Jag var på konsert igår, en riktig nostalgitripp med mina gamla ungdomsidoler Europe. Rysningar av de igenkännande låtarna och starka minnen fladdrade förbi. Frihet och protest, den där oövervinnerliga känsla av att stå över allt annat. Styrkan att våga säga emot, tro på makten av att framhäva just sin egen åsikt. Sjunga ut, ge allt man är värd och framför allt våga ta ut svängarna.
Vi är ungefär lika gamla, och det var underbart att se dem ha protestaurian kvar - och att de fortfarande var härliga att se på. 80-talskänsla vaknade till liv, och det var sannerligen inte fel. Ibland behöver man bli påmind, inte slumra i ett vaggande status que läge.
Protestera mera! Var det inte så man sa?
lördag 15 augusti 2009
fredag 14 augusti 2009
Skriv om något mjukt
Bara ordet mjukt rullar så skönt i munnen, och så fort det är sagt dyker positiva bilder upp. Tankarna ser en kladdig gräddkola, en smekande katt, en böljande säng. Känslor som en mjuk hand, varma och mjuka ord.
Mjukt är något som tonar ned allt det hårda, som slipar till de vassa kanterna. Mjukt får en ilsken människa att lé, och tröstar ett gråtande barn.
Mjukt är något som mjukar upp, som ett sandpapper som tar bort det ojämna.
Mjukt är något som tonar ned allt det hårda, som slipar till de vassa kanterna. Mjukt får en ilsken människa att lé, och tröstar ett gråtande barn.
Mjukt är något som mjukar upp, som ett sandpapper som tar bort det ojämna.
torsdag 13 augusti 2009
Skriv 5 ord på F, och välj ut minst 2
Mina 5 ord på F blir följande:
* Felicia
* Fantastisk
* Fånga
* Fullständig
* Förtvivlan
Det var en gång för mycket längesen i ett land så gammalt och avlägset att det längre inte existerar. Det finns inga kartor över denna plats, och en del vill inte ens tro på att landet Fantastisk någonsin har funnits. Det finns en ljuvlig historia, som jag nu vill berätta, så får du själv bedömma om den är sann.
I Fantastisk härskade en kvinna så strålande vacker och ljus att ingen sol behövdes över detta land. Hennes namn var Felicia, vilket betyder lycka, och nu ska du få veta hur denna betydelsen uppstod. De feliciska strålarna var lyckans eftersträvansvärda källa. Här kunde alla fånga in de önskningar de hade. Inga onda tankar gick att känna, alla hjärtan var fulla av glädje. Lyckan var fullständig hos alla som vistades där, och ingen kunde förstå att det inte var på detta vis överallt.
En lika härlig dag, som alla andra dagar kom en liten brevduva flygande. Hennes blick var dyster och hjälplös. Ingen i landet Fantastisk hade sett något liknande, och de visste först inte vad de skulle göra. Men Felicia, som kunde se bortanför horisonten fick se en skrämmande bild av jordens andra platser. Hon såg människor som grät, som inte hade mat eller någonstans att bo. Hon såg att de inte var lyckliga. Hon fick en klarhet som gjorde så ont, att hennes ljus för någon sekund höll på att slockna. Det enda var att följde brevduvans väg och sprida de feliciska strålarna till dessa platser, till dessa olyckliga människor. Männsikorna i landet Fantastisk kunde inte begripa varför deras Felicia skulle lämna dem. De upplevde något de aldrig gjort förut, och det var känslan förtvivlan.
Efter en vecka hade de feliciska strålarna nästan slocknat och mörkret började sakta lägga sig över landet. Innan det sista ljuset försvunnit återkom Felicia. Glädjen var nu om möjligt ännu starkare, när de fått en liten aning om vad de höll på att förlora.
