Blotta ordet gav mig kvälvningar och påminde mig om en iskall hand som tryckte på min strupe. Jag kände handlingsförlamningen ta mig i full besiktning. Ångest i kubik fyllde ut varenda del av min kropp. Kreativiteten försvann som en skadeskjuten hare och bleknade bort i prestationens bjärta sken. Orden tappade sin styrka, försvann från min medvetenhet. Taggtråden band mina känslor och skrämde dem till tystnad. Tankarna virvlade runt, försökte hitta ett fäste, men ville inte heller vara kvar. Allt blev öde och tömt. Tankar, känslor, ord - allt var borta. Ovanför mig stod Herr Prestera med sin hotfulla blick och sitt sylvassa svärd. Han log föraktfullt ned på mig. De ord han sa var: Det var väl det jag visste! Det blir aldrig något av dig! Du kommer aldrig att lyckas prestera något.
Hans hånfulla blick fick mig att krympa till en nivå långt under existensberättigande. Jag fanns inte längre. Jag kunde inte försvara mig då jag inte hittade mina tankar. Utan mina tankar hade jag inga känslor. Utan mina ord kunde jag inte längre skriva. Jag måste vara död.
söndag 23 augusti 2009
fredag 21 augusti 2009
Något hårt
De hade en gång älskat varandra. Hon mindes än deras första kyss. Den hade fått henne att lyfta från denna jord. De hade byggt upp ett liv tillsammans, köpt hus, skaffat barn. De hade rest ihop, de hade festat tillsammans och de hade gråtit, diskuterat och planerat. Men de hade alltid älskat varandra. Eller hade de det, egentligen? Är det så lätt att bara se allt genom ett sagoskimmer, när tiden har bleknat bort alla rivsår?
Men han förvandlades. Han blev hård. Det som varit vackert och rent blev befläckat, skrämmande och det urholkade hennes innan så glada själ. Det sista minnet av honom var när han höll sina starka händer om hennes hals, och han dunkade hennes huvud mot väggen. Hårt, väldigt hårt. Hans hårda slag gav henne ett halsband av blåmärken och ett diadem efter tumgrepp i pannan. Men de inre skadorna tog död på allt de byggt upp och för evigt lossade deras känslomässiga band.
Hon kunde med skräck frambringa den ångest hon känt den stunden. Hon trodde att han skulle döda henne. De förtvivlade tankarna, att han kommer att döda henne. Det gastkramande rädslan, som hon var maktlös inför. De starka, hårda händerna runt hennes hals. Hur skulle honm någonsin kunna glömma? De hade en gång älskat varandra.
Men han förvandlades. Han blev hård. Det som varit vackert och rent blev befläckat, skrämmande och det urholkade hennes innan så glada själ. Det sista minnet av honom var när han höll sina starka händer om hennes hals, och han dunkade hennes huvud mot väggen. Hårt, väldigt hårt. Hans hårda slag gav henne ett halsband av blåmärken och ett diadem efter tumgrepp i pannan. Men de inre skadorna tog död på allt de byggt upp och för evigt lossade deras känslomässiga band.
Hon kunde med skräck frambringa den ångest hon känt den stunden. Hon trodde att han skulle döda henne. De förtvivlade tankarna, att han kommer att döda henne. Det gastkramande rädslan, som hon var maktlös inför. De starka, hårda händerna runt hennes hals. Hur skulle honm någonsin kunna glömma? De hade en gång älskat varandra.
