En hyllning till november

Följande samtal utspelades mellan den äldre filosofen och den yngre visionären, en gråmulen novembereftermiddag.
- När ska vi någonsin få tid att bli hela? Tiden bara fortgår, en ständig rörelse, ett kaos där vi aldrig kan stanna upp...
- Men det finns en möjlighet, för dig och för mig. Du känner kanske inte till detta tillstånd, ett tidsbegrepp som återkommer varje år, för att vi ska få en chans att dra efter andan. Detta moratorium gavs namnet November. Du hör själv att ordet får dig att stanna till, ta det lugnt och ta dig friheten att bara vara.
- Vad betyder November?
- Det finns inga exakta förklaringar, men det jag har lärt mig är följande: No står för betydelsen inget, vem står för oss alla, ber står för bön, stillhet och önskans uppfyllelse. Så denna tid varje år är för läkedom, reflektion och kravlöshet. Det finns en period då vi bara får finnas till för vår egen existens. Detta gäller oss alla. Det handlar inte om egoism, då denna frihet är given till oss alla.
- Då är ju no vem ber räddningens månad? Det som krånglat till sig, skenat iväg under året kan nu få en chans att hitta sina svar? Jag har aldrig tänkt på det på det viset.
- Nej, många ser mörker och hopplöshet istället...
- ...för ljus och möjlighet? Det är kanske sitt eget inre man ser, som speglar sig emot var och en?
- Ja, eller tvärtom. Sitt eget inre som man inte vill se, då man bara ser detta hopplösa mörker. November vill inte ge oss dysterhet, november vill att vi ska våga se något bakom alltihop.
- Det vi inte har hunnit se innan? Eller velat se innan?
- För att växa i livet behöver man ro och eftertanke. Det är då de största ljusen tänds. De ljus som kan skingra det kompakta mörkret.

Alla goda ting är tre

Om hon nu hade lyckats med att få VG på senaste tentan borde det väl båda allt gott inför framtiden? Det ena ger det andra? Eller en god sak utvecklas till en annan god sak, om möjligt ännu bättre? Ja, om nu inte den utstakade vägen helt plötsligt vänder, och pekar åt ett annat håll. Men det var ju inte de som denna historia skulle handla om. Utan nu fortsätter vi på den inlagda goda vägen. Hon fick alltså VG på senaste tentan, och detta i sin tur gav henne ett fördjupat självförtroende. Med det sistnämnda i bagaget var det inte lika svårt att ta kontakt med den killen hon spanat in, och även fånga hans intresse. Att ha lyckats med den bedriften skänkte hennes aura en särdeles glans och utstrålning. Detta innebar att hon drog blickar och intresse till sig. Alla ville vara nära henne, och få del av hennes goda. De ville vara inom hennes radie så att de drogs med av hennes kraftfulla vindar. Hon växte i sin nyfärvärvade roll, och inget tycktes kunda rubba den fasta tro hon nu bemästrade, som gruset i sin egen jackficka. Hon hade styrkans kunskap, kärlekens glans och vänskapens dragningskraft. Hon såg dessa ting fara runt i en ring, i ett ständigt, icke sinkande flöde. Då hade hon kanske funnits svaret till slut; i sin egen förmåga att knyta samman dessa goda tre ting, som tillsammans blev gjutformen för alla ting.

En svag karaktär

- Jag har alltid sett henne som en svag karaktär, utan mål och ambitioner. Det märkte jag tidigt.

Modern la sina väl markerade pannveck i ihopdragna fördjupningar och intog en förorättad position. Hennes förväntningar hade varit högt ställde den dagen för 18 år sen, då hon under smärtfyllda kval födde en dotter till denna jord. Hon kunde se det rödmosiga skrikiga lilla ansiktet, de troskyldiga barnaögonen och den sökande lilla rosenmunen. Jovisst, söt hade hon väl alltid varit, men den egenskapen räckte inte.