Felicia ville beskydda dem alla och bevara lyckan för all evig tid. Den största sorgen var att hon inte kunde nå ut med sina strålar över hela jorden. Men hon ville inte göra människorna i Fantastisk förkrossade. Därför var hon kvar i sitt land, och ingen visste vad som egentligen fanns utanför dess gränser. Människorna hade ju allt de behövde i landet Fantastisk.
Men Felicia hade fått en insikt, som hon aldrig kunde glömma. Hon härskade över ett land, som dess like inte fanns någon annanstans.
Denna plats var vad vi skulle säga paradiset, det paradiset på jorden, som vi alla letar efter. Kanske måste det vara gömt för kunna att finnas. Kanske finns denna plats där ingen varit. Kanske är det något vi har inom oss alla, eller en vision vi vill tro på för att den är så vacker.
Men jag ska säga er sanningen: i mitt hem finns Felicia, min lilla dotter, min lycka. När hon öppnade sina ögon för första gången var det precis som att nås av de feliciska strålarna.
Kanske har du också en liten Felicia hemma hos dig? Hon/han behöver inte nödvändigtvis heta Felicia, för namnet är ju bara det som någon har bestämt att det ska vara. Betydelsen kan ändå vara densamma.
Landet Fantastisk är trots allt fördolt för våra ögon, och platsen okänd, men den kan ändå visa sig på olika sätt. Jag tror att varje lyckokänsla, som vi upplever är en hälsning därifrån. Att strålarna ibland kan nå fram till oss - så att vi vet att allting är sant.
* Felicia
* Fantastisk
* Fånga
* Fullständig
* Förtvivlan
Det var en gång för mycket längesen i ett land så gammalt och avlägset att det längre inte existerar. Det finns inga kartor över denna plats, och en del vill inte ens tro på att landet Fantastisk någonsin har funnits. Det finns en ljuvlig historia, som jag nu vill berätta, så får du själv bedömma om den är sann.
I Fantastisk härskade en kvinna så strålande vacker och ljus att ingen sol behövdes över detta land. Hennes namn var Felicia, vilket betyder lycka, och nu ska du få veta hur denna betydelsen uppstod. De feliciska strålarna var lyckans eftersträvansvärda källa. Här kunde alla fånga in de önskningar de hade. Inga onda tankar gick att känna, alla hjärtan var fulla av glädje. Lyckan var fullständig hos alla som vistades där, och ingen kunde förstå att det inte var på detta vis överallt.
En lika härlig dag, som alla andra dagar kom en liten brevduva flygande. Hennes blick var dyster och hjälplös. Ingen i landet Fantastisk hade sett något liknande, och de visste först inte vad de skulle göra. Men Felicia, som kunde se bortanför horisonten fick se en skrämmande bild av jordens andra platser. Hon såg människor som grät, som inte hade mat eller någonstans att bo. Hon såg att de inte var lyckliga. Hon fick en klarhet som gjorde så ont, att hennes ljus för någon sekund höll på att slockna. Det enda var att följde brevduvans väg och sprida de feliciska strålarna till dessa platser, till dessa olyckliga människor. Männsikorna i landet Fantastisk kunde inte begripa varför deras Felicia skulle lämna dem. De upplevde något de aldrig gjort förut, och det var känslan förtvivlan.
Efter en vecka hade de feliciska strålarna nästan slocknat och mörkret började sakta lägga sig över landet. Innan det sista ljuset försvunnit återkom Felicia. Glädjen var nu om möjligt ännu starkare, när de fått en liten aning om vad de höll på att förlora.
Felicia ville beskydda dem alla och bevara lyckan för all evig tid. Den största sorgen var att hon inte kunde nå ut med sina strålar över hela jorden. Men hon ville inte göra människorna i Fantastisk förkrossade. Därför var hon kvar i sitt land, och ingen visste vad som egentligen fanns utanför dess gränser. Människorna hade ju allt de behövde i landet Fantastisk.
Men Felicia hade fått en insikt, som hon aldrig kunde glömma. Hon härskade över ett land, som dess like inte fanns någon annanstans.
