten? En övergångstid mellan sommar och vinter. En lagomperiod, då en hektisk tid är över och en mörkare tid nalkas. En återhämtning, befriad från krav, eftertänksamhetens tid, de brinnande värmeljusens renässans. Det är en stilla tid, då tankarna vänds inåt, då den yttre världen får vila. Det är tiden då vi får vara inomhus, gömma oss i soffans mjuka vrå, fördjupa oss i bokens drömska värld. I skydd av mörkret finna plats för det som dagen tagit ifrån oss. Tiden blir längre, känns som om den i längre. Är mörkret längre än ljuset? Är höstens tid bättre i fas med vår livsrytm? Är det bara vi själva som skapar dessa skiftningar, dessa upp- och dalgångar under årets förändringar? Ger de dova färgerna, den igenkännande höstlukten det vi förväntar oss? När hösten sänker sina vingar över oss får vi en chans att andas ut och ta emot de stilla dofternas harmoni.

Skriv om en dygd

- Framför allt ska du följa dygdens väg, mitt barn. Du måste även se att det alltid finns tre alternativ, men bara ett av dessa är sann.
- Den gyllene medelvägen, far. Jag förstår vad du menar med att välja mod som står emellan feghet och dumtristighet.
Den gamle grånande mannen med den outsägligt visa utstrålningen log stilla och förnöjsamt.
- Det där med att frikostigheten är dygden mellan lasterna slösaktighet och snålhet, tycker jag också är självklart. Men kan du, far, förklara för mig innebörden av sanningskärlek? Du säger att det är det rätta valet mellan skrytsamhet och falsk blygsamhet. Men kan man någonsin kompromissa med sanningen? Är det inte en av de högsta dygderna överhuvudtaget?
Flickan såg verkligen djupt fundersam ut. Hon hade samma eftertänksamma blick som den gamle, och hennes närvaro var lika intensiv.
- Jag hör att du har lyssnat, och att du har tänkt. Det glädjer mitt gamla hjärta, att jag lyckats plantera frö som växer av din egen kraft inom dig. Sanningen står över de flesta av dygder, det är sant. Det gör den också så svårbegriplig och övermäktig och vidsträckt. Den ultimata sanningen är ännu ej funnen. Det är den vi filosofer letar efter. Det är den vi aldrig får sluta att söka. Den enda sanningen du med full sanning kan ta ansvar för är din egen. Med det menar jag inte att du har rätt att säga vad du än känner att du vill. Därför säger jag sanningskärlek, och detta är den högsta sanning vi kan uppnå. Kärlek till sanningen. För finns det någon dygd som har sitt säte över allting exixterande så är det just kärleken. Därav kopplar jag ihop de två.
Aristoteles la sin kraftiga hand på flickans axel, drog henne varmt intill sig och viskade i hennes öra:
- Glöm aldrig det, mitt älskade barn. Kärleken är den största av alla dygder.