Förväntningar inför ett nytt decennium

Det är lätt att ha alldeles för stora förväntningar, och så faller de platt på sin egen orimlighet. Så det rätta och enda är väl att ta det som det kommer, och uppskatta det lilla i tillvaron. Att helt enkelt lägga ned stridsyxan mot livet, och istället vända sitt ansikte mot ljuset - vad det än vara må.

Men vad kommer då ambitionerna in? Ska vi inte sätta upp mål inför framtiden, så att vi kan gå segrande härifrån?

"Du kan bara göra ditt eget bästa!" sa min mamma, och jag tyckte alltid att det inte var nog. Jag måste väl kunna göra ännu mer? Överraska mig själv, överlista mina egna begränsningar och bestiga mina oövervinliga berg - minst, annars skulle jag inte bli nöjd.

Risken finns som sagt att kraven tar död på det viktigaste hos en människa: livsljuset. Därför tror jag att en ödmjukhet inför livet och kärleksfulla ögon kan få oss att uppnå den ultimata lyckan. Vi vill tillskriva livet egenskaper som vi bara kan uppnå i våra drömmar. Livet är egentligen inte så komplicerat. Livet är en tid vi fått att leva, som vi ska se som en gåva och en så sällsamt vacker gåva ska vi förvalta väl. Hur det än är, när allt ställs på sin spets: Livet är det största vi har - så länge vi har det. Bara tanken på att förlora det...kan göra att vi vidtar vilka ytterlighetsåtgärder som helst för att få leva kvar. Jag vill se varje dag som detta värdefulla som livet faktiskt är, och jag tror att den insikten är nog. Därefter faller allt annat på plats.

Året som varit

Under året som snart har nått sitt slut har jag upplevt stunder av tillfredställande inspiration, lugn och glädje. Men mestadels ett ständigt kretslopp av vardagliga krav och ett kippande efter luft. Min enda önskan har varit att få vara ifred, få lugn och ro att samla mina tankar och skriva ned allt mitt inre brus. Detta att gång på gång bli fråntagen min tid, att aldrig få uppleva befrielse från plikter bränner sönder mig. Kroppen strejkar på olika vis, och det pulserar i hjärnan, som söker en plats för sin existens. Ska det vara så omöjligt? frågar jag mig själv. Bara några timmar ibland, när jag bara äger mig själv. Varför får jag inte rättigheterna till mitt eget liv? Varför är jag inte kapabel att göra det där valet, det där som kallas det fria valet. Jag har valt, jag har stridit för att göra min stämma hörd. Men i svamlet från omgivningens distraherande kör blir mina ord uppätna. Jag kämpar, kallade mig för den eviga kämpen, när jag pratade med en vän. Han skrattade lite ömt mot mig och sa, att det där låter jobbigt. Finns det inget bättre och lättare sätt? Jag önskar att det gjorde det, att jag kunde hitta livets nycklar och låsa upp de dörrar, som varit fördolda för mig. Jag vill ändå tro, att det finns. Det kan vara så, att det finns en möjlighet, ett svar på mina önskningar alldeles i närheten. Men ibland tar det lång tid att hitta rätt, och ibland är det för mycket skräpp i vägen för att vi ska se. Jag vill hoppas på det nya året, 2010, att det ska vara upplysningens år, då blockeringar ska släppa och nya vetskaper ska frodas. Jag vill tro på en förändring, inte en upprepning av de gångna årens livsmönster.