Denna plats var vad vi skulle säga paradiset, det paradiset på jorden, som vi alla letar efter. Kanske måste det vara gömt för kunna att finnas. Kanske finns denna plats där ingen varit. Kanske är det något vi har inom oss alla, eller en vision vi vill tro på för att den är så vacker.
Men jag ska säga er sanningen: i mitt hem finns Felicia, min lilla dotter, min lycka. När hon öppnade sina ögon för första gången var det precis som att nås av de feliciska strålarna.
Kanske har du också en liten Felicia hemma hos dig? Hon/han behöver inte nödvändigtvis heta Felicia, för namnet är ju bara det som någon har bestämt att det ska vara. Betydelsen kan ändå vara densamma.
Landet Fantastisk är trots allt fördolt för våra ögon, och platsen okänd, men den kan ändå visa sig på olika sätt. Jag tror att varje lyckokänsla, som vi upplever är en hälsning därifrån. Att strålarna ibland kan nå fram till oss - så att vi vet att allting är sant.
onsdag 12 augusti 2009
Bilden av en katt
Det var eftermiddagsbris, luften var mättad av avsvalnad hetta och salta vindslag. Hon blundade ett ögonblick mot solens intensiva sken, och såg blixtrande svarta cirklar. Alltför nyfiken för att förlora ett ögonblick nästan småsprang hon längst den upptrampade stigen, kantad av hundkex och strandgräs. Vinden famnade i hennes mörka lockar och ljuset fick hennes pigga ögon att stråla. Hon var nio år, och hon var lycklig. De hade nyss flyttat till sitt drömhem, i lantlig idyll. Hon skulle få en egen häst, det hade pappa lovat. Livet låg som en öppen horisont framför henne, och överallt fanns gnistrande diamanter.
Å, där gick en vilsekommen liten kattunge, kolsvart med ögon som höll på att skifta från blått till gult. Hon satte sig på huk, och strök den lille längst ryggen. Hon älskade kattungar - och hon skulle frågga sin pappa om hon inte kunde få en liten kisse också.
- Så söt du är lille kissemisse! Jag önskar att du var min!
- Det skulle inte jag göra om jag var dig...Den lille raringen är inte av godo. Han är djävulens avkomma, tro mina ord.
Flickan ryckte till då hon hörde någon prata. Inte hade hon sett att det var någon i närheten. Den gamla kvinnan dök upp från ingenstans. Hon var äldre än någon människa flickan hade sett. Hon var klädd i gamla, luggslitna kläder och i munnen gapade flera tandlösa håll. Hennes ögon var så mörka att pupillerna inte gick att urskilja. Näsan var krokig och huden var gropig och ful. Hon hade dolt sitt hår under en grårutig klut. Flickan trodde att det var en häxa.
- Jag vill inte ha honom! Jag ska döda den odågan, ikväll. Han för olycka med sig. Om du släpper in honom i ditt hem vet du inte om du överlever natten. Tro mina ord!
Flickan rös, men blev samtidgt helt förlamad av skräck. Hon var som fastfrusen i marken, som plötsligt verkade iskall och hård. Hon höll den lille katten tätt intill sig. Kattungen darrade och la sitt lilla huvud mot hennes kind.
- Du får inte döda honom!
- Jag vet vad som är bäst. Jag vet vem du är också. Du är Lisette och ni har nyss flyttat in i Bergagården, inte sant?
Hon log tillitsfullt, och gick smygande närmare flickan för att ta kattungen ifrån henne. Skrämd som ett skadeskjutet djur fick flickan fatt i sin kraft och sprang med ett barns beslutsamhet hela vägen hem igen. Med ett skenande hjärta kom hon inrusande i det gammeldagsta lantköket, där hennes mamma höll på och grädda ljuvliga pannkakor.
- Mamma, mamma, får jag behålla honom?
