Förväntningar inför ett nytt decennium

Det är lätt att ha alldeles för stora förväntningar, och så faller de platt på sin egen orimlighet. Så det rätta och enda är väl att ta det som det kommer, och uppskatta det lilla i tillvaron. Att helt enkelt lägga ned stridsyxan mot livet, och istället vända sitt ansikte mot ljuset - vad det än vara må.

Men vad kommer då ambitionerna in? Ska vi inte sätta upp mål inför framtiden, så att vi kan gå segrande härifrån?

"Du kan bara göra ditt eget bästa!" sa min mamma, och jag tyckte alltid att det inte var nog. Jag måste väl kunna göra ännu mer? Överraska mig själv, överlista mina egna begränsningar och bestiga mina oövervinliga berg - minst, annars skulle jag inte bli nöjd.

Risken finns som sagt att kraven tar död på det viktigaste hos en människa: livsljuset. Därför tror jag att en ödmjukhet inför livet och kärleksfulla ögon kan få oss att uppnå den ultimata lyckan. Vi vill tillskriva livet egenskaper som vi bara kan uppnå i våra drömmar. Livet är egentligen inte så komplicerat. Livet är en tid vi fått att leva, som vi ska se som en gåva och en så sällsamt vacker gåva ska vi förvalta väl. Hur det än är, när allt ställs på sin spets: Livet är det största vi har - så länge vi har det. Bara tanken på att förlora det...kan göra att vi vidtar vilka ytterlighetsåtgärder som helst för att få leva kvar. Jag vill se varje dag som detta värdefulla som livet faktiskt är, och jag tror att den insikten är nog. Därefter faller allt annat på plats.

Året som varit

Under året som snart har nått sitt slut har jag upplevt stunder av tillfredställande inspiration, lugn och glädje. Men mestadels ett ständigt kretslopp av vardagliga krav och ett kippande efter luft. Min enda önskan har varit att få vara ifred, få lugn och ro att samla mina tankar och skriva ned allt mitt inre brus. Detta att gång på gång bli fråntagen min tid, att aldrig få uppleva befrielse från plikter bränner sönder mig. Kroppen strejkar på olika vis, och det pulserar i hjärnan, som söker en plats för sin existens. Ska det vara så omöjligt? frågar jag mig själv. Bara några timmar ibland, när jag bara äger mig själv. Varför får jag inte rättigheterna till mitt eget liv? Varför är jag inte kapabel att göra det där valet, det där som kallas det fria valet. Jag har valt, jag har stridit för att göra min stämma hörd. Men i svamlet från omgivningens distraherande kör blir mina ord uppätna. Jag kämpar, kallade mig för den eviga kämpen, när jag pratade med en vän. Han skrattade lite ömt mot mig och sa, att det där låter jobbigt. Finns det inget bättre och lättare sätt? Jag önskar att det gjorde det, att jag kunde hitta livets nycklar och låsa upp de dörrar, som varit fördolda för mig. Jag vill ändå tro, att det finns. Det kan vara så, att det finns en möjlighet, ett svar på mina önskningar alldeles i närheten. Men ibland tar det lång tid att hitta rätt, och ibland är det för mycket skräpp i vägen för att vi ska se. Jag vill hoppas på det nya året, 2010, att det ska vara upplysningens år, då blockeringar ska släppa och nya vetskaper ska frodas. Jag vill tro på en förändring, inte en upprepning av de gångna årens livsmönster.

Avlasta

Elisabeth med det mörka, taggiga håret, de korta kraftiga benen, håriga under de täckande nylonstrumporna. Elisabeth som aldrig sprungit tag i en man, hon som alltid funnits hemmavid och stöttat sin reumatiska mor. Nu började hon bli till åren kommen, hennes kropp hade lagt på sig alltför många tröstekilo, vaderna var breda som stockar och hennes bakdel var iögonfallande omfattande. Bakom mörkbruna metallbågar, inköpta på 70-talet, skymtade en fladdrig blick, urvattnade ögon utan glöd, om det någonsin funnits något sådant.
Det var självklart att Elisabeth kom hem till mor inför julen, det var aldrig någon som ens ifrågasatte. Hon fanns där ju ändå i närheten, bodde två kvarter bort i en eländig liten etta med vinddrag och flagnande, fuktiga väggar. Hemma hos mor fick hon ändå värme och mat, och då var det väl inte så konstigt om hon tog ett handtag också. Ingen såg Elisabeth som en resurs, någon som gjorde en god gärning och avlastade den gamla i hennes diverse bestyr. Elisabeth var så självklar, att hon inte ens själv hade ifrågasatt något annat alternativ. Hon var en fullfjädrad specialist på att tillfredställa den reumatiskas behov långt innan det hade blivit något behov. Hon var alltid förutseende, planerande, mild och aldrig beskäftig. Hon fanns och fyllde samma oväderliga funktion som de upprättande väggarna i husets alla rum. Det fanns ingen anledning att påpeka detta, eller göra Elisabeth stolt över sin livsuppgift. Den enda sanningen var att det bara var så.
Denna jul fick Elisabeth en inre uppenbarelse. Hon såg spegelbilden av sig själv, och den påtagliga upplysningen fick det att gunga till i hennes grundvallar. Hon gjorde en hemlig överenskommelse med sig själv, att nästa jul, om exakt 365 dagar skulle hon se en annan bild av sig själv i spegeln. Hon hade nog vetat hela tiden, att hon höll på att bli gammal, en ful, tjock murken gammal nucka - kunde det bli värre? Men inom Elisabeth fanns så mycket mer, det vackra som hon aldrig fått kännas vid, det som hon hållits ifrån. Detta fanns som slumrande små dunungar inom henne, och hon visste, att gav hon dem näring och lät dem leva så skulle de växa, och fick de växa skulle de snart ta över makten hos Elisabeth.
Men hon släppte dessa funderingar, och lät julen passera, som alla ville ha den. Elisabeth, storebror Alf, kära mor och moster Ingeborg - den kvinnan var egentligen inte sjuk, bara lat och utnyttjade Elisabeths godhet till det yttersta. Hennes bror däremot hade inte en tanke på att det skulle vara på något annat vis, och han hade väl heller ingen anledning att önska det.
Elisabeth lämnade det välstädade hemmet med en doft av såpa efter sig. Hon gned sina fnasiga händer, fulla av sprickor och röda eksemränder, och blev medveten om den vasa kylan, säkert var det över 10 minus. Julkvällen var stilla, elljusstakarna lyste solidariskt i varje hem. Hon stannade till ett ögonblick, lät vinden bita henne i de slappa kinderna och kylan skapade ånga på glasögonen. Hon ville gå hem och lägga sig, hon var väldigt trött, och alldeles för överviktig. Men i hennes själ fladdrade så många känslor som hon inte kunde finna ord på. Det enda som kom för henne var: frihet! Vad är frihet? Är det att vara fri och göra det man vill? Kan man det? Äger man sin frihet? Var hon fri? Var Elisabeth en fri människa? Kunde Elisabeth välja sin frihet?
Trots mörkret, trots kylan, trots tröttheten kunde inte Elisabeth ta miste. Hela himlavalvet vinkade till henne, och det sa: Ja, ja, ja!

Litteraturpriset

Det var för henne en övermäktig situation, något hon aldrig förväntat sig eller ens snuddat vid tanken. För henne hade det hela tiden handlat om överlevnad, att få pysa ut allt som sprängde inom henne. Hon var som en tryckkokare, och utan att tillsätta det bränsle som skrivandet innebar skulle hon förmodligen helt enkelt kokat över, fattat eld eller utplånats till ingenting. Det var tack vare sina ord, som hon nu hade ett förhållningssätt till livet, som skänkte henne frid. De motstridiga känslorna hon upplevt hade fått sina namn, hade blivit gripbara och rädslorna hade skingrats. I detta virrvarr hade hon hittat fram, funnit en framkomlig väg och det hade sannerligen varit i kaosets kärna som hon en gång hade stått. Nu låg allt detta i prydliga bokhögar på skinande bänkar, till allmänhetens beskådande och godtyckande. Hon hade öppnat upp sitt inre, givit av sitt djup, det dyrbaraste av sig själv. Hon hade nagelfarit varenda ord och uttryck i det hon skrivit, därefter hade hon gått igenom allt om igen, skrivit om allt och återigen kritiskt granskat. Till slut hade hon lämnat ifrån sig sina verk, med en känsla av att ämnet var uttömt och att hon var beredd att bli skärskådad från alla håll. När hon värdigt och välförtjänt mottog litteraturpriset 2010 var det med de sedemera bevingade orden:
Skrivandet är en resa, men det viktigaste är inte att komma fram - det är att överleva.

Överflöd

Vissa lever i överflödets tuva, andra får sin nästa underkuva - ja, så skrev jag i min gamla minnesbok med illröda plastomslag. Jag var nog 12 år, och kände mig redan så vis, fast jag egentligen inte mycket visste. Men när dessa strofer kom för mig nu inför dagens tema kan jag ändå medge att jag fortfarande kan instämma i det jag skrev. Orättvisor och ojämlik fördelning är kvarvarande problem och tillstånd i livet. Julen kan göra oss tillfälligt uppmärksammade på detta, vi vill dela med oss och få alla att ta del av överflödet. Men julen kan också dra ned rullgardinen, i vår egen ljustindrande tillvaro finns inte plats för världens lidande och nöd. Det är lätt att sätta julskinkan i halsen och att frosseriet kommer av sig då tankarna svävar iväg till ett skrikande litet barn uppfylld av hungerns alla kval. På TV-skärmen kan vi konfronteras av den brist på överflöd, som härskar på samma planet. Men vi kan också välja att stänga av, eller se på Kalle Anka och njuta av nykokt knäck.

Att smyga

Hon avskydde egentligen att smyga, hade alltid föraktad människor som for med oärlighet. Det slet på deras förhållande, Peter hade börjat tappa förtroendet för henne. Han tittade på henne med de där olycksaliga, oförståeliga ögonen. Hon visste vad han tänkte. Har du tagit något nu igen? Som väl var kunde han inte alltid se det, hon lyckades dölja det ganska bra. Hon var ju specialist, och överlistade de flesta. Läkarna, arbetskompisarna, vännerna, barnen...ingen visste egentligen hur illa det var. Det var inget hon skyltade med precis. Snarare tvärtom, hon ville hålla skenet uppe, vara den outröttliga, livsglada och positiva människa, som hon i sin enfald fortfarande hade en bild av. Men den senaste tiden hade hennes händer börjat darra oroväckande, pulsen slog ojämt, hon hade svårt att andas, alltid ont i huvudet och kunde inte tänka klart. Då tog hon ändå mer, för att lindra plågorna, för att förtränga vad hon höll på med, för att stå ut med sig själv. Hon höll sakta men säkert på att ta livet av sig. Någonstans visste hon att det endera dagen kunde bli för mycket, att hon kunde överstiga sin gräns. Men när de gnagande tankarna kom bedövade hon ännu mer, och hon höll sig ju faktiskt uppe, än så länge. Sen skulle hon givetvis lägga av, så fort hon fick tid. Men just nu...var detta den enda lösningen. Hon skulle inte klara av att leva annars, det visste hon, och hon tog inga risker. Kanske skulle hon ta en extra treo-compcoctail för säkerhets skull, innan Peter kom hem? Hon hade dem gömda på flera ställen. Hon fick byta plats hela tiden, ibland hittade Peter några rör. Hon bortförklarade alltid, skulle aldrig erkänna inför honom. Men hon visste att han visste, han hade sett så mycket av henne, och han hade anklagat henne för ansvarslös och egoistisk. Det var hon väl inte? Hon utsatte ju ingen annan, bara sig själv! Eller var det en bortförklaring också? Hon såg att de tre inbjudande brustabletterna var upplösta, och hon drack upp lösningen, snabbt och vant. Hon grimaserade av den beska, vassa smaken, som rev henne i halsen. Inom tjugo minuter skulle hon må bra igen, och inte tänka på konsekvenserna. Hon kände sig trygg av den vissheten, sköljde av glaset så att inga avslöjande ränder skulle synas. Instinktivt gick hon till spegeln, som om förvandlingen redan ägt rum. Hon log i samspråk med sin egen spegelbild. När hon inväntade effekten var hon riktigt nöjd med sig själv, att hon hade något som ingen egentligen visste. Hon hade smygit med sin hemlighet i tio år. Var inte det fantastiskt?