Avlasta

Elisabeth med det mörka, taggiga håret, de korta kraftiga benen, håriga under de täckande nylonstrumporna. Elisabeth som aldrig sprungit tag i en man, hon som alltid funnits hemmavid och stöttat sin reumatiska mor. Nu började hon bli till åren kommen, hennes kropp hade lagt på sig alltför många tröstekilo, vaderna var breda som stockar och hennes bakdel var iögonfallande omfattande. Bakom mörkbruna metallbågar, inköpta på 70-talet, skymtade en fladdrig blick, urvattnade ögon utan glöd, om det någonsin funnits något sådant.
Det var självklart att Elisabeth kom hem till mor inför julen, det var aldrig någon som ens ifrågasatte. Hon fanns där ju ändå i närheten, bodde två kvarter bort i en eländig liten etta med vinddrag och flagnande, fuktiga väggar. Hemma hos mor fick hon ändå värme och mat, och då var det väl inte så konstigt om hon tog ett handtag också. Ingen såg Elisabeth som en resurs, någon som gjorde en god gärning och avlastade den gamla i hennes diverse bestyr. Elisabeth var så självklar, att hon inte ens själv hade ifrågasatt något annat alternativ. Hon var en fullfjädrad specialist på att tillfredställa den reumatiskas behov långt innan det hade blivit något behov. Hon var alltid förutseende, planerande, mild och aldrig beskäftig. Hon fanns och fyllde samma oväderliga funktion som de upprättande väggarna i husets alla rum. Det fanns ingen anledning att påpeka detta, eller göra Elisabeth stolt över sin livsuppgift. Den enda sanningen var att det bara var så.
Denna jul fick Elisabeth en inre uppenbarelse. Hon såg spegelbilden av sig själv, och den påtagliga upplysningen fick det att gunga till i hennes grundvallar. Hon gjorde en hemlig överenskommelse med sig själv, att nästa jul, om exakt 365 dagar skulle hon se en annan bild av sig själv i spegeln. Hon hade nog vetat hela tiden, att hon höll på att bli gammal, en ful, tjock murken gammal nucka - kunde det bli värre? Men inom Elisabeth fanns så mycket mer, det vackra som hon aldrig fått kännas vid, det som hon hållits ifrån. Detta fanns som slumrande små dunungar inom henne, och hon visste, att gav hon dem näring och lät dem leva så skulle de växa, och fick de växa skulle de snart ta över makten hos Elisabeth.
Men hon släppte dessa funderingar, och lät julen passera, som alla ville ha den. Elisabeth, storebror Alf, kära mor och moster Ingeborg - den kvinnan var egentligen inte sjuk, bara lat och utnyttjade Elisabeths godhet till det yttersta. Hennes bror däremot hade inte en tanke på att det skulle vara på något annat vis, och han hade väl heller ingen anledning att önska det.
Elisabeth lämnade det välstädade hemmet med en doft av såpa efter sig. Hon gned sina fnasiga händer, fulla av sprickor och röda eksemränder, och blev medveten om den vasa kylan, säkert var det över 10 minus. Julkvällen var stilla, elljusstakarna lyste solidariskt i varje hem. Hon stannade till ett ögonblick, lät vinden bita henne i de slappa kinderna och kylan skapade ånga på glasögonen. Hon ville gå hem och lägga sig, hon var väldigt trött, och alldeles för överviktig. Men i hennes själ fladdrade så många känslor som hon inte kunde finna ord på. Det enda som kom för henne var: frihet! Vad är frihet? Är det att vara fri och göra det man vill? Kan man det? Äger man sin frihet? Var hon fri? Var Elisabeth en fri människa? Kunde Elisabeth välja sin frihet?
Trots mörkret, trots kylan, trots tröttheten kunde inte Elisabeth ta miste. Hela himlavalvet vinkade till henne, och det sa: Ja, ja, ja!

Litteraturpriset

Det var för henne en övermäktig situation, något hon aldrig förväntat sig eller ens snuddat vid tanken. För henne hade det hela tiden handlat om överlevnad, att få pysa ut allt som sprängde inom henne. Hon var som en tryckkokare, och utan att tillsätta det bränsle som skrivandet innebar skulle hon förmodligen helt enkelt kokat över, fattat eld eller utplånats till ingenting. Det var tack vare sina ord, som hon nu hade ett förhållningssätt till livet, som skänkte henne frid. De motstridiga känslorna hon upplevt hade fått sina namn, hade blivit gripbara och rädslorna hade skingrats. I detta virrvarr hade hon hittat fram, funnit en framkomlig väg och det hade sannerligen varit i kaosets kärna som hon en gång hade stått. Nu låg allt detta i prydliga bokhögar på skinande bänkar, till allmänhetens beskådande och godtyckande. Hon hade öppnat upp sitt inre, givit av sitt djup, det dyrbaraste av sig själv. Hon hade nagelfarit varenda ord och uttryck i det hon skrivit, därefter hade hon gått igenom allt om igen, skrivit om allt och återigen kritiskt granskat. Till slut hade hon lämnat ifrån sig sina verk, med en känsla av att ämnet var uttömt och att hon var beredd att bli skärskådad från alla håll. När hon värdigt och välförtjänt mottog litteraturpriset 2010 var det med de sedemera bevingade orden:
Skrivandet är en resa, men det viktigaste är inte att komma fram - det är att överleva.

Överflöd

Vissa lever i överflödets tuva, andra får sin nästa underkuva - ja, så skrev jag i min gamla minnesbok med illröda plastomslag. Jag var nog 12 år, och kände mig redan så vis, fast jag egentligen inte mycket visste. Men när dessa strofer kom för mig nu inför dagens tema kan jag ändå medge att jag fortfarande kan instämma i det jag skrev. Orättvisor och ojämlik fördelning är kvarvarande problem och tillstånd i livet. Julen kan göra oss tillfälligt uppmärksammade på detta, vi vill dela med oss och få alla att ta del av överflödet. Men julen kan också dra ned rullgardinen, i vår egen ljustindrande tillvaro finns inte plats för världens lidande och nöd. Det är lätt att sätta julskinkan i halsen och att frosseriet kommer av sig då tankarna svävar iväg till ett skrikande litet barn uppfylld av hungerns alla kval. På TV-skärmen kan vi konfronteras av den brist på överflöd, som härskar på samma planet. Men vi kan också välja att stänga av, eller se på Kalle Anka och njuta av nykokt knäck.