Samma kväll somnade flickan tillsammans med sin nya lille vän. Kattungen låg hopprullad som en liten svart tuss nära hennes huvud. Han spann och kraffsade med tassarna mot hennes öron. Flickan sov så tryggt och nöjt. En av hennes önskedrömmar hade redan gått i uppfyllelse. Hon var nio år och hon var lycklig.
Nästa morgon var kattungen försvunnen, och kvar fanns en liten flicka, som låg orörlig i sängen. Från hennes hals sprutade röda blodkaskader, som samlade sig i en rund svart pöl, nära hennes huvud. Ingen förstod varför blodet på lakanet var svart. Ingen kunde förklara vad det var som bitit henne så brutalt.
Mot kvällningen, just när solen höll på att kantra vid de knivstarka klipporna drabbades Bergagården av en oförklarlig brand. Både mannen och hustrun omkom. Platsen stod länge öde, och blev ett tillhåll för förvildade katter.
Å, där gick en vilsekommen liten kattunge, kolsvart med ögon som höll på att skifta från blått till gult. Hon satte sig på huk, och strök den lille längst ryggen. Hon älskade kattungar - och hon skulle frågga sin pappa om hon inte kunde få en liten kisse också.
- Så söt du är lille kissemisse! Jag önskar att du var min!
- Det skulle inte jag göra om jag var dig...Den lille raringen är inte av godo. Han är djävulens avkomma, tro mina ord.
Flickan ryckte till då hon hörde någon prata. Inte hade hon sett att det var någon i närheten. Den gamla kvinnan dök upp från ingenstans. Hon var äldre än någon människa flickan hade sett. Hon var klädd i gamla, luggslitna kläder och i munnen gapade flera tandlösa håll. Hennes ögon var så mörka att pupillerna inte gick att urskilja. Näsan var krokig och huden var gropig och ful. Hon hade dolt sitt hår under en grårutig klut. Flickan trodde att det var en häxa.
- Jag vill inte ha honom! Jag ska döda den odågan, ikväll. Han för olycka med sig. Om du släpper in honom i ditt hem vet du inte om du överlever natten. Tro mina ord!
Flickan rös, men blev samtidgt helt förlamad av skräck. Hon var som fastfrusen i marken, som plötsligt verkade iskall och hård. Hon höll den lille katten tätt intill sig. Kattungen darrade och la sitt lilla huvud mot hennes kind.
- Du får inte döda honom!
- Jag vet vad som är bäst. Jag vet vem du är också. Du är Lisette och ni har nyss flyttat in i Bergagården, inte sant?
Hon log tillitsfullt, och gick smygande närmare flickan för att ta kattungen ifrån henne. Skrämd som ett skadeskjutet djur fick flickan fatt i sin kraft och sprang med ett barns beslutsamhet hela vägen hem igen. Med ett skenande hjärta kom hon inrusande i det gammeldagsta lantköket, där hennes mamma höll på och grädda ljuvliga pannkakor.
- Mamma, mamma, får jag behålla honom?
Samma kväll somnade flickan tillsammans med sin nya lille vän. Kattungen låg hopprullad som en liten svart tuss nära hennes huvud. Han spann och kraffsade med tassarna mot hennes öron. Flickan sov så tryggt och nöjt. En av hennes önskedrömmar hade redan gått i uppfyllelse. Hon var nio år och hon var lycklig.
Nästa morgon var kattungen försvunnen, och kvar fanns en liten flicka, som låg orörlig i sängen. Från hennes hals sprutade röda blodkaskader, som samlade sig i en rund svart pöl, nära hennes huvud. Ingen förstod varför blodet på lakanet var svart. Ingen kunde förklara vad det var som bitit henne så brutalt.