Att bära ljus

Jag kände en stråle av ljus
en uns av glädje
ett hopp någonstans
så svagt
men det fanns

Det kan komma igen
bli starkare
stanna kvar längre
inget för släcka
det svaga vacklande ljuset

Ha tålamod med mig
håll mitt hjärta
tills jag kan gå själv

Det tar tid att finna livets kraft
i den riktiga verklighten
Det tar tid att växa sig stark
skapa en tro
få en grund
våga finnas

Men jag såg en stråle av ljus

Övervaka

Överallt dessa blickar av uppoffrande förföljelse, ett engagemang mot betalning. Inte ett steg utan att bli registrerad av deras nitiskhet. Tilldelad mat, kaloririk, smaklös, uppäten under tvång. Toalettbesök kontrollerade, misstänkliggjorda. Teststickan fiskade efter droger utan spår.
Kallsvettiga med tomma ögon, uppgivna och frusna. Sökande efter sympati, en förståelse som inte fanns att få. Skälvande händer, torra munnar, svårdomar och sen den förlamande tystnaden. Den eviga väntan på en förändring. Människor, hopplösa och drypande av ångest. Kameror svepande över de skaskiga utrymmena, övervakning från hög nivå. Aldrig ensam, alltid bevakad, men övergiven, tillintetgjord.
Ett sus gick över anläggningen. Personalombyte. Kanske skulle det komma någon bättre person, som inte enbart bemötte dem med övervakning. Någon som tog sig tid att tilltala, ett ord, bara en gest. Detta enda lilla sista hopp, att nå upp till en mänsklig värdighet. Att få en frivillig blick av omtanke, att bli sedd, inte övervakad.

En hyllning till november

Följande samtal utspelades mellan den äldre filosofen och den yngre visionären, en gråmulen novembereftermiddag.
- När ska vi någonsin få tid att bli hela? Tiden bara fortgår, en ständig rörelse, ett kaos där vi aldrig kan stanna upp...
- Men det finns en möjlighet, för dig och för mig. Du känner kanske inte till detta tillstånd, ett tidsbegrepp som återkommer varje år, för att vi ska få en chans att dra efter andan. Detta moratorium gavs namnet November. Du hör själv att ordet får dig att stanna till, ta det lugnt och ta dig friheten att bara vara.
- Vad betyder November?
- Det finns inga exakta förklaringar, men det jag har lärt mig är följande: No står för betydelsen inget, vem står för oss alla, ber står för bön, stillhet och önskans uppfyllelse. Så denna tid varje år är för läkedom, reflektion och kravlöshet. Det finns en period då vi bara får finnas till för vår egen existens. Detta gäller oss alla. Det handlar inte om egoism, då denna frihet är given till oss alla.
- Då är ju no vem ber räddningens månad? Det som krånglat till sig, skenat iväg under året kan nu få en chans att hitta sina svar? Jag har aldrig tänkt på det på det viset.
- Nej, många ser mörker och hopplöshet istället...
- ...för ljus och möjlighet? Det är kanske sitt eget inre man ser, som speglar sig emot var och en?
- Ja, eller tvärtom. Sitt eget inre som man inte vill se, då man bara ser detta hopplösa mörker. November vill inte ge oss dysterhet, november vill att vi ska våga se något bakom alltihop.
- Det vi inte har hunnit se innan? Eller velat se innan?
- För att växa i livet behöver man ro och eftertanke. Det är då de största ljusen tänds. De ljus som kan skingra det kompakta mörkret.

Alla goda ting är tre

Om hon nu hade lyckats med att få VG på senaste tentan borde det väl båda allt gott inför framtiden? Det ena ger det andra? Eller en god sak utvecklas till en annan god sak, om möjligt ännu bättre? Ja, om nu inte den utstakade vägen helt plötsligt vänder, och pekar åt ett annat håll. Men det var ju inte de som denna historia skulle handla om. Utan nu fortsätter vi på den inlagda goda vägen. Hon fick alltså VG på senaste tentan, och detta i sin tur gav henne ett fördjupat självförtroende. Med det sistnämnda i bagaget var det inte lika svårt att ta kontakt med den killen hon spanat in, och även fånga hans intresse. Att ha lyckats med den bedriften skänkte hennes aura en särdeles glans och utstrålning. Detta innebar att hon drog blickar och intresse till sig. Alla ville vara nära henne, och få del av hennes goda. De ville vara inom hennes radie så att de drogs med av hennes kraftfulla vindar. Hon växte i sin nyfärvärvade roll, och inget tycktes kunda rubba den fasta tro hon nu bemästrade, som gruset i sin egen jackficka. Hon hade styrkans kunskap, kärlekens glans och vänskapens dragningskraft. Hon såg dessa ting fara runt i en ring, i ett ständigt, icke sinkande flöde. Då hade hon kanske funnits svaret till slut; i sin egen förmåga att knyta samman dessa goda tre ting, som tillsammans blev gjutformen för alla ting.

En svag karaktär

- Jag har alltid sett henne som en svag karaktär, utan mål och ambitioner. Det märkte jag tidigt.

Modern la sina väl markerade pannveck i ihopdragna fördjupningar och intog en förorättad position. Hennes förväntningar hade varit högt ställde den dagen för 18 år sen, då hon under smärtfyllda kval födde en dotter till denna jord. Hon kunde se det rödmosiga skrikiga lilla ansiktet, de troskyldiga barnaögonen och den sökande lilla rosenmunen. Jovisst, söt hade hon väl alltid varit, men den egenskapen räckte inte.

- Egentligen vet jag inte riktigt vad du menar...invände moderns trogna vännina efter en stund. Vänninnan som utbildat sig till fritidspedagog, som en kompensation för sin egen barnlöshet. En kvinna som alltid såg barnen, mer än föräldrarna oftast hade tid till.

- Du har fått en alldelse speciell dotter, din dotter, och hon kan aldrig bli den bilden du gjorde av henne. Det skulle faktiskt göra henne evigt olycklig. Hon kan bara bli och få vara den människa hon är. Jag vet att du säger att hon är en svag karaktär...

- Det måste du väl ändå hålla med om! avbröt modern hätskt. Hon har med nöd och näppe klarat av en haltande skolgång, avgångsbetygen var minsann inget att skryta med. Sen kom hon in på gymnasiet efter att blivit tvungen att läsa in vissa ämnen under sommaren. Du ska veta, att jag fick ligga på! Och hon inser inte värdet av att sköta sig, att bli något utan tror att det räcker att...Moderns röst stockade sig, hon svalde en irriterad gråtattack, som ville avslöja något inom henne, som vägrade komma upp till ytan.

Vänninnan väntade in henne, sa inte ett ord, även om hon visste och hade sett alltför mycket under årens gång. Hon hade gjort otaliga försök att påverka situationen för flickan, men den auktoritära uppfostran hade hela tiden segrat.

- Vet du vad hon egentligen önskar och vill? Om du bortser från vad du och Erik tycker att hon ska vilja?

- Ja, en grundutbildning måste man ju ha! Det är inget fråga om vad man vill eller inte! Det vet väl du? Även om du ska ha sån förståelse för ungdomen nuförtiden?

Vänninnan kunde inte låta bli att le, och hon måste medge, att det säkerligen var lättare att förstå, när man stod utanför. Att ha ett eget barn, som man verkligen ville väl var inte lika lätt. Men det måste finnas någon form av balans. Inte styra, men stötta, lyssna och försöka nå fram.

- Jag tror du framför allt ska ge din underbara dotter en tro på sig själv. Den tron kommer att bära henne fram.

- Ja, jag hoppas ju det.

- Nu vet du. Mia kommer att hitta sitt liv, och leva sitt liv - det allra bästa liv hon kan leva. Det handlar inte om en stark eller en svag karaktär. Det finns bara en äkta karaktär - för var och en av oss. Den kan du uppmuntra Mia att hitta.

Tre vanligaste frågorna om min livsstil

Ärligt - jag får inga, i alla fall inga tydliga. Jag ställer dem inuti mig själv, till mig själv och det jag tror andra ifrågasätter. Egentligen vet jag inte vad min livsstil är och vilka val jag har gjort. Jag väntar hela tiden på ett ingripande i en svårförstådd tillvaro. Varje dag är ny, men har en tendens att hamna i samma fotspår. Ibland händer det något annorlunda, något som får livet att skaka till. Men vardagen har en oöverstiglig förmåga och makt att uppsluka all pånyttfödd visdom. Jag skulle vilja hoppa av det skenande tåget, och fly till en rofylld sammetslen tillvaro. Dit inte upprepande krav fodrade all min energi, och där sårande kritik hindrade mitt livsljus från att få brinna. Jag skulle nog bli anklagad för min brist på verklighetsförankring, för att vara en drömmare. Det skulle nog komma följfrågor som jag inte skulle kunna besvara, frågor jag tappat svaret på under livets gång. Spridda fragment av spirande önskningar och livsval, som blivit så kantstötta att spillrorna skingrats för vinden.
Vad har jag då kvar? Jag ställer mig den frågan varje dag, och jag försöker hitta en väg som leder mig fram. Förvillad i de avvikande gränderna är valen svåra att göra. Jag tror bristen på livsstil är den största och den vanligaste frågan. Eller snarare min egen inställning till min livsstil, och oförmågan till de förlösande frågorna.

Något fiffigt

Lilla spretiga ordet fiffigt är ingen jag brukar använda mig av. Det klingar barnsligt, likt en förkortning till något och alla fräsande f:en gör det obekvämt i min mun. Jag tycker inte heller att ordet fyller någon större funktion, kan tänka mig att det bara kom till utan några större arrangemang. I SAO står det förklarat som påhittig, listig, ett vardagligt uttryck. Men vad det egentligen kommer ifrån, det brukar ju finnas en liten berättelse bakom varje ords tillkomst. Det får jag lämna över till ett senare tillfälle.
Hur som helst, så kan nog mycket vara fiffigt även om jag inte skulle använda det ordet. Fiffig är en kreativ människa, en genialisk person, en lättsam och konstruktiv karaktär. Men för mig är fiffigt ett litet rart ord, i ganska obetydliga sammanhang, gärna med vissa dråpliga inslag, men som personen ifråga lyckas lösa på ett fiffigt sätt. Så desto mer jag tänker på det desto mer kan jag få ut av detta banala ord, som jag först inte ville kännas vid. Det är förstås alltid vi själva som lägger tonvikten i ordens betydelse. Viktigt är att bli medveten om att vi kan uppfatta samma ord så olika. Plockar man då isär ordet i dess beståndsdelar, vänder och vrider så kan det dölja sig en rikdom av variationer, som flödar ut i alla dess former.

Att falla

Hennes dagliga strid innehöll de upprepade momenten som strävade efter att hålla henne samman. Hon steg upp klockan 05.55, på vardagar, på helger klockan 08.00, prick. Det var aldrig någon tvekan då mobilen ringde, samma signal, intensiv men ändå melodiös. Hon hade kvällen innan förberett två mackor, en med ost och en med bredbar leverpastej, oftast med Mor Annas krispiga inlagda gurka på. Om hon inte glömt att köpa den, för det kunde hända, och det var faktiskt inte hela världen. Hon klarade omställningen att vara utan gurkan, en eller två dagar, utan att tappa greppet och falla. Men sen gick hon alltid till Hemköp, och köpte den och kände i samma stund ett lugn infinna sig.
Efter att hon stängt av mobilen, aldrig på snooze, alltid på ok, sen stäng av, gick hon raka vägen till sin ajaxpolerade toalett. Det fick inte vara ett fettigt handavtryck på spegeln, inga tandkrämsrester i handfatet, och Gud förbjude, inga avlagringar eller lukt från WC-stolen. Då kunde hon lugn träda in, kissa och tvätta händerna omsorgsfullt, för att direkt ge sig på ansiktets genomgång med ansiktsrengörning, ansiktsvatten, fuktigshetskräm och lätt tonande underlagskräm. Resen av makeupen avslutade hon efter frukosten. Då gick hon även igenom sitt hår med plattång, för att få det att ligga precis som det aldrig ville ligga.
Hon hade alltid lagt fram dagens klädkombination, på den vita karmstolen, så att allt var rent, struket och matchade. Under hela morgonprocessen var hon samlad och lugn - om inget störde henne, om hon inte glömt något, om inte något krånglade. Allt som på något vis avbröt henne i hennes trygga, väl invanda moment fick henne att tappa fotfästet, att falla. Det var så lite som behövdes för att allt runt omkring henne skulle rasa, och hon skulle stå där hjälplös, frustrerad, livrädd. Hon gjorde tappra försök att hålla sig kvar, för att avvärja en katastrof, som ett fall skulle innebära. Ibland ramlade hon och gick sönder, men kunde ändå få fatt i sig själv igen, och bli hel, om än med vissa sprickor.
Men så började hon att falla alltför ofta, vid flera tillfällen och sprickorna gick aldrig att limma ihop mellan varven. Hon blev inte hel, hon var trasig, inte riktigt ihophållande. Hon kunde visserligen ta sig fram, om än något vingligt och osäkert. Hon försökte undvika vägar där hon utsattes för fall. Hon byggde beskyddande murar, hade ett aktivt försvar mot omvärlden. Hon sökte sig till kända områden, riskfria situationen och vågade inte öppna sin dörr för något främmande. Det enda hon önskade var att få den tiden som sprickorna behövde för att läka, för att bli motståndskraftiga och starka.
Sen ville hon inte falla mer. Hon hade fallit tillräckligt.

