Dra något gammalt över sig

Det var aldrig tal om att dra något nytt över sig, utan valet var enkelt; hon fick ta på sig något gammalt. Den ruggiga grå akrylkoftan, hade sett sliten och dassig ut redan när hon köpte den. Kan det ha varit på Kappahl, för femton år sen? Hon mindes inte längre. Den hade liksom alltid funnits. Likaså de blankslitna Leejeansen, arvegods från kompisen Sabina. Var fanns hon nu förresten? Hon som hade haft de bästa betygen i skolan och framtidsplaner på att resa till New York, gifta sig fint och få ett barn, endast ett, när hon kommit till rätt läge i karriären. Nu fanns bara de gamla jeansen kvar, som hon bar, och urvattnade minnen, som hon inte ville tänka på. När hon drog på sig byxorna gled de ledigt på plats, de var till och med en aning för stora. Hon hade magrat flera kilo på dessa tjugotvå år i friheten. Friheten - det var ju också en passande eufeism! Men hon bestämde åtminstone över sitt liv, och vad hon skulle ha på sig, varje dag var hennes alldeles egna. Även om det kändes som att dra på sig det gamla gång efter gång, att aldrig bli kvitt sitt förflutna utan hela tiden släpa omkring på det torftiga liv som blivit henne givet. Hon ägde i princip inte mer än det hon hade på kroppen, och ett ombyte och några personliga tillhörigheter i en skrynklig Maxikasse. Med vemodiga ögon tittade hon ut över den morgonfrostiga staden, och hur orimligt det än kan tyckas så spack hennes blekmosiga ansikte upp i ett trevande leénde. Hon erinrade sig de morgnar när hon var ung och fast i livets karusell. Hur svårt hon hade haft för att bestämma vad hon skulle sätta på sig för att verkligen komma till sin fulla rätt. Hon var nog vad man skulle säga en mycket ambivalent person, som aldrig riktigt vetat vart hon varit på väg. Nåväl, de problemen hade hon åtminstone inte längre.

Trollerilådan

Lådan är beklädd med svart sammet och dekorerad med sirliga gulddekor. De reliefformade bokstäverna med texten memento mori står i bjärt kontrast som om de var ditkastade av blodstänk, av tidens lidande. Det är en respektingivande låda, som man närmar sig med vördnad och eftertanke. Den kunde innehålla vad som helst, och detta har givit upphov till de mest fantasieggande spekulationer. Vissa säger att den är en samling av mänsklighetens umbäranden genom tiderna, andra att den innehåller framtidens visioner. Sanningen är den, att i lådan finns alla krossade illusioner, som har förekommit på jorden. Ingen vet väl var de tar vägen? De hamnar i denna låda, i små söndriga bitar ligger de utspridda, lika döda och bortglömda som dem de en gång tillhörde. En sorglig samling, med andra ord, i en magisk låda. Men denna låda skulle inte finnas och skänka en fascination till eftervärlden om den inte hade något att förmedla. För vem har sagt att krossade illusioner inte går att återuppväcka? Att de inte kan få en möjlighet till liv igen? Även om människan bakom dör och försvinner med avtonade fotsteg efter sig, finns drömmarna alltid kvar. De är oförgängliga, svåra att fånga, blir inte alltid förverkligade, men de är, om än söndersmulade och skingrade. Någonstans hamnar allt, det som var tänkt, men aldrig blev. De intensiva intentionerna, den sprudlande, brinnande glöden. Allt finns bevarat i den sammetsklädda trollerilådan, väntande på att få komma fram, bara någon vågar lyfta på locket.

Lön för mödan

Alfred längst ned i kröken traskade hem, obekymrad, visslande och svängde på sin tunnslitna linnesäck. Det var fredagafton, solen gjorde sina sista ljusspel på den upptrampade sandvägen. Han var påväg hem, till stillhet och ensamhet. Han led inte av det, i motsats till vad alla andra trodde. Tvärtom så ansåg han att det bästa sällskapet hade han i sig själv, och i Mumma, hans gråsträngda, feta katt. De hade varit sammansvetsade sen Alfred var liten springpojke på stora herrgården. Nu var han konfirmerad och vuxen, giftasvuxen skulle de säga nere i byn. Men det där sista ville inte ungpojken Alfred instämma i. Han hade andra planer, han. Han planerade en framtid, som inte hade någon plats för en krävande flicka, som bara ville ha barn med honom. Alfred ville helt enkelt inte ha barn. Han ville bara ha sig själv, och sin katt. Men han var tvungen att lämna Mumma ett tag, det var en stor sorg för honom. Han skulle ge sig iväg, en morgon skulle han bara vara borta. Då kunde de prata bäst de ville om honom! Den stackars saten, som blivit ensam och föräldrarlös redan då han var tolv. De hade dött båda två i lungsoten, hans föräldrar. Men han hade överlevt, och han var säker på sin sak. Han skulle vidare, ut i en främmande värld. Han visste att något fanns där, som väntade just på honom. Kanske skulle han aldrig mer återvända. Eller kom han tillbaka, och var nöjd med det han upplevt. Hur det än blev med den saken visste Alfred att han skulle få lön för mödan. Den dagen han lyckats skrapa ihop tillräckligt för en biljett till det förlovade landet, då skulle inget hindra honom. Han tittade in i ett par intensiva gula ögon och såg en förståelse i blicken. Mumma ville honom allt gott. När den dagen kommer skulle inte heller Mumma hindra honom.