Mot kvällningen, just när solen höll på att kantra vid de knivstarka klipporna drabbades Bergagården av en oförklarlig brand. Både mannen och hustrun omkom. Platsen stod länge öde, och blev ett tillhåll för förvildade katter.
tisdag 11 augusti 2009
Skriv om en beundrandsvärd person
Vi möttes allra första gången på ett sjukhus, där vi båda jobbade natt. Jag blev hänvisat att gå en trappa ned och fika ihop med en annan semestervikarie. Inte visste jag att denna personen skulle göra ett outplånligt intryck på mig. Att en vänskap skulle uppstå, så stark att den höll i 25 år. Du var mannen utan beräknande baktankar, inkännande och full av humoristisk värme. Jag kan inte minnas att du någonsin sa något ont om någon. Dina avsikter var alltid goda. Du ville aldrig såra någon annan, det var du noga med. Du behandlade alla människor varsamt, med respekt. Du skulle aldrig behandla någon så som du själv blev behandlad.
Vi hade en härlig tid tillsammans under de första åren, skapade musik och pratade filosofi. Vad vi än tog oss för blev det alltid kul. Du bejakade livet, och öppnade upp det bästa av mig. Då jag skrev texter och fick melodislingor i huvudet tog du ut allt på ditt piano lekande lätt, och det lät underbart. Du var ett geni. Jag blommade som en gryende stjärna. Hade vi fått fortsätta...vet man inte var vi hade varit idag.
Men ibland är det som om en överhängande skugga vill hota de som är så strålande, så goda, så sällsynta, som min vän var. Han var en ljusvarelse, i skarp kontrast till mänklighetens dekadans.
Hans rena tankar blev attackerade av den psykiskt svåra sjukdomen scinzofreni. Kanske orkade han, som var så befriad från den förljugenhet där vi alla sitter fast, inte med detta livet. Det blev ett skydd från omvärlden att gå in i diverse vadderade psykostillstånd. Men i psykvården såg de aldrig dig. De såg bara dina symptom, som de ville behandla, inte bakgrunden, inte dig som enskild människa. Du var emot mediciner in i det längsta. De förstörde din kreativa ådra, och det var ju det som var du. Musiken och skapandet var ditt liv. Utan det skulle du vara ett skal för din slumrande själ. Men de tvångsmedicinerade dig tills du blev beroende, och då var du fast. Du blev en slav under dina tabletter, de styrde hela ditt liv. Du kunde inte gå någonstans eller göra något om du inte preparerat dig med rätt mängd psykofarmaka. Du var inlåst i ett halvår vid ett tillfälle. Därefter blev du dig egentligen aldrig riktigt lik. Något hade försvunnit av dig, av din oskuld, av din hoppfulla tillit på livet. Då ville verkligen vara den samme. Du brydde dig lika mycket om mig, om alla dina vänner. Du bjöd av det du hade, du välkomnade alla till ditt hem. Du var glad, inspirerande och du var fortfarande ett geni.
Men det var inte tillräckligt att kapa dig som människa. Du skulle dessutom få det definitiva beskedet några år senare. Det började med hudcancer, operation två gånger.
- Nej, det här är inget farligt. Det var visst elakartad, sa de, men jag blir snart bra igen!
Du skrattade, och fick de svåraste saker att verka oförargliga, ibland t om komiska. Det är en konst att kunna uttrycka sig så, att inte dras ned i depressionens djup. Du höll dig uppe. Du blev glad för små saker. Du behöll alltid kärlekens ljus i dina ögon.
Men sjukdomarna ville inte släppa dig. Det var som om det var förutbestämt. Som om Gud först vill ta upp de riktigt goda människorna till sin himmel. Det tycker jag är synd, för vi behöver dem så innerligt väl här på jorden.
Din cancer spred sig till dina lungor och till slut till din hjärna. Det fanns ingen återvändo, dödens portar stod redan öppna för dig. Du hamnade på ett sk hospis de sista dagarna, och där blev du väl omhändertagen. Där fick du all den omsorg du verkligen förtjänade. In i det sista lyssnade du på andra människor, och lät inte sjukdomen uppta dig.
- Nej, det här är jag inte rädd för, sa du. Det pratar vi inte om.