Att smyga

Hon avskydde egentligen att smyga, hade alltid föraktad människor som for med oärlighet. Det slet på deras förhållande, Peter hade börjat tappa förtroendet för henne. Han tittade på henne med de där olycksaliga, oförståeliga ögonen. Hon visste vad han tänkte. Har du tagit något nu igen? Som väl var kunde han inte alltid se det, hon lyckades dölja det ganska bra. Hon var ju specialist, och överlistade de flesta. Läkarna, arbetskompisarna, vännerna, barnen...ingen visste egentligen hur illa det var. Det var inget hon skyltade med precis. Snarare tvärtom, hon ville hålla skenet uppe, vara den outröttliga, livsglada och positiva människa, som hon i sin enfald fortfarande hade en bild av. Men den senaste tiden hade hennes händer börjat darra oroväckande, pulsen slog ojämt, hon hade svårt att andas, alltid ont i huvudet och kunde inte tänka klart. Då tog hon ändå mer, för att lindra plågorna, för att förtränga vad hon höll på med, för att stå ut med sig själv. Hon höll sakta men säkert på att ta livet av sig. Någonstans visste hon att det endera dagen kunde bli för mycket, att hon kunde överstiga sin gräns. Men när de gnagande tankarna kom bedövade hon ännu mer, och hon höll sig ju faktiskt uppe, än så länge. Sen skulle hon givetvis lägga av, så fort hon fick tid. Men just nu...var detta den enda lösningen. Hon skulle inte klara av att leva annars, det visste hon, och hon tog inga risker. Kanske skulle hon ta en extra treo-compcoctail för säkerhets skull, innan Peter kom hem? Hon hade dem gömda på flera ställen. Hon fick byta plats hela tiden, ibland hittade Peter några rör. Hon bortförklarade alltid, skulle aldrig erkänna inför honom. Men hon visste att han visste, han hade sett så mycket av henne, och han hade anklagat henne för ansvarslös och egoistisk. Det var hon väl inte? Hon utsatte ju ingen annan, bara sig själv! Eller var det en bortförklaring också? Hon såg att de tre inbjudande brustabletterna var upplösta, och hon drack upp lösningen, snabbt och vant. Hon grimaserade av den beska, vassa smaken, som rev henne i halsen. Inom tjugo minuter skulle hon må bra igen, och inte tänka på konsekvenserna. Hon kände sig trygg av den vissheten, sköljde av glaset så att inga avslöjande ränder skulle synas. Instinktivt gick hon till spegeln, som om förvandlingen redan ägt rum. Hon log i samspråk med sin egen spegelbild. När hon inväntade effekten var hon riktigt nöjd med sig själv, att hon hade något som ingen egentligen visste. Hon hade smygit med sin hemlighet i tio år. Var inte det fantastiskt?

Att bära ljus

Jag kände en stråle av ljus
en uns av glädje
ett hopp någonstans
så svagt
men det fanns

Det kan komma igen
bli starkare
stanna kvar längre
inget för släcka
det svaga vacklande ljuset

Ha tålamod med mig
håll mitt hjärta
tills jag kan gå själv

Det tar tid att finna livets kraft
i den riktiga verklighten
Det tar tid att växa sig stark
skapa en tro
få en grund
våga finnas

Men jag såg en stråle av ljus

Övervaka

Överallt dessa blickar av uppoffrande förföljelse, ett engagemang mot betalning. Inte ett steg utan att bli registrerad av deras nitiskhet. Tilldelad mat, kaloririk, smaklös, uppäten under tvång. Toalettbesök kontrollerade, misstänkliggjorda. Teststickan fiskade efter droger utan spår.
Kallsvettiga med tomma ögon, uppgivna och frusna. Sökande efter sympati, en förståelse som inte fanns att få. Skälvande händer, torra munnar, svårdomar och sen den förlamande tystnaden. Den eviga väntan på en förändring. Människor, hopplösa och drypande av ångest. Kameror svepande över de skaskiga utrymmena, övervakning från hög nivå. Aldrig ensam, alltid bevakad, men övergiven, tillintetgjord.
Ett sus gick över anläggningen. Personalombyte. Kanske skulle det komma någon bättre person, som inte enbart bemötte dem med övervakning. Någon som tog sig tid att tilltala, ett ord, bara en gest. Detta enda lilla sista hopp, att nå upp till en mänsklig värdighet. Att få en frivillig blick av omtanke, att bli sedd, inte övervakad.