Att fly

Hon vågade inte titta bakåt, inte åt sidan och inte uppåt. Överallt trängde sig den ödesmättade röken fram. Orosmoln tornade upp sig och begränsade sikten. Hon hade svårt för att andas, varje gång hon drog in luft försvårades hennes förmåga att få syre. Hon blundade ett ögonblick för att slippa se förödelsen runt omkring henne, men eldens ljus sipprade igenom ögonlocken, obevekligt. Hettans olidliga smärta flämtade som hungriga flåsningar omkring henne. Den kom närmare, den kröp in i henne och omfamnade henne bit efter bit.
Bristen på möjligheter var uttömda, hon var uppenbart medveten om det. Det hade säkert funnits en väg, som hon inte hunnit utforska, men nu var allt förverkat. I denna paralyserade instängda situation fann hon äntligen ett ögonblick av ro. Att inte kämpa emot fick ett välkomnande välbehag att ta befälet. Avsaknaden av rädsla ersattes av frihet.
Jag flyr aldrig mer. Jag flyr aldrig mer ifrån dig, mumlade hon.
Vinden tog i ytterligare och gav elden sin slutgiltiga triumf. Fångad i lågorna fanns ingen flyktväg kvar. Hon var oåtkomlig, ingen kunde längre få fast henne. Flykten var över.

Något klibbigt

Denna ihållande tanke, som envisades med att inte lämna henne. Det hjälpte inte hur hon än försökte skrämma iväg den med motargument eller kasta sig in i ett positivt flöde. Den återkom ändå lika kvick till henne, som en gummiboll kommer jag tillbaks till dig, en gammal slagdänga, upprepades inom henne.
Hon gick längst havsremsan, lät vindarna härja i hennes hår. Hon visste att det skulle klibba ihop sig och vålla henne stor möda att reda upp. Men befrielsen att bara gå, gå och återigen gå var större än så. Utan mål i sikte, uttömmande på alla krafter fick det henne att känna den avundsvärda fysiska tröttheten. Det var enbart denna utmattande känsla som kunde tona ned tanken en aning. Hon skulle falla ihop, bli insvept i den domnande sömnens förlösning. Det var dit hon ämnade nå, och det var inte så långt kvar.
Hon kände frossan komma krypande som en ofrånkomlig effekt, och andningen hade lagt sig djup inom henne. Som en vålnad var hon uppslukad av tillvaron, och omöjlig att nå. Kvar satt bara fragmenten av den tanke, som slingrade sig likt struptag om hennes hals.
Hur skulle hon bli en hel människa igen? Tanken skulle inte lämna henne, den skulle tränga in i varenda cell av hennes varelse. Det obegripliga fäste den fått över henne var likt en klibbig massa, som spred sig desto mer hon vidrörde den. Tanken skulle inte lämna henne. Hon däremot skulle lämna tanken. Tron på en förlåtelse skulle ge henne en outröttlig förmåga, att våga släppa alla tvivel.

Smultronställe

För mig är ett smultronställe platsen dit jag längtar, bara en tanke kan inge hopp och kraft. Ett smultronställe kan vara ett ställe jag aldrig varit på, en dröm jag längtar efter, som jag hoppas ska infrias. Det kan även vara något trivialt, en gammal sten jag alltid har mints, en gammal soffa, som ger mig vingar av flyende stunder.
Ett smultronställe är en reaktionsort, bort från det vi vardagligen går och tragglar i. Jag kan även finna det inuti mig själv, en urkraftkälla som visar sig, fyller mig, när jag trodde alla mina inre reserver var slut.
Vi har säkert alla våra smultronställen. Det vi är, det vi har varit. Drömmar vi inte vill släppa, hopp vi vill hålla fast vid. Ett smultronställe är alltid något vackert, dit vill vi alltid återkomma.

Banan

Det var inte utan att hon antastades av ett sting av skam. Framför henne låg ett flott keramikfat med en lagom mogen banan på. Symboliken i frukten kunde vara provocerande för vissa, och hade tillskrivits ett tabubelagd budskap Det satt väldigt djupt, inpräntat bakom egna åsikter och spontana ingivelser. Fick hon välja själv, vilket hennes omgivning numera inpräntat i henne, att hon faktiskt fick, då visste hon precis. Det var mycket enkelt, om hon bara frågade sig själv. Problemet var att så mycket fanns i vägen, för att kunna urskilja vad som egentligen var enbart hennes tankar. Ett sorl av stridiga röster ansträngde sig alltid till det yttersta för att överrösta hennes ängsliga rop. Hon var en person full av vilja och livlighet, och det hade under livet inneburit en ständig kamp, en strid mellan henne och vad de närmaste, de som representerade de högre värderingarna, stod för.
Men någonstans på vägen hade sanningen gått upp för henne: de visste inte alltid rätt. Det var många gånger hon som hade haft rätt! Hur som helst handlade allting om ett personligt val. Allt man vill, allt man säger, allt man känner. Ett personligt val. Men hon var inte oberoende av hur den omgivningen som betydde så enormt mycket för henne reagerade på hennes personliga val. De konsekvenser som det kunde få gjorde att hennes personliga val tappade sin betydelse. För i samma sekund skulle hon också förlora...deras kärlek, deras acceptans. Men visste de vem de älskade egentligen? När hon bara var ett format jag, styrt och måtbeställt enligt vissa restriktioner. Denna medvetenhet var något hon behöll för sig själv. Hon vågade inte riskera att visa sig själv i kontrasten mot sina idealistiska föräldrars orimliga krav. Men skillnaden var att hon åtminstone visste nu. Det var inget fel på henne. Hon måste bara våga ge sig ut på banan, sin egen bana.

Under

Barnet låg skräckslaget under sin bräckliga spjälsäng. Flera smala brädor hade lossnat i botten, hon pillade på de spretande flisorna. De gav ifrån sig ett spelade ljud, och hon fantiserade att hon var den yngsta gitarristen i världen. Hennes lilla tandlösa mun mimade ohörbart, hon kunde inte den engelska texten på Born i USA. Det var nog lika bra det, för hennes sång hade säkerligen stört pappa. Han låg i rummet bredvid, väldigt trött, och tålde inte ett ljud som överskred en myrans gång. Mamma hade slumrat i soffan med intorkad mascara och det långa håret klistrat på kinden med de salta tårarnas klibbiga kitt.
Idag hade barnet lovat att vara tyst, bara svara på tilltal - i de fall hon blev tilltalad. Det fanns dagar när ingen sagt ett ord till henne, och då hade hon varit i USA, hon sin riktiga pappa Bruce Springsteen, pappa Bruce. Så det var egentligen ingen förlust. Hon skulle kunna tillbringa sin söndag här under, långt borta från en sötsliskig, skarp, illafarslande lukt. Det som skulle föreställa någons hem, men där bodde inte barnet. Hon befann sig under spjälsängen, och om någon undrade så skulle hon inte svara. Hon skulle sjunka djupare, för nu var hon hemma, och pappa hjälpte henne med det svårtagna fiss-ackordet. Hennes små händer ville inte riktigt räcka till.

Fredagen den 13:e

Omedveten om dagens olycksbådande inträdande gav den sig till känna på ett anmärkningsvärt kännbart vis. Klockan hade säkerligen passerat midnatt, då jag vaknar till med ett ryck, tyckte att mobilen ringde, men det var förmodligen en (mar-)dröm. Stapplar yr i mössan upp, hungern ger sig till känna, som ett slag i magen. Tänker att det är lättare att somna om om jag dricker något varmt. Häller upp lite mjölk och ska vispa i ett par matskedar O´boy, tappar burken, så pulvret sprider sig som en dimma i hela köket. Lillflickan kommer upp, hör hur jag väsnas i köket.
- Är du trött, mamma?
Jag dricker min varma O´boy, somnar sen i soffan och vaknar till en gång i timman, ett märkligt fenomen. Det verkar som jag är livrädd för att försova mig, vilket jag givetvis gör också. Jag som hade tänkt gå upp i min heliga arlastund, skriva och tänka ifred, kanske tagit en frisk morgonpromenad innan dagens göremål tar vid. Men glöm det. Trött som en mossbeklädd gråsten inser jag att klockan är över sju, och det är hög tid att väcka flickorna. Får massvis med grus mellan tårna, när jag på kalla morgonfötter går igenom hallen. Förmodligen är det halva stallet som kommit med hem sen gårdagens ridning. En stickande lukt når mig när jag passerar balkongen. Min fertile hankatt kan ibland ge ifrån sig vissa oangenäma dofter.
Vad ska då denna dag med dessa otursamheter i sitt sköte bära med sig? Det återstår att se. Som väl är så är jag inte speciellt skrockfull. Men man kan ju å andra sidan undra...Det var en ovanlig morgon, och det kanske kan leda till en ovanlig dag?

En plantering

Ett hastigt utfluget ord, som virvlat iväg i vinden. Sagt i affekt, försvunnet stunden senare. Den kvarvarande känslan, ordens makt, som sprider sig som inre växter i människans celler. Kämpar sig starka, breder ut sig. Orden som inte lämnar någon ro efter sig. Brännande, värkande, krampaktigt sitter de kvar, som ingjutna. Detta som aldrig var meningen, som blev kastat på levande materia. Ångern som inte kunde få det att förtvina. Glömskan som inte kunde leva upp till sitt syfte. Tankar som band orden inombords i själens fängelse. De irrande frågorna, ekona utan utväg. De sagda orden som planterats, tvingat till sig sin existens.
De skulle ha sin intensiva blomningstid och vissna ned, när dess tid var avverkad.

Något modigt

Hon visste att detta var en nödvändighet, för att hon inte skulle tappa all sin tilltro till sig själv. Motståndet hon kände, illamåendet som for som en tennisboll inom henne, ångesten som flåsade i nacken. Hon var ändå tvungen. Hennes mammas överbeskyddande ord, som fick henne att kvarstå i sin intethet. Mannen i hennes liv, som hyste svaga förhoppningar om att hon någonsin skulle våga lämna hemmets trygga boning. Det hem som numera var hennes fängelse.
Undanträngandet av alla motstridiga känslor fick henne att inta en stridslös hållning. Hon kände att hon släppte allt, som att bli inrullad i en matta, och förlita sig på att luften skulle räcka tills någon släppte ut henne. Hon tog några djupa, målmedvetna andetag då den vassa vinden bet i hennes ansikte. Hon var utanför dörren, i verkligheten, bland människor. Hon var i frihet, i fara, i vardagen. Hon var en av de andra. Hon fanns. Det var inte längre något oövervinnerligt. Låsningarna hade börjat släppa. De nyuppväckta vingslagen hade börjat slå. Ett ljus vågade träda fram - hennes inre livsljus hade vaknat.

Förtrollning

Detta är ett av mina vackraste minnen, som jag kan plocka fram, när den grå vardagen känns alltför påtaglig och hårdnaggad. Det finns platser på jorden, där sagorna fortfarande lever. Där idyllen vilar stadigt kvar, de moderna vindarna har inte nått fram och kvar finns det vi glömde att bevara i vår kamp att, vad vi trodde, nå högre höjder. Men någonstans på vägen tappade vi detta som har större värde och som ingen teknik i världen kan ersätta. Platser som vägrar att anpassa sig.
Det var en jul, då snön låg tät omrking knutarna. Då jag och far högg ned vår egen julgran, och mamma kokade den mest ljuvliga, sega knäck, att bjuda tomten på till aftonen. I vårt lilla gamla torp, nymålad gult, som låg vid vägens slut, inramat av tung granskog, var friden överväldigande. Bergen tonade upp sig likt obegränsade lekytor, och frihten var total.
I stearinskuggornas sken spred sig värmen medan dofter från kryddstark julmat fyllde stugans nedre rum. På ovanvåningen hade vi våra enkla sovplatser, ibland hade vi objudna gäster av springande möss, som far fångade i igenhändigt byggda fällor.
En knastrande brasa gav oss rödflammande kinder och värmde oss djupt in i våra hjärtan. Där fanns de gamla kära släktingarna: farmor Ester, mormor Ebba, gammelmormor Ida och morbror Sven. Jag var fem år den julen, och jag minns den glädje jag kände då ett jättelikt paket var inköpt till mig. Jag öppnade det förväntansfullt, och upp tornade en röd dockvagn, just den jag hade önskat mig. På gamla foton ler jag överlyckligt, mitt brunlockiga hår glänser och det går inte att ta miste på: glädjen som ett barn kan uppleva på julafton, när den den magiska julkänslan infinner sig. När jag tänker på den julen, vill jag tillbaka, jag vill söka upp detta lilla torp i Blekinges skogar. Jag vet inte ens om det finns kvar, eller om det blivit angripit av tidens frammatch och förlorat sin förtrollande charm.