Du planerade att ta dit din stora musikanläggning, till hospis, där alla ligger för döden. Men du såg ljust på livet även då. Du lämnade aldrig över dig till den bottenlösa hopplösheten. Du fanns kvar så länge du kunde. Ditt ljus brann till ditt sista andetag. För mig kommer det alltid att brinna. En sån människa som du kan aldrig riktigt dö. Den du var och det ljus du spred kommer alltid att finnas kvar.
Vi hade en härlig tid tillsammans under de första åren, skapade musik och pratade filosofi. Vad vi än tog oss för blev det alltid kul. Du bejakade livet, och öppnade upp det bästa av mig. Då jag skrev texter och fick melodislingor i huvudet tog du ut allt på ditt piano lekande lätt, och det lät underbart. Du var ett geni. Jag blommade som en gryende stjärna. Hade vi fått fortsätta...vet man inte var vi hade varit idag.
Men ibland är det som om en överhängande skugga vill hota de som är så strålande, så goda, så sällsynta, som min vän var. Han var en ljusvarelse, i skarp kontrast till mänklighetens dekadans.
Hans rena tankar blev attackerade av den psykiskt svåra sjukdomen scinzofreni. Kanske orkade han, som var så befriad från den förljugenhet där vi alla sitter fast, inte med detta livet. Det blev ett skydd från omvärlden att gå in i diverse vadderade psykostillstånd. Men i psykvården såg de aldrig dig. De såg bara dina symptom, som de ville behandla, inte bakgrunden, inte dig som enskild människa. Du var emot mediciner in i det längsta. De förstörde din kreativa ådra, och det var ju det som var du. Musiken och skapandet var ditt liv. Utan det skulle du vara ett skal för din slumrande själ. Men de tvångsmedicinerade dig tills du blev beroende, och då var du fast. Du blev en slav under dina tabletter, de styrde hela ditt liv. Du kunde inte gå någonstans eller göra något om du inte preparerat dig med rätt mängd psykofarmaka. Du var inlåst i ett halvår vid ett tillfälle. Därefter blev du dig egentligen aldrig riktigt lik. Något hade försvunnit av dig, av din oskuld, av din hoppfulla tillit på livet. Då ville verkligen vara den samme. Du brydde dig lika mycket om mig, om alla dina vänner. Du bjöd av det du hade, du välkomnade alla till ditt hem. Du var glad, inspirerande och du var fortfarande ett geni.
Men det var inte tillräckligt att kapa dig som människa. Du skulle dessutom få det definitiva beskedet några år senare. Det började med hudcancer, operation två gånger.
- Nej, det här är inget farligt. Det var visst elakartad, sa de, men jag blir snart bra igen!
Du skrattade, och fick de svåraste saker att verka oförargliga, ibland t om komiska. Det är en konst att kunna uttrycka sig så, att inte dras ned i depressionens djup. Du höll dig uppe. Du blev glad för små saker. Du behöll alltid kärlekens ljus i dina ögon.
Men sjukdomarna ville inte släppa dig. Det var som om det var förutbestämt. Som om Gud först vill ta upp de riktigt goda människorna till sin himmel. Det tycker jag är synd, för vi behöver dem så innerligt väl här på jorden.
Din cancer spred sig till dina lungor och till slut till din hjärna. Det fanns ingen återvändo, dödens portar stod redan öppna för dig. Du hamnade på ett sk hospis de sista dagarna, och där blev du väl omhändertagen. Där fick du all den omsorg du verkligen förtjänade. In i det sista lyssnade du på andra människor, och lät inte sjukdomen uppta dig.
- Nej, det här är jag inte rädd för, sa du. Det pratar vi inte om.
Du planerade att ta dit din stora musikanläggning, till hospis, där alla ligger för döden. Men du såg ljust på livet även då. Du lämnade aldrig över dig till den bottenlösa hopplösheten. Du fanns kvar så länge du kunde. Ditt ljus brann till ditt sista andetag. För mig kommer det alltid att brinna. En sån människa som du kan aldrig riktigt dö. Den du var och det ljus du spred kommer alltid att finnas kvar.
måndag 10 augusti 2009
Skriv om ett mönster.