torsdag 20 augusti 2009
Ett grundläggande behov
Jag vill att du ska höra
vad jag säger
det jag vill
Jag vill att du ska känna
att jag berör
når dig
djupt inuti
Jag vill att du ska trösta
torka tåren från min kind
Det jag vill
Det jag är
Jag ber dig
alltid
håll mig kär
vad jag säger
det jag vill
Jag vill att du ska känna
att jag berör
når dig
djupt inuti
Jag vill att du ska trösta
torka tåren från min kind
Det jag vill
Det jag är
Jag ber dig
alltid
håll mig kär
onsdag 19 augusti 2009
Skriv om trend
Eleonor hade aldrig sett sig själv som ett föredömme, snarare tvärtom. Men hon märkte till sin stora förvåning att hon genom att vara helt säker på sin sak utövade starkt inflytande på sin omgivning. I skolan var hon den som oftast gjorde sin röst och åsikt hörd, och det var få, för att inte säga någon, som inte lyssnade på henne. En dag kom hon till skolan med ett smal blåblommig tyg som hon först bundit runt huvudet som ett diadem för att sen fläta in remsorna i en tjock fläta. Detta tyckte hon själv var mer en praktsik lösning. Hon blev av med håret i pannan, som bara låg där och framkallade finnar i vilket fall, och inte behövde hon tänka på att kamma sig eller hålla ordning på frisyren. Den fixade hon till på morgonen och sen höll den sig fin under hela dagen.
Så kan jag släppa hårproblemet, och koncentrera mig på annat!
På rasten väckte hon intresse bland sina klasskompisar, som ville att hon skulle visa dem hur hon hade gjort. Eleonor förklarade gärna och hade inget emot att lära andra av sitt kunnande.
- Det måste vara en ganska lång remsa tyg, och ungefär 20 cm bred. Jag har massor av styvbitar hemma: följ med mig hem efter skolan så kan jag sy upp till er andra, sa hon hjälpsamt.
Succens var givetvis total, vilket Eleonor hade förväntat sig. Nästföljande morgon kom klassens elva flickor med vackra, mönstrade tygremsor inflätade i sina hår. Det var en färgstark skara, som fick pojkarna att inte veta var de skulle titta. Nu när hon hade alla tjejerna involverade i sin klubb kunde hon börja sin kraftfulla verksamhet. Att gå emot de s.k gängse normerna, spränga uppgjorde mönster och lära sina medsystrar att ifrågasätta.
Eleonor kände sig berusad av denna hänförande tanke: hon var en trendbryterska. Klubbens namn skulle bli Dura necessitas, nödvändigheten är hård. Sammanhållningen blev så stark att ingen icke invigd vågade opponera sig emot dem. Det mest karaktäristiska draget var deras glödande varma omtanke. Aldrig att de skulle lämna en syster i någon form av nöd.
De blev kallade duror. Eleonor var övertygad om sin sak, att hon satt igång en trend, som kommit för att stanna.
Så kan jag släppa hårproblemet, och koncentrera mig på annat!
På rasten väckte hon intresse bland sina klasskompisar, som ville att hon skulle visa dem hur hon hade gjort. Eleonor förklarade gärna och hade inget emot att lära andra av sitt kunnande.
- Det måste vara en ganska lång remsa tyg, och ungefär 20 cm bred. Jag har massor av styvbitar hemma: följ med mig hem efter skolan så kan jag sy upp till er andra, sa hon hjälpsamt.
Succens var givetvis total, vilket Eleonor hade förväntat sig. Nästföljande morgon kom klassens elva flickor med vackra, mönstrade tygremsor inflätade i sina hår. Det var en färgstark skara, som fick pojkarna att inte veta var de skulle titta. Nu när hon hade alla tjejerna involverade i sin klubb kunde hon börja sin kraftfulla verksamhet. Att gå emot de s.k gängse normerna, spränga uppgjorde mönster och lära sina medsystrar att ifrågasätta.
Eleonor kände sig berusad av denna hänförande tanke: hon var en trendbryterska. Klubbens namn skulle bli Dura necessitas, nödvändigheten är hård. Sammanhållningen blev så stark att ingen icke invigd vågade opponera sig emot dem. Det mest karaktäristiska draget var deras glödande varma omtanke. Aldrig att de skulle lämna en syster i någon form av nöd.
