Skattkartan

Alltid detta virrvarr i ett främmande hus. Detta letande efter något hon inte kunde finna. Överallt fanns människor, men ingen visste. Hon frågade, ångesten drev dem alla på flykten. Ingen ville svara en vilsen, okammad själ. Hon sprang i korridorer utan slut, öppnade dörrar som aldrig ledde ut.

Hon ville därifrån, men inte innan han funnit det hon var tvungen till. Hade ingen sett det hon sökte efter? Visste ingen något? Var det bara hon själv som hade skattkartan? Men hon visste inte var den fanns. Hon hade med livets lykta lyst upp varje skymsle och vrå. Hon hade finkammat all terräng som fanns att uppbringa. Ingenstans fick hon klarhet. Hon var vilse, utan räddning.

Som ett utslocknat ljus satte hon sig ned och lät de sista flammande gnistorna pysa ut.
Nu försökte hon inte längre.
Nu väntade hon in.
Det var då medvetenhetens ljus talade till henne. Skattkartan hade hon hela tiden haft med sig, burit inom sig. Men vägen dit hade varit så lång, så svår, så obegriplig.
Med lugna hjärtslag lämnade hon huset som så ofta dykt upp i hennes mörka mardrömmar, för att aldrig mer återvända dit.