Skadeglädje

Ingen skulle få förolämpa henne på detta vidriga vis. Ingen skulle få gå fri från straff, som utsatt henne för det avskyvärda att bli snuvad på den hon älskade. Det fanns egentligen inget tillräckligt lidande, som uppvägde det hon fått gå igenom. Hon skulle inte nöja sig med mindre. Döden var alltför enkel, alltför mild. Det fanns det som var än mycket värre: kränkningar i ljuset, tillintetgöra, förvanska, förfula.
Frenetiskt grävde hon i dockans innandömme. Hon hade själv tillverkad den av gamla tygtrasor, och bomullsrondeller. Det var ingen vacker skapelse, men hon såg något annat i den. En människa hon ville allt ont, någon hon inte nog kunde överösa med hat.
- Vad gör du, Eva-Britt? Jag trodde du slutat att leka med dockor...
- Äh, lägg av, va! Ja, har väl sagt, att jag inte vill bli störd på mitt rum! Knacka har jag skrivit!
- Jaja, middan är snart klar, i alla fall, så kom ned till köket om tio minuter.
- Tjata...Jag får se om jag har tid! Jag är inte hungrig heller, förresten!
Mamman gav henne en misstänksam blick, men hade förstånd att gå iväg, innan det hettade till ordentligt. Dottern hade verkat ovanligt irriterad den senaste veckan. Men ingen människa vågade ju fråga varför! Hon var ilsk som ett bi, inte lätt att tas med, så det var väl inget hon, mamman, kunde göra åt det hela. Men leka med dockor...Eller? Det var en märkligt ful docka hon hade suttit med i famnen...Mamman hade god lust att vända om, och prata lite närmare med sin dotter. Hon hade på känn att något höll på att gå riktigt fel.
Eva-Britt hade koncentrerat sig på ansiktet, hackat djupa jack, magen och trakten vid hjärtat. Hon somnade nöjt den kvällen, och väntade på att något snart skulle hända. Att den där Carina skulle få känna på, att man inte direkt leker med Eva-Britt.
Det gick en vecka, hon gjorde åverkan på dockan varje kväll, men hon såg inga förändringar på Carina. Hon kom till skolan, fräsch som en nyponros och med den nyförälskades lyster i ögonen. Men så kom hon plötsligt inte till skolan längre. Det gick rykten om, att hon hamnat på sjukhus, hon hade fått svåra magsmärtor, som sedan visade sig var ineldningen till en livslång tarmsjukdom. En av hennes närmaste kompisar, som varit och hälsat på henne på sjukhuset, beskrev att hon fått groteska utslag i ansiktet, som enorma bölder, gulglänsande och läskiga. Kompisen ville inte hälsa på fler gånger. Det hade tagit henne så hårt att se Carina i ett sånt miserabelt tillstånd. Ryktena om Carina spreds som en löpeld, och hon blev för de flesta tjejerna en bild av den värsta mardrömmen. Att ha varit en av skolans vackraste, mest populära, och förändras till något ruggigt monster, det var ingen som varken ville se eller uppleva. Vem vet om det smittade?
Han vände sig till Eva-Britt, anförtrodde sig till henne, att han bara inte kunde vidröra något så motbjudande, att han ville ha Eva-Britt tillbaka, att hon var den han verkligen älskade...
Eva-Britt kände en pulserande glädje sprida sig i hela sin kropp, det blev nästan outhärdligt, att lyckas med något så perfekt. Hon hade sannerligen fått revanch, och hon var väldigt nöjd med sig själv. Skadeglädjen - den enda sanna glädjen - ja, varför inte? Hon hade ju faktiskt fått vad hon ville. Hon hade all anledning att vara nöjd, riktigt stolt över sitt lilla projekt. Eva-Britt visste, hur kallhamrad hon än kunde verka, att hon borde ångra sig. Hon borde någonstans känna någon form av skuld. Men det gjorde hon inte - inte minsta tillstymmelse till skuld.

Ett ljud

Morgontystnaden är den ljuvligaste stunden. Den tiden som förbereder mig för dagen. Innan mobilklockorna startat sin morgonkamp med tiden. Barnen vilar i sina bäddar, ovetande om den annalkande dagen. De fladdrande stearinljusen värmer och sprider en stilla doft av vanilj. Utan ett ljud finns alla ljud närvarande. De ljud som känslor, stillhet och avsaknad av mänskliga stridigheter ger. Det tonlösa ljudet är större än något annat. Det är ett ljud som läker trummhinnor och smörjer in hörselgångarna med balsamets nektar.
Så genljuder plötsligt den uppvaknande omgivningens spirande ljud. Envetet pockande, att nattens vila är bruten. Sängvärmen är ett minne blott. Duschen sätts på, sömniga röster i ett hackigt sorl, skrammel i kökets vrå. En kaffedoft sprider sig, och välkomnar en morgondag som ingen ännu sett. Tystnade är bruten och ljuden går inte längre att stoppa.

Dra något gammalt över sig

Det var aldrig tal om att dra något nytt över sig, utan valet var enkelt; hon fick ta på sig något gammalt. Den ruggiga grå akrylkoftan, hade sett sliten och dassig ut redan när hon köpte den. Kan det ha varit på Kappahl, för femton år sen? Hon mindes inte längre. Den hade liksom alltid funnits. Likaså de blankslitna Leejeansen, arvegods från kompisen Sabina. Var fanns hon nu förresten? Hon som hade haft de bästa betygen i skolan och framtidsplaner på att resa till New York, gifta sig fint och få ett barn, endast ett, när hon kommit till rätt läge i karriären. Nu fanns bara de gamla jeansen kvar, som hon bar, och urvattnade minnen, som hon inte ville tänka på. När hon drog på sig byxorna gled de ledigt på plats, de var till och med en aning för stora. Hon hade magrat flera kilo på dessa tjugotvå år i friheten. Friheten - det var ju också en passande eufeism! Men hon bestämde åtminstone över sitt liv, och vad hon skulle ha på sig, varje dag var hennes alldeles egna. Även om det kändes som att dra på sig det gamla gång efter gång, att aldrig bli kvitt sitt förflutna utan hela tiden släpa omkring på det torftiga liv som blivit henne givet. Hon ägde i princip inte mer än det hon hade på kroppen, och ett ombyte och några personliga tillhörigheter i en skrynklig Maxikasse. Med vemodiga ögon tittade hon ut över den morgonfrostiga staden, och hur orimligt det än kan tyckas så spack hennes blekmosiga ansikte upp i ett trevande leénde. Hon erinrade sig de morgnar när hon var ung och fast i livets karusell. Hur svårt hon hade haft för att bestämma vad hon skulle sätta på sig för att verkligen komma till sin fulla rätt. Hon var nog vad man skulle säga en mycket ambivalent person, som aldrig riktigt vetat vart hon varit på väg. Nåväl, de problemen hade hon åtminstone inte längre.

Trollerilådan

Lådan är beklädd med svart sammet och dekorerad med sirliga gulddekor. De reliefformade bokstäverna med texten memento mori står i bjärt kontrast som om de var ditkastade av blodstänk, av tidens lidande. Det är en respektingivande låda, som man närmar sig med vördnad och eftertanke. Den kunde innehålla vad som helst, och detta har givit upphov till de mest fantasieggande spekulationer. Vissa säger att den är en samling av mänsklighetens umbäranden genom tiderna, andra att den innehåller framtidens visioner. Sanningen är den, att i lådan finns alla krossade illusioner, som har förekommit på jorden. Ingen vet väl var de tar vägen? De hamnar i denna låda, i små söndriga bitar ligger de utspridda, lika döda och bortglömda som dem de en gång tillhörde. En sorglig samling, med andra ord, i en magisk låda. Men denna låda skulle inte finnas och skänka en fascination till eftervärlden om den inte hade något att förmedla. För vem har sagt att krossade illusioner inte går att återuppväcka? Att de inte kan få en möjlighet till liv igen? Även om människan bakom dör och försvinner med avtonade fotsteg efter sig, finns drömmarna alltid kvar. De är oförgängliga, svåra att fånga, blir inte alltid förverkligade, men de är, om än söndersmulade och skingrade. Någonstans hamnar allt, det som var tänkt, men aldrig blev. De intensiva intentionerna, den sprudlande, brinnande glöden. Allt finns bevarat i den sammetsklädda trollerilådan, väntande på att få komma fram, bara någon vågar lyfta på locket.

Lön för mödan

Alfred längst ned i kröken traskade hem, obekymrad, visslande och svängde på sin tunnslitna linnesäck. Det var fredagafton, solen gjorde sina sista ljusspel på den upptrampade sandvägen. Han var påväg hem, till stillhet och ensamhet. Han led inte av det, i motsats till vad alla andra trodde. Tvärtom så ansåg han att det bästa sällskapet hade han i sig själv, och i Mumma, hans gråsträngda, feta katt. De hade varit sammansvetsade sen Alfred var liten springpojke på stora herrgården. Nu var han konfirmerad och vuxen, giftasvuxen skulle de säga nere i byn. Men det där sista ville inte ungpojken Alfred instämma i. Han hade andra planer, han. Han planerade en framtid, som inte hade någon plats för en krävande flicka, som bara ville ha barn med honom. Alfred ville helt enkelt inte ha barn. Han ville bara ha sig själv, och sin katt. Men han var tvungen att lämna Mumma ett tag, det var en stor sorg för honom. Han skulle ge sig iväg, en morgon skulle han bara vara borta. Då kunde de prata bäst de ville om honom! Den stackars saten, som blivit ensam och föräldrarlös redan då han var tolv. De hade dött båda två i lungsoten, hans föräldrar. Men han hade överlevt, och han var säker på sin sak. Han skulle vidare, ut i en främmande värld. Han visste att något fanns där, som väntade just på honom. Kanske skulle han aldrig mer återvända. Eller kom han tillbaka, och var nöjd med det han upplevt. Hur det än blev med den saken visste Alfred att han skulle få lön för mödan. Den dagen han lyckats skrapa ihop tillräckligt för en biljett till det förlovade landet, då skulle inget hindra honom. Han tittade in i ett par intensiva gula ögon och såg en förståelse i blicken. Mumma ville honom allt gott. När den dagen kommer skulle inte heller Mumma hindra honom.

Två månade innan jul

Julen är för mig en gåva av Guds strålande ljus, som vi får ta del av några dagar. En fridens tid med all god mat, människor som vill ge av sin kärlek, julklappar som glädjer och en tid när livet äntligen får ge vika för något ännu större. Ett under när världen bara står stilla, andas, känner in, låter de varma känslorna flöda. Idag är det julafton, då får man inte tänka några onda tankar, sa min mamma. Varför kan vi inte alltid vara så?
Tiden innan är nästan den bästa, med alla förberedelser, all utsmykning, all förväntan. Det byggs upp en stämning till den manifesterande Stora dagen. Alla nära och kära samlas, som aldrig annars ses, och berättar om året som varit. Tomten ingen tror på dyker upp och uppfyller allas önskningar. Vi är nöjda, tillfredställda, så lyckliga vi någonsin kan bli på denna jord.

Men givetvis är det inte så, kanske inte för någon, inte ens för mig. Många är jularna i ångestens spår, skälvande, gråtande med besvikelsens tår. Barn som tror att denna dag verkligen finns, att det är så som vi framställer den. Vi lurar oss själva, varandra och framför allt barnen att tro på en ouppnåelig vision. Ändå...hur naivt det än kan låta: jag tror på detta. Jag vill göra mitt bästa att denna tid ska bli vacker, att den ska markera ett avbrott i den vardagliga, mörka tillvaron. Vi behöver julen. Vi behöver drömmen - om än den aldrig blir sann. Vi behöver tron, tron på en kärlek och värme oss människor emellan. Mitt i allt förkrossande elände så finns det ändå något som lyser upp. Det mättade varma, känslan av allt den vill ge oss önskar jag i julklapp, till alla. Det finns kärlek, det finns något mycker mer, mer än vad vi någonsin kommer att förstå. Kalla mig visionist, jag är ändå helt övertygad. Julen kom, finns och är snart här igen. Det måste vara en mening med det, att den alltid återkommer - till oss.

Att fuska

Hela livet är ett fuskverk, tittar man riktigt noga kan man alltid hitta något fel. Ändå hänger allting ihop. Det fungerar på något osannolikt vis. Marjas problem var att hon iakttog allt fusk runt omkring. Hon lyssnade till människornas ord, det var inte många som pratade sanning. Alla kämpade för att få fram sin egna lilla förljugna värld. För att hålla ihop sig själva. Utan fusket skulle de rasa ihop, bli sjuka på riktigt. Marja hade läst att alla människor ljuger varje dag. För att härda ut.Ingen orkar med att alltid vara äkta. Lika bländande som solljuset faller på bilrutan i eftermiddagens rusningbrus lika outhärdlig skulle en verklighet utan fusk bli. Vi skulle bli förblindade av allt detta ljus, så överfulla av all vetskap att våra sinnen skulle rinna över. Marja tyckte att detta var så motsägelsefullt. För att få livet, hela världen att fungera så måste det bygga på en gnutta hederligt fusk.
Nåja, är det verkligen så, då är det väl den enda sanningen som är värt sitt namn!