De blev kallade duror. Eleonor var övertygad om sin sak, att hon satt igång en trend, som kommit för att stanna.
tisdag 18 augusti 2009
Skriv om något överskattad
Jag skulle vilja säga att det är det mest överskattade i livet. Det är oförsvarligt upphöjt till skyarna - en paradox som vi alla vill tro på, för att vi tror att alla andra gör det.
Det sägs vara det högsta sinnestillståndet i livet, den obestridda känslan av total hänförelse.
Varför inte hålla det inom rimlighetens ramar? Utan att blåsa upp det i alla de former, på alla tänkbara vis, och invagga alla i en tröttsam förljugenhet. Hur många tror på allt det där? Är det inte så, att viljan överträffar verkligheten? Vem vill tillhöra en skara torftiga kufar som inte upptäckt detta fantastiska, livsbejakande tillstånd? En som lever i torka och mörker.
Nej, då är det bättre att svetsa sig fast i lösa, dimmiga moln - så länge man håller sig uppe, och kan behålla sin dröm.
Är det då så farligt, att säga som det är? Att helt enkelt bara säga som det verkligen är. Det är underbart på många vis - men det är inte sensationellt. Det går att leva ett bra liv ändå, om man inte tänker på livets fortbestånd vill säga.
Vad får oss att att fastna i denna skeva bild? Vem vill binda oss fast vid en illusion, som bara existerar utanför vårt medvetna?
Jag har aldrig sagt att jag har rätt, men det har inte de andra heller.
Eleonor la ifrån sig sin svarta anteckningsbok, fullklottrad av hennes egna, högst personliga tankar och funderingar. I samma veva kom hon på att hon var ju precis likadan själv! Inte skulle hon våga vissa de här pompösa tankarna för någon. Då skulle de ju tro att hon var knäpp.
Det sägs vara det högsta sinnestillståndet i livet, den obestridda känslan av total hänförelse.
Varför inte hålla det inom rimlighetens ramar? Utan att blåsa upp det i alla de former, på alla tänkbara vis, och invagga alla i en tröttsam förljugenhet. Hur många tror på allt det där? Är det inte så, att viljan överträffar verkligheten? Vem vill tillhöra en skara torftiga kufar som inte upptäckt detta fantastiska, livsbejakande tillstånd? En som lever i torka och mörker.
Nej, då är det bättre att svetsa sig fast i lösa, dimmiga moln - så länge man håller sig uppe, och kan behålla sin dröm.
Är det då så farligt, att säga som det är? Att helt enkelt bara säga som det verkligen är. Det är underbart på många vis - men det är inte sensationellt. Det går att leva ett bra liv ändå, om man inte tänker på livets fortbestånd vill säga.
Vad får oss att att fastna i denna skeva bild? Vem vill binda oss fast vid en illusion, som bara existerar utanför vårt medvetna?
Jag har aldrig sagt att jag har rätt, men det har inte de andra heller.
Eleonor la ifrån sig sin svarta anteckningsbok, fullklottrad av hennes egna, högst personliga tankar och funderingar. I samma veva kom hon på att hon var ju precis likadan själv! Inte skulle hon våga vissa de här pompösa tankarna för någon. Då skulle de ju tro att hon var knäpp.
måndag 17 augusti 2009
Skriv om något underskattat
Den gryende solen blänkte i hennes bleka panna och skapade ofördelaktiga skuggor i ansiktets bittra drag. Motsträvigt försökte hon njuta av vårens första värme, men kände rastlösheten obevekligt dra i hennes kropp. Morgondisken stod kvar på diskbänken, tvättmaskinen var färdig att hänga upp, middagen skulle förberedas och hon borde verkligen ringa svärmor.
Nervöst svepte hon upp sitt axellånga hår i en stram knut. Hennes honungsljusa hår hade fått vissa inslag av grått, vilket bara förstärkte det blonda utseendet. Hon hade det sällan nedsläppt, utan var nästan alltid praktiskt rustad för att hugga i och ställa upp där hon behövdes.