- Egentligen vet jag inte riktigt vad du menar...invände moderns trogna vännina efter en stund. Vänninnan som utbildat sig till fritidspedagog, som en kompensation för sin egen barnlöshet. En kvinna som alltid såg barnen, mer än föräldrarna oftast hade tid till.

- Du har fått en alldelse speciell dotter, din dotter, och hon kan aldrig bli den bilden du gjorde av henne. Det skulle faktiskt göra henne evigt olycklig. Hon kan bara bli och få vara den människa hon är. Jag vet att du säger att hon är en svag karaktär...

- Det måste du väl ändå hålla med om! avbröt modern hätskt. Hon har med nöd och näppe klarat av en haltande skolgång, avgångsbetygen var minsann inget att skryta med. Sen kom hon in på gymnasiet efter att blivit tvungen att läsa in vissa ämnen under sommaren. Du ska veta, att jag fick ligga på! Och hon inser inte värdet av att sköta sig, att bli något utan tror att det räcker att...Moderns röst stockade sig, hon svalde en irriterad gråtattack, som ville avslöja något inom henne, som vägrade komma upp till ytan.

Vänninnan väntade in henne, sa inte ett ord, även om hon visste och hade sett alltför mycket under årens gång. Hon hade gjort otaliga försök att påverka situationen för flickan, men den auktoritära uppfostran hade hela tiden segrat.

- Vet du vad hon egentligen önskar och vill? Om du bortser från vad du och Erik tycker att hon ska vilja?

- Ja, en grundutbildning måste man ju ha! Det är inget fråga om vad man vill eller inte! Det vet väl du? Även om du ska ha sån förståelse för ungdomen nuförtiden?

Vänninnan kunde inte låta bli att le, och hon måste medge, att det säkerligen var lättare att förstå, när man stod utanför. Att ha ett eget barn, som man verkligen ville väl var inte lika lätt. Men det måste finnas någon form av balans. Inte styra, men stötta, lyssna och försöka nå fram.

- Jag tror du framför allt ska ge din underbara dotter en tro på sig själv. Den tron kommer att bära henne fram.

- Ja, jag hoppas ju det.

- Nu vet du. Mia kommer att hitta sitt liv, och leva sitt liv - det allra bästa liv hon kan leva. Det handlar inte om en stark eller en svag karaktär. Det finns bara en äkta karaktär - för var och en av oss. Den kan du uppmuntra Mia att hitta.

Tre vanligaste frågorna om min livsstil

Ärligt - jag får inga, i alla fall inga tydliga. Jag ställer dem inuti mig själv, till mig själv och det jag tror andra ifrågasätter. Egentligen vet jag inte vad min livsstil är och vilka val jag har gjort. Jag väntar hela tiden på ett ingripande i en svårförstådd tillvaro. Varje dag är ny, men har en tendens att hamna i samma fotspår. Ibland händer det något annorlunda, något som får livet att skaka till. Men vardagen har en oöverstiglig förmåga och makt att uppsluka all pånyttfödd visdom. Jag skulle vilja hoppa av det skenande tåget, och fly till en rofylld sammetslen tillvaro. Dit inte upprepande krav fodrade all min energi, och där sårande kritik hindrade mitt livsljus från att få brinna. Jag skulle nog bli anklagad för min brist på verklighetsförankring, för att vara en drömmare. Det skulle nog komma följfrågor som jag inte skulle kunna besvara, frågor jag tappat svaret på under livets gång. Spridda fragment av spirande önskningar och livsval, som blivit så kantstötta att spillrorna skingrats för vinden.
Vad har jag då kvar? Jag ställer mig den frågan varje dag, och jag försöker hitta en väg som leder mig fram. Förvillad i de avvikande gränderna är valen svåra att göra. Jag tror bristen på livsstil är den största och den vanligaste frågan. Eller snarare min egen inställning till min livsstil, och oförmågan till de förlösande frågorna.