Att växa

Det är naturligt att växa från när vi är barn tills vi blir vuxna. Kroppsligen brukar det inte vara något större problem, och även själsligen och intellektuellt mognar vi och utvecklas. Men vi kan även fastna, av olika anledningar, där det nya som hela tiden uppstår i vår omgivning, skrämmer oss, får oss att skygga tillbaka. Vi kan falla, gå sönder i bitar, för att med självbevarelsedriftens hjälp åter bli en sammanhållande människa. Läkningen kan bli sned och trasig, växtkraften hämmas eller stannar upp. Tiden läker alla sår, är en tröst, och växtprocessen kan satta fart igen. Den kan avta och gå tillbaka vid andra tillfällen i livet. Växtkraften torkar, vissnar och det som en gång var vackert och förhoppningsfullt håller på att tyna bort. Hur många gånger kan en mänsklig växt skadas för att repareras, limmas ihop igen? Slutar vi någonsin att växa? Är inte själva växtkraften vår livsnerv, något som håller oss vid liv till sista andetaget?
Det finns hopp för en slokande växt. Den kan få liv igen. Vi växer när vi minst anar. Det är efteråt vi ser resultatet. Livet finns alltid där, och livet strävar efter att få finnas och att få växa.

Att slå knut på sig själv

Genom att krångla till sin tillvaro till det yttersta, ta på sig mer än vad som var möjligt att förverkliga och dessutom ha en fast övertygelsen om att det utan tvivel var genomförbart. Inruta sin tillvaro i diverse punkter, som skulle utföras med tillhörande fotnoter av sent inkommande objekt. Alltid öppna linjer mot omvärldens ständiga flöde, telefonssignal som återkommande ljöd, missade samtal, återuppringning. Sms, mail, senaste nytt på mobilen. Sociala engagemang i välgörande syfte, umgänge på lunchen och stunden för sig själv, den icke existerade. Arbetsuppgifter, som aldrig tog slut, timmarna som aldrig räckte.
Rusningstrafik, stopp, trafikolyckor, vägarbeten. Middag till alla, näringsriktig, varm, hjärtlig. Bry sig om. lyssna, smarta kommentarer av dagens händelser. Samvaro i skydd av mörkret, stillhet i en sömnlös natt. Insomningstablett, påtvingad sömn. En ihållande signal, en ny dag i antågande.
Hon låg stel i sin säng, oförmögen att röra sig. Paralayserad, hjälplös. skärrad. Hon kunde inte nysta upp knuten, den som hon hade blivit. Alltför hårt, alltför lång tid, likt en snara runt halsen, uttömmande på all luft.
Hon visste inte längre hur man gjorde för att ta sig upp ur sängen.

Att slå av på takten

- Vaddå, ta det lugnt? Jag bara måste få saker gjort, som jag bestämt mig för. Vem skulle annars göra det? Du kanske?
- Du vet att jag ska iväg till jobbet alldeles strax. Vi har en del nya projekt att genomföra, som jag måste vara närvarande på. Du kan väl vila lite mellan varven?
- Vilka varv? Allt bara går i ett! Jag plockar, röjer upp, lagar mat, passar ungar, tvättar och sen börjar allt från början igen. Jag kan inte se denna kaos omkring mig. Fattar du inte, att jag inte kan koppla av mitt i allt detta?
Den unga frun gav en irriterad gest över det myller av leksaker som tornade upp sig på vardagsrumsgolvet. De tre småbarnen hade nyss vaknat och var i full verksamhet,
- Jag trodde att du ville ha det så här, vara hemma och ta hand om barn. Du behöver ju inte beskymra dig om att dra in pengar.
Maken såg märkbart irriterad ut och hans bekymmersrynka mellan ögonen började pulsera oroväckande.
- Ja, men jag kunde väl inte veta, att det skulle vara så här. Jag kan inte göra något annat! Du kommer inte hem förrän framåt sex, och då är vi båda helt slut. Vad är detta för liv? Vi har ingen nytta av alla pengar du tjänar. Ingen av oss har någon lust att göra något ändå.

Han satte sig abrubt ned, kände att all luft gick ur honom. Han tittade på sina små livliga barn, som ovetande om livets meningslöshet var i full färd med att upptäcka sin omgivning. Han höll på att missa hela grejen, sina barn, sin söta fru, sitt liv. Hans liv rann som sand mellan fingrarna.

- Idag är jag hemma, sa han lugnt. Jag ska inte ta på mig fler nya projekt. Vi klarar oss även om jag slår av på takten, och jobbar som en normal människa.

En ögonblicklig harmoni la sig över hemmet. Lilla frun log förtröstansfullt och barnens skratt lät som gurglande små änglaungar.
Slå av på takten - släpp takten, och låt livet få flöda i sitt eget tempo.

Att slå ifrån sig

Betsi var specialist på att slå ifrån sig. Psykologen hade kallat det för förträngning, en försvarsmekanism när livet blev för svårt att ta hantera.
- Du har svårt för att se din verklighet just nu.
- Jag kanske inte vill se!
- Det handlar inte om det. Du är inte kapabel att ta det till dig. Egentligen räddar ditt psyke dig just nu genom att förmörka dina minnesbilder. Tyvärr finns de ändå kvar, dyker upp vid vissa tillfällen, påverkar dig på ett negativt vis. Tanken är att du här ska få ge utlopp för detta, som du har förträngt. Jag ska bli ditt stöd igenom.

Betsi visste att psykologen hade rätt, någonstans djupt inom sa en röst att detta var det enda rätta. Men hon orkade inte ta itu med det. Inte just nu, hon var bara 17 år, hon hade inte tid. Förresten hade hon slagit ifrån sig allt så länge hon kunde minnas...och det hade ju funkat! Eller hade det de? Egentligen? Om hon skulle vara riktigt ärlig? Betsi såg några outhärdliga minnesbilder svepa förbi. Man gör inte så som pappa gjort! Man får inte göra så, helt enkelt. Den lilla flickan var förstenad, känslorna så återhållna att minnet av händelserna inte ville infinna sig. Betsi kände medlidande för den lilla flickan, det var fruktansvärt, det värsta man kunde utsätta sitt barn för. Hon var innerligt tacksam för att det inte varit hon. Att hon alltid haft en bra barndom. Hennes pappa hade överraskat med dyra märkeskläder, exklusiv makeup, exotiska parfymer. Han hade alltid kallat henne för min älskling, och hennes skolkompisar hade avundats henne. Betsi hade bara goda minnen - vad hon kunde minnas.

Att slå till

Peter hade en tendens att aldrig kunna bestämma sig, en ambivalent personlighetsstörning. Om han till äventyrs vid något tillfälle lyckades fatta ett beslut blev oftast följden att han ångrade sig. Han engagerade alltid sina närmaste då han fick svår beslutsångest så fort han ställdes inför ett val. När någon gav honom ett tips som föll ut bra blev denna personen upphöjd till skyarna, och för Peter blev det då en förutsättning att alltid fråga denna guru-person om allt. Många fanns som under livets gång blivit uttröttade på Peters krävande, kontunierligt återkommande rådgivning. Men det fanns alltid någon ny som dök upp i Peters närhet och i all välmening ville hjälpa honom att hamna rätt, slå till när tillfälle gavs.
Då Peter kom upp i 40-årsåldern började han bli medveten om denna svaghet hos sig själv. Han överrumplade sig själv genom att bestämma sig för att denna gång skulle han göra på ett annorlunda vis. Han skulle inte prata eller rådgöra med en endaste människa - förutom sig själv. Det var en helt ny position för Peter. Han kunde släppa skräcken över att göra ett felval. Det var inte så fruktansvärt, det värsta var att inte göra något val alls.
Han gick in i Bostadsbutiken, hade länge velat köpa en lägenhet på Kobbarnas väg. Det var ett lugnt område, naturskönt och...dyrt. Men han hade ett gediget sparande, han skulle ha råd. Han kunde chansa, kanske steg lägenheten i värde efter några år, och då skulle han ju göra en vinst! Han skulle själv göra en vinst, av ett val han själv tagit! Tanken svindlade.
En vecka senare var Peter egen ägare till en 2:a på Kobbarnas väg, nyrenoverad i ljusa färger och med en stor söderbalkong mot en björkskog, vackert som ett konstverk.
För skojs skulle frågade han sin kära guru, efter att han köpt lägenheten, vad han skulle gett för råd: "Det är dåliga tider att köpa nu. Vänta och se."
Peter log, och kände att hans självkänsla växte. Han hade slagit till, utan någon hjälp utifrån. Beslutet var hans. Det var viktigare än något annat.

PS Peter bodde kvar i sin lägenhet i 30 år, gjorde en vinst på det tredubbla värdet av vad han hade köpt lägenheten för. Så nu sitter han på Redbergsplatsens fina vårdhem, och har mer pengar än de flesta där. Men fortfarande tycker han att det viktigaste är att han lärde sig att slå till själv här i livet!

Något jag aldrig gjort - men jag kan det!

Jag krängde på mig gummidräkten, som satt som gjuten på min kropp. Knäppte på syrgastuben på ryggen och satte mun- och andningskyddet på plats. Det här skulle jag kunna göra i sömnen, och de illningar jag känt i början av min karriär ville inte längre infinna sig. Ändå gav jag mig ned på djupet med en känsla av att jag aldrig skulle komma tillbaka. Irriterat försökte jag slå bort de barnsliga tankarna. Detta var ju något jag gjort förr, ett ordinärt dykningsuppdrag i hamnen, inte speciellt djupt heller, ingen större utmaning, bara ett vanligt jobb. Jag drog ett lugnande andetag och lät det efterföljande välbehaget skölja över mig innan jag samlade ihop mina mentala krafter. Målinriktad, adekvat, pålitlig. Det var adjektiv som tillskrivits mig. Förväntade resultat har en tendens till att bli uppfyllda. Tron besitter berg. Vilja styr möjligheten. Jag fick en startsignal, tog på mig handskarna och hjälmen, gav min chef en övertygande nick. Han nickade tillbaka och vinkade till de övriga att uppdraget kunde börja. Övertygad om min egen förträfflighet böjde jag vant på knäna och gjorde mitt väl inlärde kast ut i vattnet. Rädslan var inte med mig längre, jag hade inte något utrymme för den. Detta var definitivt mitt liv. När jag var under vatten, i det bottenlösa djupet, var jag på topp. Nästa gång skulle jag dyka ned till Titanics vrak.

Att-göra-lista till en kändis

Hon var i skönhet en av de mest fulländade människor som funnit, outplånlig utstrålning och ett oefterlikt utseende. I år skulle hon uppnått den aktningsvärda åldern av 83 år. Hon skulle mycket väl kunnat vara kvar här än idag. Om hon levt skulle jag velat ge henne dessa ord, som en kärleksfull att-göra-lista:

IDAG

- ska jag följa mitt egets hjärtas röst
- flytta från Hollywood
- säga upp kontakten med människor som får mig att må dåligt
- hålla fast vid mina riktiga vänner, bara dem
- enbart tacka ja till seriösa filmer
- anställa en husmor, som lagar nyttig mat
- avhålla mig från allt vad alkohol och droger heter

Men det finns en paradox, utanför detta ämne kanske, att då hade hon förmodligen inte blivit den hon nu är. En mänsklig odödlighet kräver en djup tragedi för att minnet ska överleva .
Ingen som tvekar på vem jag skrev till?

Norma Jeane, eller mer känd som Marilyn Monroe

En höstdoft

Hur luktar hösten? Mättad? Fuktig? Murken? Kan hösten lukta? Kan lukterna förmedla känslor. Givetvis. Varje lukt påminner om ett minne. Hösten kan med sina lukter skänka frid, ro och behag. Men även vemod, dysterhet och tunga minnen. Så är då hösten olik för oss alla? Vad är egentligen hösten? En övergångstid mellan sommar och vinter. En lagomperiod, då en hektisk tid är över och en mörkare tid nalkas. En återhämtning, befriad från krav, eftertänksamhetens tid, de brinnande värmeljusens renässans. Det är en stilla tid, då tankarna vänds inåt, då den yttre världen får vila. Det är tiden då vi får vara inomhus, gömma oss i soffans mjuka vrå, fördjupa oss i bokens drömska värld. I skydd av mörkret finna plats för det som dagen tagit ifrån oss. Tiden blir längre, känns som om den i längre. Är mörkret längre än ljuset? Är höstens tid bättre i fas med vår livsrytm? Är det bara vi själva som skapar dessa skiftningar, dessa upp- och dalgångar under årets förändringar? Ger de dova färgerna, den igenkännande höstlukten det vi förväntar oss? När hösten sänker sina vingar över oss får vi en chans att andas ut och ta emot de stilla dofternas harmoni.