Den behagliga värmen fick henne att slappna av. Svettpärlorna sipprade ned ifrån nacken och längst ryggen. Hon blev medveten om en molande värk i nästan varenda led, men smärtan tonade stilla av och kraven lämnade hennes tankar. Istället infann sig ett belåtet leende på hennes annars så sammanbitna läppar. Hon borde kanske uppskatta sig själv mera, koppla av från vardagens plikter ibland.
Han hade fått sitt postdistrikt ändrat för dagen, och var tvungen att anstränga sig lite mer än vanligt. Nyfiket inspekterade han hyreshusets balkonger. Hans blick fastnade då han såg en attraktiv kvinna sitta på andra våningen och sola. Hon fångade genast hans intresse och fantasi. Han såg en blond och fyllig kvinna, som verkade njuta av livet. En kvinna han skulle ha glädje av, som skulle fylla hans tråkiga vardag med värme och ljuvliga måltider. Hon slängde säkert fram bacon stuvade i gräddsås och smördrypande äggnudlar, som den lättaste sak i världen.
Jag tror att ett brev minsann har kommit fel, mumlade han finurligt för sig själv.
Som om någon givit henne ett piskrapp reste sig kvinnan upp ifrån solstolen, och lät sig återigen betungas av dagens göromål. Hon gav sina torra händer en förströdd blick och grimaserade uppgivet mot sin spegelbild. I samma stund gav dörrklockan ifrån sig en oväntad signal. Omedvetet rättade hon till håret och bet sig i läpparna. Hon var inte van vid att få besök på förmiddagen. Den pirrande känslan gav henne en svag aning om, att detta skulle förändra hennes liv.
Nervöst svepte hon upp sitt axellånga hår i en stram knut. Hennes honungsljusa hår hade fått vissa inslag av grått, vilket bara förstärkte det blonda utseendet. Hon hade det sällan nedsläppt, utan var nästan alltid praktiskt rustad för att hugga i och ställa upp där hon behövdes.
Den behagliga värmen fick henne att slappna av. Svettpärlorna sipprade ned ifrån nacken och längst ryggen. Hon blev medveten om en molande värk i nästan varenda led, men smärtan tonade stilla av och kraven lämnade hennes tankar. Istället infann sig ett belåtet leende på hennes annars så sammanbitna läppar. Hon borde kanske uppskatta sig själv mera, koppla av från vardagens plikter ibland.
Han hade fått sitt postdistrikt ändrat för dagen, och var tvungen att anstränga sig lite mer än vanligt. Nyfiket inspekterade han hyreshusets balkonger. Hans blick fastnade då han såg en attraktiv kvinna sitta på andra våningen och sola. Hon fångade genast hans intresse och fantasi. Han såg en blond och fyllig kvinna, som verkade njuta av livet. En kvinna han skulle ha glädje av, som skulle fylla hans tråkiga vardag med värme och ljuvliga måltider. Hon slängde säkert fram bacon stuvade i gräddsås och smördrypande äggnudlar, som den lättaste sak i världen.
Jag tror att ett brev minsann har kommit fel, mumlade han finurligt för sig själv.
Som om någon givit henne ett piskrapp reste sig kvinnan upp ifrån solstolen, och lät sig återigen betungas av dagens göromål. Hon gav sina torra händer en förströdd blick och grimaserade uppgivet mot sin spegelbild. I samma stund gav dörrklockan ifrån sig en oväntad signal. Omedvetet rättade hon till håret och bet sig i läpparna. Hon var inte van vid att få besök på förmiddagen. Den pirrande känslan gav henne en svag aning om, att detta skulle förändra hennes liv.
söndag 16 augusti 2009
Skriv om ett ögonblick
Ett ögonblick i sänder, sa alltid min gammelmormor, och log med den vishet som bara kommer efter en lång livsresa. Hon var så vacker, trots alla tydliga spår i ansiktet av hårt arbete, besvikelser, sorg men även av kraft och glädje och den auria som en kärleksfull människa alltid omges av. Hennes lilla fattiga hem gav plats för nio små barn, som hon ensam hade omsorg om. Hennes man lämnade henne tidigt i sjukdom. Då en av hennes barn blev gravid alldeles för tidigt, och inte var hon gift heller till råga på eländet, fick den lilla komma till mormor.