Två månade innan jul

Julen är för mig en gåva av Guds strålande ljus, som vi får ta del av några dagar. En fridens tid med all god mat, människor som vill ge av sin kärlek, julklappar som glädjer och en tid när livet äntligen får ge vika för något ännu större. Ett under när världen bara står stilla, andas, känner in, låter de varma känslorna flöda. Idag är det julafton, då får man inte tänka några onda tankar, sa min mamma. Varför kan vi inte alltid vara så?
Tiden innan är nästan den bästa, med alla förberedelser, all utsmykning, all förväntan. Det byggs upp en stämning till den manifesterande Stora dagen. Alla nära och kära samlas, som aldrig annars ses, och berättar om året som varit. Tomten ingen tror på dyker upp och uppfyller allas önskningar. Vi är nöjda, tillfredställda, så lyckliga vi någonsin kan bli på denna jord.

Men givetvis är det inte så, kanske inte för någon, inte ens för mig. Många är jularna i ångestens spår, skälvande, gråtande med besvikelsens tår. Barn som tror att denna dag verkligen finns, att det är så som vi framställer den. Vi lurar oss själva, varandra och framför allt barnen att tro på en ouppnåelig vision. Ändå...hur naivt det än kan låta: jag tror på detta. Jag vill göra mitt bästa att denna tid ska bli vacker, att den ska markera ett avbrott i den vardagliga, mörka tillvaron. Vi behöver julen. Vi behöver drömmen - om än den aldrig blir sann. Vi behöver tron, tron på en kärlek och värme oss människor emellan. Mitt i allt förkrossande elände så finns det ändå något som lyser upp. Det mättade varma, känslan av allt den vill ge oss önskar jag i julklapp, till alla. Det finns kärlek, det finns något mycker mer, mer än vad vi någonsin kommer att förstå. Kalla mig visionist, jag är ändå helt övertygad. Julen kom, finns och är snart här igen. Det måste vara en mening med det, att den alltid återkommer - till oss.

Att fuska

Hela livet är ett fuskverk, tittar man riktigt noga kan man alltid hitta något fel. Ändå hänger allting ihop. Det fungerar på något osannolikt vis. Marjas problem var att hon iakttog allt fusk runt omkring. Hon lyssnade till människornas ord, det var inte många som pratade sanning. Alla kämpade för att få fram sin egna lilla förljugna värld. För att hålla ihop sig själva. Utan fusket skulle de rasa ihop, bli sjuka på riktigt. Marja hade läst att alla människor ljuger varje dag. För att härda ut.Ingen orkar med att alltid vara äkta. Lika bländande som solljuset faller på bilrutan i eftermiddagens rusningbrus lika outhärdlig skulle en verklighet utan fusk bli. Vi skulle bli förblindade av allt detta ljus, så överfulla av all vetskap att våra sinnen skulle rinna över. Marja tyckte att detta var så motsägelsefullt. För att få livet, hela världen att fungera så måste det bygga på en gnutta hederligt fusk.
Nåja, är det verkligen så, då är det väl den enda sanningen som är värt sitt namn!

Att växa

Det är naturligt att växa från när vi är barn tills vi blir vuxna. Kroppsligen brukar det inte vara något större problem, och även själsligen och intellektuellt mognar vi och utvecklas. Men vi kan även fastna, av olika anledningar, där det nya som hela tiden uppstår i vår omgivning, skrämmer oss, får oss att skygga tillbaka. Vi kan falla, gå sönder i bitar, för att med självbevarelsedriftens hjälp åter bli en sammanhållande människa. Läkningen kan bli sned och trasig, växtkraften hämmas eller stannar upp. Tiden läker alla sår, är en tröst, och växtprocessen kan satta fart igen. Den kan avta och gå tillbaka vid andra tillfällen i livet. Växtkraften torkar, vissnar och det som en gång var vackert och förhoppningsfullt håller på att tyna bort. Hur många gånger kan en mänsklig växt skadas för att repareras, limmas ihop igen? Slutar vi någonsin att växa? Är inte själva växtkraften vår livsnerv, något som håller oss vid liv till sista andetaget?
Det finns hopp för en slokande växt. Den kan få liv igen. Vi växer när vi minst anar. Det är efteråt vi ser resultatet. Livet finns alltid där, och livet strävar efter att få finnas och att få växa.

Att slå knut på sig själv

Genom att krångla till sin tillvaro till det yttersta, ta på sig mer än vad som var möjligt att förverkliga och dessutom ha en fast övertygelsen om att det utan tvivel var genomförbart. Inruta sin tillvaro i diverse punkter, som skulle utföras med tillhörande fotnoter av sent inkommande objekt. Alltid öppna linjer mot omvärldens ständiga flöde, telefonssignal som återkommande ljöd, missade samtal, återuppringning. Sms, mail, senaste nytt på mobilen. Sociala engagemang i välgörande syfte, umgänge på lunchen och stunden för sig själv, den icke existerade. Arbetsuppgifter, som aldrig tog slut, timmarna som aldrig räckte.
Rusningstrafik, stopp, trafikolyckor, vägarbeten. Middag till alla, näringsriktig, varm, hjärtlig. Bry sig om. lyssna, smarta kommentarer av dagens händelser. Samvaro i skydd av mörkret, stillhet i en sömnlös natt. Insomningstablett, påtvingad sömn. En ihållande signal, en ny dag i antågande.
Hon låg stel i sin säng, oförmögen att röra sig. Paralayserad, hjälplös. skärrad. Hon kunde inte nysta upp knuten, den som hon hade blivit. Alltför hårt, alltför lång tid, likt en snara runt halsen, uttömmande på all luft.
Hon visste inte längre hur man gjorde för att ta sig upp ur sängen.