Skriv om en dygd

- Framför allt ska du följa dygdens väg, mitt barn. Du måste även se att det alltid finns tre alternativ, men bara ett av dessa är sann.
- Den gyllene medelvägen, far. Jag förstår vad du menar med att välja mod som står emellan feghet och dumtristighet.
Den gamle grånande mannen med den outsägligt visa utstrålningen log stilla och förnöjsamt.
- Det där med att frikostigheten är dygden mellan lasterna slösaktighet och snålhet, tycker jag också är självklart. Men kan du, far, förklara för mig innebörden av sanningskärlek? Du säger att det är det rätta valet mellan skrytsamhet och falsk blygsamhet. Men kan man någonsin kompromissa med sanningen? Är det inte en av de högsta dygderna överhuvudtaget?
Flickan såg verkligen djupt fundersam ut. Hon hade samma eftertänksamma blick som den gamle, och hennes närvaro var lika intensiv.
- Jag hör att du har lyssnat, och att du har tänkt. Det glädjer mitt gamla hjärta, att jag lyckats plantera frö som växer av din egen kraft inom dig. Sanningen står över de flesta av dygder, det är sant. Det gör den också så svårbegriplig och övermäktig och vidsträckt. Den ultimata sanningen är ännu ej funnen. Det är den vi filosofer letar efter. Det är den vi aldrig får sluta att söka. Den enda sanningen du med full sanning kan ta ansvar för är din egen. Med det menar jag inte att du har rätt att säga vad du än känner att du vill. Därför säger jag sanningskärlek, och detta är den högsta sanning vi kan uppnå. Kärlek till sanningen. För finns det någon dygd som har sitt säte över allting exixterande så är det just kärleken. Därav kopplar jag ihop de två.
Aristoteles la sin kraftiga hand på flickans axel, drog henne varmt intill sig och viskade i hennes öra:
- Glöm aldrig det, mitt älskade barn. Kärleken är den största av alla dygder.

Att inte bli sedd

Det lilla flickebarnet triskades med att sitta kvar i bilen, när familjen kom hem ifrån söndagens shopping. Inte för att någon kommenterade det speciellt mycket. Hon satt kvar, och alla andra lämnade bilen och gick upp till huset. Ingen bad henne, frågade henne varför hon var ledsen eller ens såg henne. Storasyster hade bara gett henne ett förmätet leende som sa, att där kunde hon gott sitta och tjura - vem bryr sig? Mamma hade bara pustat på det där uppgivna sättet, som är mycket värre än när hon blir riktigt arg. Pappa hade inte bemödad henne med en blick. Han försökte aldrig att ta reda på vad hon egentligen kände, aldrig någonsin. I hans ögon var hon bara en sur, trotsig unge.
Flickan rev med sina fransiga naglar längst ryggstödet på framsätet, och stampade ilsket med fotet mot gummimattan. Det gjorde ingen större skada, och hon aktade sig för att förstöra något. Hon skulle få stryk, det visste hon. Familjen nya merzerdes var mer värd än vad hon var. Det var bättre att hon skrapade sig själv lite på armarna då. det skulle nog ingen se ändå. Hon letade efter något vasst föremål, och hittade en smal brevkniv som hade ett vackert skaft dekorerad med landskapsblomman Linnéa. Hon fick inte ta sönder kniven, hon hade ofta sån otur, fumlig och klumpig. Pappa skulle bli vansinnig. Det var inte värt det. Det skulle inte göra någon skillnad. De skulle bara bli arga, och hon skulle bli ännu argare - på sig själv.
Hon satt alldeles blickstilla, andades knappt och lät tiden försvinna, en timme eller två. Denna känsla skulle hon alltid bära med sig, att sitta ensam, bortglömd i en mörk, kall bil och ingen ifrågasatte varför. De visste var hon var, men ingen kom till henne och ville se hennes rödgråtna lilla barnansikte.

Premiärnerver

Jag försökte se det på det viset: det var premiär för att möta mig själv. Få se mig själv i spegeln, och verkligen få den sanna bilden av vem jag var, vem jag hade blivit. Det var 15 år sen sist jag såg mig själv. Dessa år hade jag jobbat hårt på att bedöva både min fysiska och psykiska smärta. Jag hade varit inbäddad i morfinets rus mer eller mindre oavbrutet och jag hade skingrat mina tankar med sömngivande medel. Det var inte så att jag varit död, jag hade ju trots allt funnits, men alla dessa år var som en dimmig dröm där allt bara gick ut på att fly, fly och åter fly ifrån det oundvikliga, ifrån mig själv. Jag kunde inte ta bort min egen närvaro, jag kunde inte utplåna min egen existens, även om jag kunde förvanska mina egna tankar, förminska mina intryck och mota bort allt vad mina känslor heter.

Jag fanns inte under 15 års tid. Jag levde, folk såg mig, jag dansade, drack, skrattade, sjöng. Levde tillsammans med de missanpassade i samhällets marginaler. En overklig tid i misär och en ständigt annalkande död. Skräcken att deka ned mig gjorde att jag helt konsekvent aldrig, aldrig någonsin tittade mig själv i spegeln. Hur jag klarade av att undvika det under så många år kan väl låta som en gåta. Men i en förtvivlad, påverkad människas hjärna finns inga rimligheter. Allt handlar bara om att ha tillräckligt av den drogen man använder, så att man kan hålla smärtan ifrån sig. Denna djävulska inre smärta som det inte finns någon bot för. Det enda man tror hjälper är dessa gifter, som fortsätter att förgifta och skada tills det inte finns något kvar. Till allt i en människas kropp och själ blir uppslukad av en enda tanke, detta enda som betyder något. Det handlar om att överleva, inte så länge, men idag, bara idag, bara en gång till...sen kanske, givetvis ska det bli bättre. Jag hade varit där inne i denna emotionella berg-o-dalbana och jag hade inte längre något val. Antingen åkte jag ned i den allra djupaste av dalar, och skulle aldrig mer komma upp eller hoppade jag av detta spektakel och sakta började vandra upp, framåt för att möta livet igen.

Jag gick på darrande ben till centralens toalett, ville minnas att man även kunde nyttja en dusch för en tia där. Det skulle det sannerligen vara värt. Jag sköljde av mig länge, schamponerade mitt sönderblekta hår, hällde i lite balsam, som mitt hår inte fått de senaste 10 åren. Jag som en gång varit så noga med att sköta om mig själv. Jag hade till och med blivit beskylld för att vara utseemdefixerad, och många avundsjuka blickar hade kastats efter mig. För mig hade det varit viktigt, för att inte säga, det allra viktigaste att vara snygg och attraktiv.

Men efter min svåra seperation från den mannen som jag hade älskat över allt annat och oändliga kränkningar förlorade jag min styrka mer och mer. Jag fick en ögonsjukdom, som förminskade mitt ögonfält. Min sorg var total, jag var helt ensam och jag var så rädd. Jag var rädd och psykiskt svag innan, men det trappades upp. Det blev bara värre, jag tappade tron på allt och alla. Jag passade inte in samhällsramen, jag ville inte det. Jag tyckte jag såg så klart på livet och kom fram till att enda meningen var att hitta sin egen drog. Absolut inte dö utan bara ta en drog så man kunde vara lugn, känna harmoni och inte behövde vara rädd längre. Jag hade varit rädd i hela mitt liv.

Men det jag var allra mest rädd för var att möta mig själv, att se bilden av mig själv i spegeln. Fortfarande täckte duschens heta ånga spegeln med sin betryggande imma. Jag behövde ännu inte se, jag kunde vänta lite till. När jag sakta började se konturerna framträda av mig själv tittade jag in i en främlings ansikte, och jag hade aldrig sett henne förut.

Något befängt

Det var senhöst och molnen hängde tunga likt miljögiftiga industrimoln. En dag som inte skulle släppa igenom solljuset, som aldrig riktigt skulle vakna innan den var till ända. Det var som om bilarna smög fram, bussarna pustade stillsamt och människorna - ja, de var alla trötta och hade velat ligga kvar i sängvärmen. Morgonpigga hundar hade släpat upp sina mattar, vifftade förhoppningsfullt med svansen och luktade på en revirmarkerad lyktstolpe. Utanför den asiatiska fruktbutiken var det full aktivitet, frukter sorterades och plakat hängdes ut. Ägaren gav order till den unga flickan, som skulle kunnat vara hans dotter. Hon hade en gråaktigt ton i huden, kanske hade hon suttit uppe för länge kvällen innan och tjattat på nätet. Huttrande sopgubbar gick och tömnde papperskorgar och plockade upp ett skrynkliga dajmpapper. Stressade småbarnsmammor drog sina protesterande ungar i knisslande kärror. Kostymklädda herrar tryckte på centrallåset till sina skinande bilar, sponsrade av företaget. Åldringar släpade sig fram med stöd av sina rullatorer, uppe i ottan som i unga dagar, men med tyngre steg. Det var en alldeles vanlig dag, som skulle gå obemärkt förbi. Om en vecka skulle den vara glömd, lagt i den samlade högen av den aldrig sinande strömmen av dagar.
Så befängt detta livet ändå var! Men bara tanken får oss att stanna till, dagarna gör inget uppehåll.

Att veta

Hon hade alltid varit något av en gåta för mig. Hennes svala. nästan genomskinliga uppenbarelse, de isblå intensiva ögonen och det midjelånga vitblonda håret. Hon var vacker på ett smärtsamt vis. När hon skrattade fanns det sorg i hennes blick och när hon pratade, så lågmält och genomtänkt, var det med en underton av skuld. Jag ville gärna fånga in hennes känslor, men hon var som en undflyende vind. När jag trodde att jag hade henne nära så upplöstes hennes väsen till en onårbar nivå. Då jag försökte ge henne kärlek reagerade hon likt ett ömhetstörstande barn, för att i nästa stund fly i vild panik.
Jag försökte fråga henne, jag ville ju så gärna veta vad som egentligen drabbats henne. Hon hade aldrig velat prata om sin barndom, det var ett minerat område. Men utan att veta så visste jag att hon bar på en djup tragedi. Jag visste också att om jag började nysta i det, om jag sprätte upp hennes tunna spindeltrådar så skulle inget hålla ihop henne längre. Hon skulle falla sönder i små osammanhängande delar mitt framför mina ögon. Inget kunde få mig att riskera det. Jag valde hellre att inte veta. Ibland är ovissheten att föredra.

Att samsas

Det var familjeterapi i det gamla psykiatrirucklet. En svår uppgift vilade på doktor Ordell, som skulle försöka komma fram till någon form av lösning för denna splittrade familj.
Pappan var den sjuke i familjen, han hade varit inlagt en längre tid på avdelningen, led av paronoid psykos. Just nu var han starkt medicinpåverkad, benen skakade och blicken flackade. Svetten rann i pannan och han slickade sig oavbrutet om munnen. Munntorrhet var en av de vanligaste biverkningarna av neuroleptikan.
Mamman satt tätt bredvid och höll mannens darrande händer, strök honom över den skäggiga kinden. Hon såg lidande ut, en vacker kvinna strax över 35 år. Hon verkade ta sin roll som den stöttande, omvårdnande hustrun på fullt allvar.
En bit ifrån satt barnen - förskrämda och förskjutna. Den äldre hade nog passerat 14 år, men hon såg yngre ut, liten och barnsligt rund. Bara med en blick registrerade doktor Ordell att denna flickan hade anpassat sig, hennes snälla, lugna attityd var ett resultat av ett destruktivt självutplånande, för hon ville bli älskad till vilket pris som helst. Hon bar på en ständig kamp inom sig, hon ville något som inte var accepterat. Men hennes överlevnadsbehov att bli älskad av sina föräldrar var starkare än något annat. Hon vågade inte riskera något för att äventyra det. På så sätt hade hon också fått rollen som den goda dottern.
Lillasyster var alltid den som inte följde de tysta reglerna, som protosterade och gjorde bort sig. Hon gick över gränsen på ett sätt som knäckte pappan, gång på gång. Det var hennes fel, att de satt där nu. För att lillasyster inte kunde anpassa sig, hålla sams med sin pappa. För att hon var tvungen att säga emot, för att hon inte kunde leva i en falsk värld. Hennes inre skrek i uppror, hon kunde inte hejda sig. Hon var arg och frustrerad - oavbrutet. Missförstådd och tillskriven all skuld.
Men hon stod på sig. Än hade de inte lyckas krossa henne - även om hennes själ var splittrad. Hon ville också bli älskad, men hon kunde inte, som sin syster, spela med i detta sjuka spel, Hon kunde bara inte, och i denna familj var det förödande. Den tunga skuld och ångest som pålades denna lilla 11-åring var orimlig. Hon ville fly. Hon ville inte vara med i denna familj mer. Varför kunde de inte adoptera bort henne? Hon var ju ändå bara till besvär...jävla unge. Varför kunde hon bara inte hålla sams? Och förlora sig själv? Bara lite? Var hon inte redan förlorad?
- Jag tycker ni ska försöka hålla sams, Sandra. Du gör din pappa så ledsen. Ge honom en kram nu, och säj att ni är vänner. Han mår då snart mycket bättre, och kan komma hem igen!
Sandra tänkte: men hur mår jag då? Vill jag att han ska komma hem?
Doktor Ordell var ingen barnpsykolog, hon jobbade enbart med vuxna med lite tyngre diagnoser. Hon ville få sin patient att tillfriskna, och den här lilla flickan fick väl ändå förstå, att hon var tvungen att anpassa sig. Ibland behöver barn bara tillrättavisas, så löser det sig. Detta var ett trotsigt, krävande barn, inte alls som sin snälla, förstående syster. Fick hon bara lite stramare tyglar så skulle hon väl insé att det inte var hon som bestämde. Doktor Ordell hade fått en så fin kontakt med pappan, en mycket känslig, rättänkande man. Trovärdiga blå ögon, som uttryckte en smärta, som funnits där sen tidig barndom. Hon ville verkligen hjälpa den här mannen.
- Så ge honom en kram nu, lilla Sandra!
Flickans aggressiva attityd gick över i en bottenlös skräck. Hon kände marken gunga under fötterna, hon sökte ögonkontakt med sina familjemedlemmar, men ingen reagerade. De satt alla lungt och tyst och väntade. Väntade att hon skulle ta sitt förnuft till fånga, att hon skulle böja sig för den allmäna viljan, att han helt enkelt skulle strunta i sina egna känslor. Gör det! Gör det. då! Så blir alla nöjda och glada. Alla - utan hon. Hon skulle tappa fotfästet, sväva omkring som en vilsekommen fågelunge. Hon var redan så vilsen. Hon ville inte tappa mer fotfäste. Hon måste fly innan de tog det sista av henne. Innan de slukade upp hennes inre, och hon skulle stå som ett tomt skal kvar.
Självbevaresedriften tog överhanden, hon hade den kvar. Hon reste sig upp från den klibbiga svarta skinnimitationstolen och tvekade inte längre. Hon gick inte, hon rusade mot dörren, gled på handtaget med sina av nervösitet svettiga händer. När hon fick upp dörren fortsatte hon springa i den blankpolerade mintgröna korridoren. Hon såg inga människor, hon bara sprang. Hon skulle ut därifrån, hon måste få vara fri, de skulle ta död på henne. Hon måste komma därifrån!
Som genom ett under kom precis en personal in genom dörren till avdelningen, och hon lyckades smita ut. Det var en låst avdelning, så man var alltid tvungen att be om att bli utsläppt.
Sandra sprang nedför grusbacken, in i skogsdungen, längre in, längre bort. Gräset blev högre, hon ramlade, skrubbade upp knäna. Men hon grät inte. Hon var fri. Hon hade lyckats överleva, ännu en gång.

