Att veta

Hon hade alltid varit något av en gåta för mig. Hennes svala. nästan genomskinliga uppenbarelse, de isblå intensiva ögonen och det midjelånga vitblonda håret. Hon var vacker på ett smärtsamt vis. När hon skrattade fanns det sorg i hennes blick och när hon pratade, så lågmält och genomtänkt, var det med en underton av skuld. Jag ville gärna fånga in hennes känslor, men hon var som en undflyende vind. När jag trodde att jag hade henne nära så upplöstes hennes väsen till en onårbar nivå. Då jag försökte ge henne kärlek reagerade hon likt ett ömhetstörstande barn, för att i nästa stund fly i vild panik.
Jag försökte fråga henne, jag ville ju så gärna veta vad som egentligen drabbats henne. Hon hade aldrig velat prata om sin barndom, det var ett minerat område. Men utan att veta så visste jag att hon bar på en djup tragedi. Jag visste också att om jag började nysta i det, om jag sprätte upp hennes tunna spindeltrådar så skulle inget hålla ihop henne längre. Hon skulle falla sönder i små osammanhängande delar mitt framför mina ögon. Inget kunde få mig att riskera det. Jag valde hellre att inte veta. Ibland är ovissheten att föredra.