Något fiffigt

Lilla spretiga ordet fiffigt är ingen jag brukar använda mig av. Det klingar barnsligt, likt en förkortning till något och alla fräsande f:en gör det obekvämt i min mun. Jag tycker inte heller att ordet fyller någon större funktion, kan tänka mig att det bara kom till utan några större arrangemang. I SAO står det förklarat som påhittig, listig, ett vardagligt uttryck. Men vad det egentligen kommer ifrån, det brukar ju finnas en liten berättelse bakom varje ords tillkomst. Det får jag lämna över till ett senare tillfälle.
Hur som helst, så kan nog mycket vara fiffigt även om jag inte skulle använda det ordet. Fiffig är en kreativ människa, en genialisk person, en lättsam och konstruktiv karaktär. Men för mig är fiffigt ett litet rart ord, i ganska obetydliga sammanhang, gärna med vissa dråpliga inslag, men som personen ifråga lyckas lösa på ett fiffigt sätt. Så desto mer jag tänker på det desto mer kan jag få ut av detta banala ord, som jag först inte ville kännas vid. Det är förstås alltid vi själva som lägger tonvikten i ordens betydelse. Viktigt är att bli medveten om att vi kan uppfatta samma ord så olika. Plockar man då isär ordet i dess beståndsdelar, vänder och vrider så kan det dölja sig en rikdom av variationer, som flödar ut i alla dess former.

Att falla

Hennes dagliga strid innehöll de upprepade momenten som strävade efter att hålla henne samman. Hon steg upp klockan 05.55, på vardagar, på helger klockan 08.00, prick. Det var aldrig någon tvekan då mobilen ringde, samma signal, intensiv men ändå melodiös. Hon hade kvällen innan förberett två mackor, en med ost och en med bredbar leverpastej, oftast med Mor Annas krispiga inlagda gurka på. Om hon inte glömt att köpa den, för det kunde hända, och det var faktiskt inte hela världen. Hon klarade omställningen att vara utan gurkan, en eller två dagar, utan att tappa greppet och falla. Men sen gick hon alltid till Hemköp, och köpte den och kände i samma stund ett lugn infinna sig.
Efter att hon stängt av mobilen, aldrig på snooze, alltid på ok, sen stäng av, gick hon raka vägen till sin ajaxpolerade toalett. Det fick inte vara ett fettigt handavtryck på spegeln, inga tandkrämsrester i handfatet, och Gud förbjude, inga avlagringar eller lukt från WC-stolen. Då kunde hon lugn träda in, kissa och tvätta händerna omsorgsfullt, för att direkt ge sig på ansiktets genomgång med ansiktsrengörning, ansiktsvatten, fuktigshetskräm och lätt tonande underlagskräm. Resen av makeupen avslutade hon efter frukosten. Då gick hon även igenom sitt hår med plattång, för att få det att ligga precis som det aldrig ville ligga.
Hon hade alltid lagt fram dagens klädkombination, på den vita karmstolen, så att allt var rent, struket och matchade. Under hela morgonprocessen var hon samlad och lugn - om inget störde henne, om hon inte glömt något, om inte något krånglade. Allt som på något vis avbröt henne i hennes trygga, väl invanda moment fick henne att tappa fotfästet, att falla. Det var så lite som behövdes för att allt runt omkring henne skulle rasa, och hon skulle stå där hjälplös, frustrerad, livrädd. Hon gjorde tappra försök att hålla sig kvar, för att avvärja en katastrof, som ett fall skulle innebära. Ibland ramlade hon och gick sönder, men kunde ändå få fatt i sig själv igen, och bli hel, om än med vissa sprickor.
Men så började hon att falla alltför ofta, vid flera tillfällen och sprickorna gick aldrig att limma ihop mellan varven. Hon blev inte hel, hon var trasig, inte riktigt ihophållande. Hon kunde visserligen ta sig fram, om än något vingligt och osäkert. Hon försökte undvika vägar där hon utsattes för fall. Hon byggde beskyddande murar, hade ett aktivt försvar mot omvärlden. Hon sökte sig till kända områden, riskfria situationen och vågade inte öppna sin dörr för något främmande. Det enda hon önskade var att få den tiden som sprickorna behövde för att läka, för att bli motståndskraftiga och starka.
Sen ville hon inte falla mer. Hon hade fallit tillräckligt.