En obehaglig känsla

Länge hade hon burit på denna sorg, som förtärde hennes själ, som urholkade hennes känslor och frätte sönder hennes tankar. De otaliga flyktförsöken hon gjort, när hon egentligen hela tiden sprang rätt in i sina egna svarta eldar. Hon blev snärjd av de vassa tentaklerna från det djup hon inte ville nå. Hon hade sprattlat med händer och fötter, skippat efter andan så många gånger, och hon hade lyckats kravla sig upp, på vassa stenar, på hala vägar. Det fanns alltid en fallrisk med i bilden. Hon visste att hon snart skulle kunna vara där igen. Bli en fånge i de mörka rummen, dit ingen fick komma in, där ingen kunde hjälpa henne. Hon kämpade emot, men hennes kropp tappade i kraft, den fick inte fäste någonstans. Som en inoljad fisk krängde hon sig fram och ville inte släppa taget. Hon famlade efter något som kunde dra upp henne, rädda henne från hennes värsta fiende. Ögonen var trötta, hon kunde knappt hålla dem uppe längre. Men hjärtat slog, hårt som en taktfast kyrkoklocka. Hon ville inte försvinna ned i ett så miserabelt tillstånd. Men känslorna krigade med henne, och det var så uttröttande med denna ständiga kamp. Hon ville bara få lung och ro, få en uns vila, så kanske hon kunde ta tag i allt sen. Bara få lämna allt för ett litet, litet tag. så kanske det blev bra sen. Nu orkade hon inte längre, utan lät sig svepas ned i ett mörkt hånfullt hål. Hon släppte taget, men hon hoppades att det inte var för alltid. Att denna obehagliga känsla skulle släppa sitt krampgrepp om henne.

I skrivandets natur

fann jag en stråle av ljus

Triumf

Den gryende solen blänkte i hennes bleka panna och skapade ofördelaktiga skuggor i ansiktets bittra drag. Motsträvigt försökte hon njuta av vårens första värme, men kände rastlösheten obevekligt dra i hennes kropp. Morgondisken stod kvar på diskbänken, tvättmaskinen var färdig att hänga upp, middagen skulle förberedas och hon borde verkligen ringa svärmor.
Nervöst svepte hon upp sitt axellånga hår i en stram knut. Hennes honungsljusa hår hade fått vissa inslag av grått, vilket bara förstärkte det blonda utseendet. Hon hade det sällan nedsläppt, utan var nästan alltid praktiskt rustad för att hugga i och ställa upp där hon behövdes.
Den behagliga värmen fick henne att slappna av. Svettpärlorna sipprade ned ifrån nacken och längst ryggen. Hon blev medveten om en molande värk i nästan varenda led, men smärtan tonade stilla av och kraven lämnade hennes tankar. Istället infann sig ett belåtet leende på hennes annars så sammanbitna läppar.

Han hade fått sitt postdistrikt ändrat för dagen, och var tvungen att anstränga sig lite mer än vad han var van vid. Nyfiket svepte han med blicken över boningshusets olika balkonger. Hans blick fastnade då han såg en attraktiv kvinna sitta på andra våningen och sola. Hon fångade genast hans intresse och fantasi. Han såg en blond och fyllig kvinna, som verkade njuta av livet. En kvinna han skulle ha glädje av, som skulle fylla hans tråkiga vardag med värme och ljuvliga måltider. Hon slängde säkert fram bacon stuvade i gräddsås och smördrypande äggnudlar, som den lättaste sak i världen.
Jag tror att ett brev minsann har kommit fel, mumlade han finurligt för sig själv.

Som om någon givit henne ett piskrapp reste sig kvinnan upp ifrån solstolen, och lät sig återigen betungas av dagens göromål. Hon gav sina torra händer en förströdd blick och grimaserade uppgivet mot sin spegelbild. I samma ögonblick gav dörrklockan ifrån sig en oväntad signal. Omedvetet rättade hon till håret och bet sig i läpparna. Hon var inte van vid att få besök på förmiddagen. Den pirrande känslan gav henne en svag aning om, att detta skulle förändra hennes liv.

Något tungt

Min tanke med att ge min granne vårblommor var att hon givetvis ställa sig på min sida i konflikten mellan mig och vaktmästaren. Han hade ställt massa sopor utanför min dörr, och min hund hade blivit förgiftad. Jag ville att hon skulle försvara mig, och bad henne att följa med till expeditionen, där vaktmästaren satt. Men hon gav mig bara en oengagerad blick. ”Det där kan jag inte göra något åt, snälla du.” Jag insåg då att vi människor inte är något annat än egoister, allihop. Det är en skam och sorg. Jag gick därifrån med ett hål i hjärtat.

Något långsamt

Hon hade varit på kurs kvällen innan: medveten närvaro, och hon kände sig nu inspirerad av detta tema. Att känna in allting runt omkring sig, ljud och ljus. Att bara fokusera på det som händer just nu, inget annat. Inte låta tankarna skena iväg på vad som varit eller vad som komma skall.
Enbart känna den tidiga morgonvinden, det kyliga klinkersgolvet på toaletten, det varma söta kaffet, höra de snarkande små barnen, den tassande katten. Bara läsa i sin bok, inte släppa in andra funderingar.
Nu läste hon sin bok, drack kaffe, det var tidigt och tyst. Hon behövde inte tänka på något annat. Inte på vad hon skulle göra sen, eller något olöst bekymmer. Nu var hon enbart här, helt och fullt. Som att bygga upp en känslomässig rustning kring sina känslor, sin totala närvaro, dit inget annat kan nå, sitt eget inre paradis. Var det så kursledare menade?
En så stark inre koncentration att allt annat bara försvinner. Det kändes som att sväva ut i universeum, på en egen färd, utan att känna någon oro. Bara finnas, leva, andas. Att livet kunde vara så enkelt och så njutbart. Detta hade hon aldrig riktigt fattat förut. Sekunder, minuter förflöt och tiden tickade på utan stress. Hon blev mer och mer befriad från allt som hon innan suttit fast i. Stilla. långsamt, hon andades, hon läste, hon drack kaffe, hon kände en svag morgonbris, små snarkande barn i bakgrunden...Hon sköt ögonen, log, blev medveten om sitt hjärtas lugna slag och en inre harmoni som hon inte kunde hitta rätt ord för. Harmoni med livet, ett med livet, hon var i sig själv, inte framför, inte bakom, inte över, inte under. Hon var i sig själv, i hela sin vibrerande strålande kropp och hon lät själen få vingar och flyga fritt.

Införa förbud

Idag är jag arg, riktigt riktigt förbannad. Jag föll för frestelsen att antaga Telias bredbandstelefoni, detta förmånliga erbjudande i somras, efter nitisk övertalning från diverse hurtfriska unga telia försäljare. "Men du tjänar ju på det! Det är inte alls svårt att koppla in. Bredbandet går snabbare, TV-bilden blir bättre. Det är de som gäller nu. Framtiden."

Men vana trogen är jag en motståndare till allt vad förändringar heter, då jag är av den något bekvämma inställningen att jag är nöjd med det som finns, så länge det fungerar. Jag ville för en gångs skull se det från den så populära positiva sidan, och släppte under viss protest in den ena adapten, bredbandsomkopplaren och digitalboxen i mitt hem, försedda med en uppsjö av olika kontakter, sladdar och mer eller mindre obegripliga beskrivningar. Men, jag tog det metodiskt, lugnt och blev t om själv förvånad. Kanske inte är så oteknisk ändå! Men sen kom problemen...telefonen kunde helt enkelt bara koppla ur, ingen signal, brus, digitalbild kunde jag bara se på tre kanaler, om det nu funkade vill säga. Ibland ville inte digital-TV:n logga in. Bredbandet, ja? Inte är det bättre, något sämre skulle jag tro. Och alla dessa sladdar, kopplingar och blinkande små apparater överallt. Jag vet inte hur jag i all sin dar ska gömma alltsammans så det inte ser ut som ormboets hypertekniska högkvarter!
Det var inte precis så här jag ville ha det. Egentligen var det på pricken just detta jag var rädd för. Jag har nämligen en svår noja: teknikhysterirädsla! Funkar inte det tappar jag huvudet totalt, vet inte vad jag ska göra, även om jag försöker...och det kan ju gå si och så. En telefon ska helt enkelt fungera, Det är en mänsklig rättighet, Att sen dra in både datorn och TV:n i detta genialistiska paket var för mig något dumtristigt. Men jag blev övertalad, sitter här med den avskyvärda känslan vad var det jag sa i kroppen. Men på fredag kommenderade jag hit en tekniker gratis - för nu är måttet rågat. Även en person som jag har mina begränsingar - även om jag tror att det är hela den här tokiga bredbanstelefonin som det skulle införas förbud mot.

Skriv om en nystart

Det hade varit nedsläckt i Viveka Elisas skrivarstuga i två dagar och två nätter. Hennes fladdrande doftande ljus hade inte spridit sin inspirerande värme. Musiken som ibland var drömsk och behaglig, andra gånger storslagen eller ångestfull hade varit tyst. Det var som det vilade något ödesmättat över det lilla rödbruna trähuset med de vita knutorna, där färgen märkbart börjat flagna. Höstträden vajjade olycksbådande och vinden piskade upp de nedfallna löven. Fåglarna hade flygit iväg till varmare breddgrader, och sommarbarnen hade åkt hem till stan.
Viveka Elisas var återigen ensam, en lång höst, en kall vinter, som skulle följas av en spirande vår för att sen mötas av en sprudlande sommar - igen, detta eviga kretslopp. Ibland behövde hon vila ifrån allt, ta nya krafter, fylla sin själ med ensamhetens bägare.
Då ville hon bara krypa under den rödrutiga kashmirfilten, dricka ljummet honungste och läsa de böcker hon inte tagit sig tid till innan. Då ville hon samla ihop sina tankar, och finna vad hon hade inom sig. Och hon fann alltid det hon sökte, det var ju meningen med dessa dagar.
Hon fann vad det var hon skulle berätta, vad hon måste delge alla människor. Hennes berättelse måste få komma fram. Den skulle hon sätta sina ord på. Nu visste hon! Rikedomen fanns alltid inom henne själv. Hon blev aldrig besviken, och hade förtröstan på att orden skulle komma. "Se jag gör allting nytt!" Det var Viveka Elisas mest älskade uttryck.