Finns det hjärterum, så finns det stjärterum. Hur knapert det än var skulle hon aldrig stänga sin dörr. Hon lyckades mätta de sina, och hur hon bar sig åt finns egentligen ingen bättre förklaring än att hon hade Gud själv på sin sida.
Den lilla oäktningen, som olyckskorparna gärna skrockade, växte upp med sina äldre bröder och systrar, som alla tog henne till sitt hjärta. Mormor hade med sin kärlek även planterat in detsamma i sina barns hjärtan.
Allt detta och mycket mer har min mamma berättat för mig. Hon sa också att på ett ögonblick förändrades allt. Hon blev uppryckt från sin lycksaliga tillvaro och togs ifrån den som varit som en riktig mor för henne.
En ung tant som varit och hälsat på några gånger under hennes första fem år ville nu ha henne. Hon fick reda på att tanten gift sig och fått en liten flicka. Det skulle ju vara bra om någon kunde ta hand om flickebarnet, när tanten skulle ut och göra dagsverken.
Så på så sätt återförenades mor och dotter i uppslitande tårar och med ett brustet litet barnahjärta. På ett endaste ögonblick förändrades hela tillvaron. Inget blev sig mera likt, från att ha varit storebrödernas lilla docka som de turades om att bära på sina axlar till en kuvad, utnyttjad liten piga. Men flickan var av starkt virke och hade grundlagt sin tillförsikt på det goda i livet. Hennes högt älskade mormor skulle alltid förbli som en mor för henne.
En dag, ett ögonblick i sänder - den psalmen spelades på min gammelmormors begravning. Det var aldrig någon tvekan om den saken. Hon visste vad hon sa, gamla mor Ida.
Finns det hjärterum, så finns det stjärterum. Hur knapert det än var skulle hon aldrig stänga sin dörr. Hon lyckades mätta de sina, och hur hon bar sig åt finns egentligen ingen bättre förklaring än att hon hade Gud själv på sin sida.
Den lilla oäktningen, som olyckskorparna gärna skrockade, växte upp med sina äldre bröder och systrar, som alla tog henne till sitt hjärta. Mormor hade med sin kärlek även planterat in detsamma i sina barns hjärtan.
Allt detta och mycket mer har min mamma berättat för mig. Hon sa också att på ett ögonblick förändrades allt. Hon blev uppryckt från sin lycksaliga tillvaro och togs ifrån den som varit som en riktig mor för henne.
En ung tant som varit och hälsat på några gånger under hennes första fem år ville nu ha henne. Hon fick reda på att tanten gift sig och fått en liten flicka. Det skulle ju vara bra om någon kunde ta hand om flickebarnet, när tanten skulle ut och göra dagsverken.
Så på så sätt återförenades mor och dotter i uppslitande tårar och med ett brustet litet barnahjärta. På ett endaste ögonblick förändrades hela tillvaron. Inget blev sig mera likt, från att ha varit storebrödernas lilla docka som de turades om att bära på sina axlar till en kuvad, utnyttjad liten piga. Men flickan var av starkt virke och hade grundlagt sin tillförsikt på det goda i livet. Hennes högt älskade mormor skulle alltid förbli som en mor för henne.
En dag, ett ögonblick i sänder - den psalmen spelades på min gammelmormors begravning. Det var aldrig någon tvekan om den saken. Hon visste vad hon sa, gamla mor Ida.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