Att fly

Hon vågade inte titta bakåt, inte åt sidan och inte uppåt. Överallt trängde sig den ödesmättade röken fram. Orosmoln tornade upp sig och begränsade sikten. Hon hade svårt för att andas, varje gång hon drog in luft försvårades hennes förmåga att få syre. Hon blundade ett ögonblick för att slippa se förödelsen runt omkring henne, men eldens ljus sipprade igenom ögonlocken, obevekligt. Hettans olidliga smärta flämtade som hungriga flåsningar omkring henne. Den kom närmare, den kröp in i henne och omfamnade henne bit efter bit.
Bristen på möjligheter var uttömda, hon var uppenbart medveten om det. Det hade säkert funnits en väg, som hon inte hunnit utforska, men nu var allt förverkat. I denna paralyserade instängda situation fann hon äntligen ett ögonblick av ro. Att inte kämpa emot fick ett välkomnande välbehag att ta befälet. Avsaknaden av rädsla ersattes av frihet.
Jag flyr aldrig mer. Jag flyr aldrig mer ifrån dig, mumlade hon.
Vinden tog i ytterligare och gav elden sin slutgiltiga triumf. Fångad i lågorna fanns ingen flyktväg kvar. Hon var oåtkomlig, ingen kunde längre få fast henne. Flykten var över.

Något klibbigt

Denna ihållande tanke, som envisades med att inte lämna henne. Det hjälpte inte hur hon än försökte skrämma iväg den med motargument eller kasta sig in i ett positivt flöde. Den återkom ändå lika kvick till henne, som en gummiboll kommer jag tillbaks till dig, en gammal slagdänga, upprepades inom henne.
Hon gick längst havsremsan, lät vindarna härja i hennes hår. Hon visste att det skulle klibba ihop sig och vålla henne stor möda att reda upp. Men befrielsen att bara gå, gå och återigen gå var större än så. Utan mål i sikte, uttömmande på alla krafter fick det henne att känna den avundsvärda fysiska tröttheten. Det var enbart denna utmattande känsla som kunde tona ned tanken en aning. Hon skulle falla ihop, bli insvept i den domnande sömnens förlösning. Det var dit hon ämnade nå, och det var inte så långt kvar.
Hon kände frossan komma krypande som en ofrånkomlig effekt, och andningen hade lagt sig djup inom henne. Som en vålnad var hon uppslukad av tillvaron, och omöjlig att nå. Kvar satt bara fragmenten av den tanke, som slingrade sig likt struptag om hennes hals.
Hur skulle hon bli en hel människa igen? Tanken skulle inte lämna henne, den skulle tränga in i varenda cell av hennes varelse. Det obegripliga fäste den fått över henne var likt en klibbig massa, som spred sig desto mer hon vidrörde den. Tanken skulle inte lämna henne. Hon däremot skulle lämna tanken. Tron på en förlåtelse skulle ge henne en outröttlig förmåga, att våga släppa alla tvivel.

Smultronställe

För mig är ett smultronställe platsen dit jag längtar, bara en tanke kan inge hopp och kraft. Ett smultronställe kan vara ett ställe jag aldrig varit på, en dröm jag längtar efter, som jag hoppas ska infrias. Det kan även vara något trivialt, en gammal sten jag alltid har mints, en gammal soffa, som ger mig vingar av flyende stunder.
Ett smultronställe är en reaktionsort, bort från det vi vardagligen går och tragglar i. Jag kan även finna det inuti mig själv, en urkraftkälla som visar sig, fyller mig, när jag trodde alla mina inre reserver var slut.
Vi har säkert alla våra smultronställen. Det vi är, det vi har varit. Drömmar vi inte vill släppa, hopp vi vill hålla fast vid. Ett smultronställe är alltid något vackert, dit vill vi alltid återkomma.