Ibland tänker jag mig hela livet som ett mönster, som en väv i en brokig trasmatta. Många av ränderna återkommer med jämna mellanrum, vissa dyker bara upp ibland, andra bara vid något enstaka tillfällen. Ändå sammanfogas allt till en helhet, ett mönster, hur skiftande än färgerna, strukturerna och kontrasterna är. Det binds samman, allt tvingas ihop och blir mitt alldeles unika livsmönster.
När mönstret är harmoniskt och färgerna varma är det de vackra stunderna i livet. Det är de léende minnena, de ljuvliga tankarna och där vilar lyckans skimmer.
Men mönstret innehåller också asymmetriska kombinationer, som sticker ut som aggressiva spjut. De episoderna som får själen att darra och talar till allt det mörka, som tillfogats mig.
Jag skulle så gärna vilja riva bort de delarna i mitt mönster, låta allt sväva iväg i ett ändlöst universeum. Men de finns där, för evigt förankrade med allt annat, som kallas mitt liv. Inget går att ta bort, inget går att tillägga. Livets mönster är genuivt, oåterkalleligt.
Jag vill lägga min hand vid väven, jag vill fylla den med det kärleksfulla, det som får mina inre nervtrådar att vibrera. Jag vill en gång kunna sluta mina ögon, smeka min hand över ett mönster som jag med ro kan lägga ifrån mig.
När mönstret är harmoniskt och färgerna varma är det de vackra stunderna i livet. Det är de léende minnena, de ljuvliga tankarna och där vilar lyckans skimmer.
Men mönstret innehåller också asymmetriska kombinationer, som sticker ut som aggressiva spjut. De episoderna som får själen att darra och talar till allt det mörka, som tillfogats mig.
Jag skulle så gärna vilja riva bort de delarna i mitt mönster, låta allt sväva iväg i ett ändlöst universeum. Men de finns där, för evigt förankrade med allt annat, som kallas mitt liv. Inget går att ta bort, inget går att tillägga. Livets mönster är genuivt, oåterkalleligt.
Jag vill lägga min hand vid väven, jag vill fylla den med det kärleksfulla, det som får mina inre nervtrådar att vibrera. Jag vill en gång kunna sluta mina ögon, smeka min hand över ett mönster som jag med ro kan lägga ifrån mig.
söndag 9 augusti 2009
Skriv om en smak
Smaken är delad liksom baken - inget ovanligt med det lilla uttrycket, men första gången jag hörde det, jag kan väl ha varit 10-11 år, så förstod jag inte vad just det goda ordet smak hade att göra med det franstötande bak. Jag såg för min inre syn något som jag tyckte mycket om, som tilltalade min smak, och sedan en ful, rund rumpa, blek som alltid rumpor är eftersom ingen kommer på den dummma idén att vända upp en så ful kroppsdel mot solen. Och att baken är delad...javisst, det är den, men jag kunde ändå inte koppla ihop sammanhanget. I den åldern, och för all del fortfarande, även om erfarenheten oundvikligen lärt mig ett och annat, tolkade jag alla uttryck väldigt konkret, kunde inte förstå ironi och uppfattades nog t om som dum i många sammanhang, pga denna bristande förmåga. Jag kanske möjligen hade ett alltför utvecklat bildspråk, då jag alltid såg orden som sas som bilder inom mig. Det kunde då med andra ord bli ganska dråpligt. Tänk, denna gigantiska rumpa - i min barndomsvärld var alltid en rumpa väldig, och det kan möjligen ha att göra med min kära mor, som kunde leva upp till denna ljuva bakdel i dess fulla bemärkelse - och lägg därtill något som får dina smaklökar att vibrera. Om din smak är saftiga röda hallon, smäktande choklad eller en ostdrypande pasta, så inte förknippar jag det med en uppseendeväckande bak mitt upp i allt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