Skriv om ett begär

- Jag har egentligen bara ett begär! Det enda jag begär är att få leva mitt eget liv. Är det för mycket begärt?
Den unga flickan riktigt sprutade fram orden, som en fräsande spisplatta med en gryta på som höll på att koka över.
- Vad är det som hindrar dig? sa den lugna psykologen, men med en illa dold trötthet i tonen.
- Vad? Livet är bara en massa krav, som avlöser varandra. En lång transportsträcka, som man inte kan hoppa av förrän man dör, och då är det ju försent att börja leva!
- Hur menar du då?
- Ja, först skola, sen jobb och familj - allt bara tar av min tid, mitt liv. Men jag har ett så starkt begär - att få tillgång till mitt eget liv, få bestämma själv!
- Du menar, att vi inte är fria människor? Att livet i sig håller oss fångna? Att livet styr våra liv?
Helt plötsligt drogs den kvinnliga, annars ganska luttrade psykologen med i sin patients resonomang.
- Du förstår? Du kanske håller med mig? Jag vill ha fri tillgång till mitt eget liv.
- Men vad är det du vill göra då?
- Jag vill gå upp på morgonen och inte behöva tillfredställa någon annan än mig själv. Men om alla tänkte så...
Flickan fick något hopplöst och dystert i blicken.
-...nej, då skulle väl inte vårt samhälle fungera. Det är nog mer ett tankeexperiment, en utopi. Jag tror inte att du vill leva ut dessa känslor helt och fullt - egentligen. Men av olika anledningar känner du dig väldigt låst just nu. Jag vet inte...om vi skulle justera dosen på Zoloft något, så du blir lite mer stabil, och klarar av din vardag bättre.
Flickan darrade och andningen ökade markant. Hon hade svårt att sitta stilla, korsade sina ben och drog med händerna längst sömmarna på jeansen.
- Nu säger du precis just det som jag reagerar emot. Jag måste anpassa mig, så jag passar in, på grund av attjag har ett begär till mitt eget liv, för att jag inte vill släppa ifrån mig det som är mitt. Jag vill ha tillgång till mig själv, och inte ge bort min tid till alla andra och allt annat.
- Jag förstår att detta är svårt för dig. Sanningen att säga, så har jag inget enkelt svar att ge dig. Jag önskar bara att jag kunde lindra din smärta. Men jag tror alla människor har dessa inre stridigheter, men vi släpper inte fram dem. Vi bara fortsätter att leva, helt enkelt.
Psykologen tog av sig sina svettiga glasögon, strök sig över pannan och kostade på sig ett matt leende.
- Ok, sa flickan och reste sig upp.
De visste båda att hon aldrig mer skulle komma tillbaka.

En dröm som inte blivit förverkligad - än

Givetvis är det, som vi väl alla på denna blogg, att en dag vara kapabel att ge ut en bok! Att jag ska kunna förmedla, fängsla och få min omvärld att vilja lägga tid på att läsa just mina ord. Det är kanske den största ego-kick man kan få.
I en bok, en hel bok, inte bara en liten artikel eller ett inlägg, utsätter du läsaren för dina abosluta tankar, känslor, fantasier, och under flera timmar dessutom. Tänk, att få människors uppmärskamhet så totalt, att kunna ge något, som de frivilligt väljer att läsa. Det är väldigt stort, och det ligger en okuvlig lust och vilja bakom detta mål.
Jag tror att har man en gång bestämt sig, varit uppslukad av denna tillfredställande tanke, så är det omöjligt att släppa den. Man blir aldrig nöjd om man inte fullföljer sin innersta lust. Men med det inte självklart sagt, att man måste lyckas. Huvudsaken är att göra det, oavsett vad slutresultatet blir.
Att inte släppa visionen, även om det inte blir något annat än en dröm. Så länge man håller sina drömmar levande så finns dom. När vi släpper dem...kan de försvinna, och något viktigt av oss själva tappas bort.
Jag tror, även om vägen kan vara knotig och svår, att jag ska hålla mig kvar. Jag ska fortsätta framåt, inte väja för farhågorna utan hålla mig kvar.
Så nu ser jag bilden inom mig - en så strålande vacker bild, en dröm som blir sann. För någonstans måste det börja just där, att vi sår fröet inom oss själva, det får förgrena sig och växa fritt. En dag ska det slå ut i full blom, och det är först då som jag verkligen vet och förstår vad det var jag kämpade så mycket för.
Jag ska hålla mig kvar.

En smekning

En smekning kan rädda liv. Det är jag helt övertygad om. En smekning kan undanröja en konflikt, då den aggressiva kommer av sig, tappar farten av smekningens lugnande verkan. En stressad kan enbart genom att bli vidrörd av en smekande hand känna att pulsen går ned en aning. Smekningen är så skön och vilsam att vi kan förlora lite tid på att bara få njuta av den, om så bara några sekunder. Den lilla korta stund som en varm smekning kan ge blir då befrielse från vardagens stress.
Den hårt arbetande pappan brottas med en orimlig press, men den sjunker undan och blir mer greppbar efter en smekning. Vid ett annat tillfälle kan den splittrade småbarnsmamma, på gränsen till sammanbrott, få lindring av en stilla smekning. Det ger henne en känsla av att någon ser och känner henne. Det magiska händer: kroppen får sin kraft åter.
En liten flicka, eller pojke, förkrossad, gråter på barns ohämmade vis. Alla ord är överflödiga, når inte fram. Men en mjuk smekning, som ger barnet tröst gör att den gråter bara en liten stund till, och sen är det över.
En smekning kan även rädda en person på ett helt annat vis, och det kan hända en förförisk tonårstjej, som var så hänförd över alla exklusiva parfymer, som varuhusen lockade med. Då begäret blev för starkt, och tillfället tyckte vara det rätta tog hon helt sonika och la ned en Armandi parfym i väskan. Hon kände pulsen slå i 200 minst, men försökte se helt naturlig ut, till och med när larmet gick på, så fortsatte hon att gå, inte springa. En lite äldre mörk man haffade henne, och en tjej från avdelningen pekade ut henne som den som tagit parfymen. Men när flickan i affären skulle hämta den riktiga vakten stod den mörka mannen kvar, med varma bruna ögon. Tonårsflickan såg bedjande på honom, och sa att hon inte visste vad hon gjort, att hon snart skulle flytta, o hon ville inte det, och...Han lyssnade inte längre, för i ren nervositet eller var det manipulation så hade flickan börjat smeka mannens hand, sensuellt och med en inbjudande och bedjande blek. Hon var väldigt söt, bara 17 år. Så vad hade han att välja på? Han ville inte medverka till att sätta dit henne. Hennes smekningar fick honom att sväva. Det var så längesen någon överhuvdtaget berört honom på det viset. Denna smekning blev mer värd för honom än något annat. Den behagliga känsla han fick uppleva med henne, denna smekning, dessa få minuter. Han gjorde naturligtvis det hon bad honom om.
- Släpp mig! Snälla, släpp mig!
- Jaja...jag kan säga att du slet dig.
Han lät vän på rösten, hans tillkämpade pondus var som bortblåst. En smekning - det var just det han behövde, så innerligt väl Smekningen som räddade dem både. En smekning är nog bland det mest underskattade. För det händer saker vid en smekning, i kroppen och själen. Det kan utvecklas till något oväntat. Smekningen öppnar vägar som inga andra kan hitta.

Att prestera

Blotta ordet gav mig kvälvningar och påminde mig om en iskall hand som tryckte på min strupe. Jag kände handlingsförlamningen ta mig i full besiktning. Ångest i kubik fyllde ut varenda del av min kropp. Kreativiteten försvann som en skadeskjuten hare och bleknade bort i prestationens bjärta sken. Orden tappade sin styrka, försvann från min medvetenhet. Taggtråden band mina känslor och skrämde dem till tystnad. Tankarna virvlade runt, försökte hitta ett fäste, men ville inte heller vara kvar. Allt blev öde och tömt. Tankar, känslor, ord - allt var borta. Ovanför mig stod Herr Prestera med sin hotfulla blick och sitt sylvassa svärd. Han log föraktfullt ned på mig. De ord han sa var: Det var väl det jag visste! Det blir aldrig något av dig! Du kommer aldrig att lyckas prestera något.
Hans hånfulla blick fick mig att krympa till en nivå långt under existensberättigande. Jag fanns inte längre. Jag kunde inte försvara mig då jag inte hittade mina tankar. Utan mina tankar hade jag inga känslor. Utan mina ord kunde jag inte längre skriva. Jag måste vara död.

Något hårt

De hade en gång älskat varandra. Hon mindes än deras första kyss. Den hade fått henne att lyfta från denna jord. De hade byggt upp ett liv tillsammans, köpt hus, skaffat barn. De hade rest ihop, de hade festat tillsammans och de hade gråtit, diskuterat och planerat. Men de hade alltid älskat varandra. Eller hade de det, egentligen? Är det så lätt att bara se allt genom ett sagoskimmer, när tiden har bleknat bort alla rivsår?
Men han förvandlades. Han blev hård. Det som varit vackert och rent blev befläckat, skrämmande och det urholkade hennes innan så glada själ. Det sista minnet av honom var när han höll sina starka händer om hennes hals, och han dunkade hennes huvud mot väggen. Hårt, väldigt hårt. Hans hårda slag gav henne ett halsband av blåmärken och ett diadem efter tumgrepp i pannan. Men de inre skadorna tog död på allt de byggt upp och för evigt lossade deras känslomässiga band.
Hon kunde med skräck frambringa den ångest hon känt den stunden. Hon trodde att han skulle döda henne. De förtvivlade tankarna, att han kommer att döda henne. Det gastkramande rädslan, som hon var maktlös inför. De starka, hårda händerna runt hennes hals. Hur skulle honm någonsin kunna glömma? De hade en gång älskat varandra.

Ett grundläggande behov

Jag vill att du ska höra
vad jag säger
det jag vill

Jag vill att du ska känna
att jag berör
når dig
djupt inuti

Jag vill att du ska trösta
torka tåren från min kind

Det jag vill
Det jag är

Jag ber dig
alltid
håll mig kär

Skriv om trend

Eleonor hade aldrig sett sig själv som ett föredömme, snarare tvärtom. Men hon märkte till sin stora förvåning att hon genom att vara helt säker på sin sak utövade starkt inflytande på sin omgivning. I skolan var hon den som oftast gjorde sin röst och åsikt hörd, och det var få, för att inte säga någon, som inte lyssnade på henne. En dag kom hon till skolan med ett smal blåblommig tyg som hon först bundit runt huvudet som ett diadem för att sen fläta in remsorna i en tjock fläta. Detta tyckte hon själv var mer en praktsik lösning. Hon blev av med håret i pannan, som bara låg där och framkallade finnar i vilket fall, och inte behövde hon tänka på att kamma sig eller hålla ordning på frisyren. Den fixade hon till på morgonen och sen höll den sig fin under hela dagen.
Så kan jag släppa hårproblemet, och koncentrera mig på annat!

På rasten väckte hon intresse bland sina klasskompisar, som ville att hon skulle visa dem hur hon hade gjort. Eleonor förklarade gärna och hade inget emot att lära andra av sitt kunnande.
- Det måste vara en ganska lång remsa tyg, och ungefär 20 cm bred. Jag har massor av styvbitar hemma: följ med mig hem efter skolan så kan jag sy upp till er andra, sa hon hjälpsamt.

Succens var givetvis total, vilket Eleonor hade förväntat sig. Nästföljande morgon kom klassens elva flickor med vackra, mönstrade tygremsor inflätade i sina hår. Det var en färgstark skara, som fick pojkarna att inte veta var de skulle titta. Nu när hon hade alla tjejerna involverade i sin klubb kunde hon börja sin kraftfulla verksamhet. Att gå emot de s.k gängse normerna, spränga uppgjorde mönster och lära sina medsystrar att ifrågasätta.
Eleonor kände sig berusad av denna hänförande tanke: hon var en trendbryterska. Klubbens namn skulle bli Dura necessitas, nödvändigheten är hård. Sammanhållningen blev så stark att ingen icke invigd vågade opponera sig emot dem. Det mest karaktäristiska draget var deras glödande varma omtanke. Aldrig att de skulle lämna en syster i någon form av nöd.
De blev kallade duror. Eleonor var övertygad om sin sak, att hon satt igång en trend, som kommit för att stanna.

Skriv om något överskattad

Jag skulle vilja säga att det är det mest överskattade i livet. Det är oförsvarligt upphöjt till skyarna - en paradox som vi alla vill tro på, för att vi tror att alla andra gör det.
Det sägs vara det högsta sinnestillståndet i livet, den obestridda känslan av total hänförelse.

Varför inte hålla det inom rimlighetens ramar? Utan att blåsa upp det i alla de former, på alla tänkbara vis, och invagga alla i en tröttsam förljugenhet. Hur många tror på allt det där? Är det inte så, att viljan överträffar verkligheten? Vem vill tillhöra en skara torftiga kufar som inte upptäckt detta fantastiska, livsbejakande tillstånd? En som lever i torka och mörker.
Nej, då är det bättre att svetsa sig fast i lösa, dimmiga moln - så länge man håller sig uppe, och kan behålla sin dröm.

Är det då så farligt, att säga som det är? Att helt enkelt bara säga som det verkligen är. Det är underbart på många vis - men det är inte sensationellt. Det går att leva ett bra liv ändå, om man inte tänker på livets fortbestånd vill säga.

Vad får oss att att fastna i denna skeva bild? Vem vill binda oss fast vid en illusion, som bara existerar utanför vårt medvetna?
Jag har aldrig sagt att jag har rätt, men det har inte de andra heller.

Eleonor la ifrån sig sin svarta anteckningsbok, fullklottrad av hennes egna, högst personliga tankar och funderingar. I samma veva kom hon på att hon var ju precis likadan själv! Inte skulle hon våga vissa de här pompösa tankarna för någon. Då skulle de ju tro att hon var knäpp.