Banan

Det var inte utan att hon antastades av ett sting av skam. Framför henne låg ett flott keramikfat med en lagom mogen banan på. Symboliken i frukten kunde vara provocerande för vissa, och hade tillskrivits ett tabubelagd budskap Det satt väldigt djupt, inpräntat bakom egna åsikter och spontana ingivelser. Fick hon välja själv, vilket hennes omgivning numera inpräntat i henne, att hon faktiskt fick, då visste hon precis. Det var mycket enkelt, om hon bara frågade sig själv. Problemet var att så mycket fanns i vägen, för att kunna urskilja vad som egentligen var enbart hennes tankar. Ett sorl av stridiga röster ansträngde sig alltid till det yttersta för att överrösta hennes ängsliga rop. Hon var en person full av vilja och livlighet, och det hade under livet inneburit en ständig kamp, en strid mellan henne och vad de närmaste, de som representerade de högre värderingarna, stod för.
Men någonstans på vägen hade sanningen gått upp för henne: de visste inte alltid rätt. Det var många gånger hon som hade haft rätt! Hur som helst handlade allting om ett personligt val. Allt man vill, allt man säger, allt man känner. Ett personligt val. Men hon var inte oberoende av hur den omgivningen som betydde så enormt mycket för henne reagerade på hennes personliga val. De konsekvenser som det kunde få gjorde att hennes personliga val tappade sin betydelse. För i samma sekund skulle hon också förlora...deras kärlek, deras acceptans. Men visste de vem de älskade egentligen? När hon bara var ett format jag, styrt och måtbeställt enligt vissa restriktioner. Denna medvetenhet var något hon behöll för sig själv. Hon vågade inte riskera att visa sig själv i kontrasten mot sina idealistiska föräldrars orimliga krav. Men skillnaden var att hon åtminstone visste nu. Det var inget fel på henne. Hon måste bara våga ge sig ut på banan, sin egen bana.

Under

Barnet låg skräckslaget under sin bräckliga spjälsäng. Flera smala brädor hade lossnat i botten, hon pillade på de spretande flisorna. De gav ifrån sig ett spelade ljud, och hon fantiserade att hon var den yngsta gitarristen i världen. Hennes lilla tandlösa mun mimade ohörbart, hon kunde inte den engelska texten på Born i USA. Det var nog lika bra det, för hennes sång hade säkerligen stört pappa. Han låg i rummet bredvid, väldigt trött, och tålde inte ett ljud som överskred en myrans gång. Mamma hade slumrat i soffan med intorkad mascara och det långa håret klistrat på kinden med de salta tårarnas klibbiga kitt.
Idag hade barnet lovat att vara tyst, bara svara på tilltal - i de fall hon blev tilltalad. Det fanns dagar när ingen sagt ett ord till henne, och då hade hon varit i USA, hon sin riktiga pappa Bruce Springsteen, pappa Bruce. Så det var egentligen ingen förlust. Hon skulle kunna tillbringa sin söndag här under, långt borta från en sötsliskig, skarp, illafarslande lukt. Det som skulle föreställa någons hem, men där bodde inte barnet. Hon befann sig under spjälsängen, och om någon undrade så skulle hon inte svara. Hon skulle sjunka djupare, för nu var hon hemma, och pappa hjälpte henne med det svårtagna fiss-ackordet. Hennes små händer ville inte riktigt räcka till.

Fredagen den 13:e

Omedveten om dagens olycksbådande inträdande gav den sig till känna på ett anmärkningsvärt kännbart vis. Klockan hade säkerligen passerat midnatt, då jag vaknar till med ett ryck, tyckte att mobilen ringde, men det var förmodligen en (mar-)dröm. Stapplar yr i mössan upp, hungern ger sig till känna, som ett slag i magen. Tänker att det är lättare att somna om om jag dricker något varmt. Häller upp lite mjölk och ska vispa i ett par matskedar O´boy, tappar burken, så pulvret sprider sig som en dimma i hela köket. Lillflickan kommer upp, hör hur jag väsnas i köket.
- Är du trött, mamma?
Jag dricker min varma O´boy, somnar sen i soffan och vaknar till en gång i timman, ett märkligt fenomen. Det verkar som jag är livrädd för att försova mig, vilket jag givetvis gör också. Jag som hade tänkt gå upp i min heliga arlastund, skriva och tänka ifred, kanske tagit en frisk morgonpromenad innan dagens göremål tar vid. Men glöm det. Trött som en mossbeklädd gråsten inser jag att klockan är över sju, och det är hög tid att väcka flickorna. Får massvis med grus mellan tårna, när jag på kalla morgonfötter går igenom hallen. Förmodligen är det halva stallet som kommit med hem sen gårdagens ridning. En stickande lukt når mig när jag passerar balkongen. Min fertile hankatt kan ibland ge ifrån sig vissa oangenäma dofter.
Vad ska då denna dag med dessa otursamheter i sitt sköte bära med sig? Det återstår att se. Som väl är så är jag inte speciellt skrockfull. Men man kan ju å andra sidan undra...Det var en ovanlig morgon, och det kanske kan leda till en ovanlig dag?

En plantering

Ett hastigt utfluget ord, som virvlat iväg i vinden. Sagt i affekt, försvunnet stunden senare. Den kvarvarande känslan, ordens makt, som sprider sig som inre växter i människans celler. Kämpar sig starka, breder ut sig. Orden som inte lämnar någon ro efter sig. Brännande, värkande, krampaktigt sitter de kvar, som ingjutna. Detta som aldrig var meningen, som blev kastat på levande materia. Ångern som inte kunde få det att förtvina. Glömskan som inte kunde leva upp till sitt syfte. Tankar som band orden inombords i själens fängelse. De irrande frågorna, ekona utan utväg. De sagda orden som planterats, tvingat till sig sin existens.
De skulle ha sin intensiva blomningstid och vissna ned, när dess tid var avverkad.

Något modigt

Hon visste att detta var en nödvändighet, för att hon inte skulle tappa all sin tilltro till sig själv. Motståndet hon kände, illamåendet som for som en tennisboll inom henne, ångesten som flåsade i nacken. Hon var ändå tvungen. Hennes mammas överbeskyddande ord, som fick henne att kvarstå i sin intethet. Mannen i hennes liv, som hyste svaga förhoppningar om att hon någonsin skulle våga lämna hemmets trygga boning. Det hem som numera var hennes fängelse.
Undanträngandet av alla motstridiga känslor fick henne att inta en stridslös hållning. Hon kände att hon släppte allt, som att bli inrullad i en matta, och förlita sig på att luften skulle räcka tills någon släppte ut henne. Hon tog några djupa, målmedvetna andetag då den vassa vinden bet i hennes ansikte. Hon var utanför dörren, i verkligheten, bland människor. Hon var i frihet, i fara, i vardagen. Hon var en av de andra. Hon fanns. Det var inte längre något oövervinnerligt. Låsningarna hade börjat släppa. De nyuppväckta vingslagen hade börjat slå. Ett ljus vågade träda fram - hennes inre livsljus hade vaknat.

Förtrollning

Detta är ett av mina vackraste minnen, som jag kan plocka fram, när den grå vardagen känns alltför påtaglig och hårdnaggad. Det finns platser på jorden, där sagorna fortfarande lever. Där idyllen vilar stadigt kvar, de moderna vindarna har inte nått fram och kvar finns det vi glömde att bevara i vår kamp att, vad vi trodde, nå högre höjder. Men någonstans på vägen tappade vi detta som har större värde och som ingen teknik i världen kan ersätta. Platser som vägrar att anpassa sig.
Det var en jul, då snön låg tät omrking knutarna. Då jag och far högg ned vår egen julgran, och mamma kokade den mest ljuvliga, sega knäck, att bjuda tomten på till aftonen. I vårt lilla gamla torp, nymålad gult, som låg vid vägens slut, inramat av tung granskog, var friden överväldigande. Bergen tonade upp sig likt obegränsade lekytor, och frihten var total.
I stearinskuggornas sken spred sig värmen medan dofter från kryddstark julmat fyllde stugans nedre rum. På ovanvåningen hade vi våra enkla sovplatser, ibland hade vi objudna gäster av springande möss, som far fångade i igenhändigt byggda fällor.
En knastrande brasa gav oss rödflammande kinder och värmde oss djupt in i våra hjärtan. Där fanns de gamla kära släktingarna: farmor Ester, mormor Ebba, gammelmormor Ida och morbror Sven. Jag var fem år den julen, och jag minns den glädje jag kände då ett jättelikt paket var inköpt till mig. Jag öppnade det förväntansfullt, och upp tornade en röd dockvagn, just den jag hade önskat mig. På gamla foton ler jag överlyckligt, mitt brunlockiga hår glänser och det går inte att ta miste på: glädjen som ett barn kan uppleva på julafton, när den den magiska julkänslan infinner sig. När jag tänker på den julen, vill jag tillbaka, jag vill söka upp detta lilla torp i Blekinges skogar. Jag vet inte ens om det finns kvar, eller om det blivit angripit av tidens frammatch och förlorat sin förtrollande charm.

Skadeglädje

Ingen skulle få förolämpa henne på detta vidriga vis. Ingen skulle få gå fri från straff, som utsatt henne för det avskyvärda att bli snuvad på den hon älskade. Det fanns egentligen inget tillräckligt lidande, som uppvägde det hon fått gå igenom. Hon skulle inte nöja sig med mindre. Döden var alltför enkel, alltför mild. Det fanns det som var än mycket värre: kränkningar i ljuset, tillintetgöra, förvanska, förfula.
Frenetiskt grävde hon i dockans innandömme. Hon hade själv tillverkad den av gamla tygtrasor, och bomullsrondeller. Det var ingen vacker skapelse, men hon såg något annat i den. En människa hon ville allt ont, någon hon inte nog kunde överösa med hat.
- Vad gör du, Eva-Britt? Jag trodde du slutat att leka med dockor...
- Äh, lägg av, va! Ja, har väl sagt, att jag inte vill bli störd på mitt rum! Knacka har jag skrivit!
- Jaja, middan är snart klar, i alla fall, så kom ned till köket om tio minuter.
- Tjata...Jag får se om jag har tid! Jag är inte hungrig heller, förresten!
Mamman gav henne en misstänksam blick, men hade förstånd att gå iväg, innan det hettade till ordentligt. Dottern hade verkat ovanligt irriterad den senaste veckan. Men ingen människa vågade ju fråga varför! Hon var ilsk som ett bi, inte lätt att tas med, så det var väl inget hon, mamman, kunde göra åt det hela. Men leka med dockor...Eller? Det var en märkligt ful docka hon hade suttit med i famnen...Mamman hade god lust att vända om, och prata lite närmare med sin dotter. Hon hade på känn att något höll på att gå riktigt fel.
Eva-Britt hade koncentrerat sig på ansiktet, hackat djupa jack, magen och trakten vid hjärtat. Hon somnade nöjt den kvällen, och väntade på att något snart skulle hända. Att den där Carina skulle få känna på, att man inte direkt leker med Eva-Britt.
Det gick en vecka, hon gjorde åverkan på dockan varje kväll, men hon såg inga förändringar på Carina. Hon kom till skolan, fräsch som en nyponros och med den nyförälskades lyster i ögonen. Men så kom hon plötsligt inte till skolan längre. Det gick rykten om, att hon hamnat på sjukhus, hon hade fått svåra magsmärtor, som sedan visade sig var ineldningen till en livslång tarmsjukdom. En av hennes närmaste kompisar, som varit och hälsat på henne på sjukhuset, beskrev att hon fått groteska utslag i ansiktet, som enorma bölder, gulglänsande och läskiga. Kompisen ville inte hälsa på fler gånger. Det hade tagit henne så hårt att se Carina i ett sånt miserabelt tillstånd. Ryktena om Carina spreds som en löpeld, och hon blev för de flesta tjejerna en bild av den värsta mardrömmen. Att ha varit en av skolans vackraste, mest populära, och förändras till något ruggigt monster, det var ingen som varken ville se eller uppleva. Vem vet om det smittade?
Han vände sig till Eva-Britt, anförtrodde sig till henne, att han bara inte kunde vidröra något så motbjudande, att han ville ha Eva-Britt tillbaka, att hon var den han verkligen älskade...
Eva-Britt kände en pulserande glädje sprida sig i hela sin kropp, det blev nästan outhärdligt, att lyckas med något så perfekt. Hon hade sannerligen fått revanch, och hon var väldigt nöjd med sig själv. Skadeglädjen - den enda sanna glädjen - ja, varför inte? Hon hade ju faktiskt fått vad hon ville. Hon hade all anledning att vara nöjd, riktigt stolt över sitt lilla projekt. Eva-Britt visste, hur kallhamrad hon än kunde verka, att hon borde ångra sig. Hon borde någonstans känna någon form av skuld. Men det gjorde hon inte - inte minsta tillstymmelse till skuld.

Ett ljud

Morgontystnaden är den ljuvligaste stunden. Den tiden som förbereder mig för dagen. Innan mobilklockorna startat sin morgonkamp med tiden. Barnen vilar i sina bäddar, ovetande om den annalkande dagen. De fladdrande stearinljusen värmer och sprider en stilla doft av vanilj. Utan ett ljud finns alla ljud närvarande. De ljud som känslor, stillhet och avsaknad av mänskliga stridigheter ger. Det tonlösa ljudet är större än något annat. Det är ett ljud som läker trummhinnor och smörjer in hörselgångarna med balsamets nektar.
Så genljuder plötsligt den uppvaknande omgivningens spirande ljud. Envetet pockande, att nattens vila är bruten. Sängvärmen är ett minne blott. Duschen sätts på, sömniga röster i ett hackigt sorl, skrammel i kökets vrå. En kaffedoft sprider sig, och välkomnar en morgondag som ingen ännu sett. Tystnade är bruten och ljuden går inte längre att stoppa.

Dra något gammalt över sig

Det var aldrig tal om att dra något nytt över sig, utan valet var enkelt; hon fick ta på sig något gammalt. Den ruggiga grå akrylkoftan, hade sett sliten och dassig ut redan när hon köpte den. Kan det ha varit på Kappahl, för femton år sen? Hon mindes inte längre. Den hade liksom alltid funnits. Likaså de blankslitna Leejeansen, arvegods från kompisen Sabina. Var fanns hon nu förresten? Hon som hade haft de bästa betygen i skolan och framtidsplaner på att resa till New York, gifta sig fint och få ett barn, endast ett, när hon kommit till rätt läge i karriären. Nu fanns bara de gamla jeansen kvar, som hon bar, och urvattnade minnen, som hon inte ville tänka på. När hon drog på sig byxorna gled de ledigt på plats, de var till och med en aning för stora. Hon hade magrat flera kilo på dessa tjugotvå år i friheten. Friheten - det var ju också en passande eufeism! Men hon bestämde åtminstone över sitt liv, och vad hon skulle ha på sig, varje dag var hennes alldeles egna. Även om det kändes som att dra på sig det gamla gång efter gång, att aldrig bli kvitt sitt förflutna utan hela tiden släpa omkring på det torftiga liv som blivit henne givet. Hon ägde i princip inte mer än det hon hade på kroppen, och ett ombyte och några personliga tillhörigheter i en skrynklig Maxikasse. Med vemodiga ögon tittade hon ut över den morgonfrostiga staden, och hur orimligt det än kan tyckas så spack hennes blekmosiga ansikte upp i ett trevande leénde. Hon erinrade sig de morgnar när hon var ung och fast i livets karusell. Hur svårt hon hade haft för att bestämma vad hon skulle sätta på sig för att verkligen komma till sin fulla rätt. Hon var nog vad man skulle säga en mycket ambivalent person, som aldrig riktigt vetat vart hon varit på väg. Nåväl, de problemen hade hon åtminstone inte längre.