Idag är jag arg, riktigt riktigt förbannad. Jag föll för frestelsen att antaga Telias bredbandstelefoni, detta förmånliga erbjudande i somras, efter nitisk övertalning från diverse hurtfriska unga telia försäljare. "Men du tjänar ju på det! Det är inte alls svårt att koppla in. Bredbandet går snabbare, TV-bilden blir bättre. Det är de som gäller nu. Framtiden."
Men vana trogen är jag en motståndare till allt vad förändringar heter, då jag är av den något bekvämma inställningen att jag är nöjd med det som finns, så länge det fungerar. Jag ville för en gångs skull se det från den så populära positiva sidan, och släppte under viss protest in den ena adapten, bredbandsomkopplaren och digitalboxen i mitt hem, försedda med en uppsjö av olika kontakter, sladdar och mer eller mindre obegripliga beskrivningar. Men, jag tog det metodiskt, lugnt och blev t om själv förvånad. Kanske inte är så oteknisk ändå! Men sen kom problemen...telefonen kunde helt enkelt bara koppla ur, ingen signal, brus, digitalbild kunde jag bara se på tre kanaler, om det nu funkade vill säga. Ibland ville inte digital-TV:n logga in. Bredbandet, ja? Inte är det bättre, något sämre skulle jag tro. Och alla dessa sladdar, kopplingar och blinkande små apparater överallt. Jag vet inte hur jag i all sin dar ska gömma alltsammans så det inte ser ut som ormboets hypertekniska högkvarter!
Det var inte precis så här jag ville ha det. Egentligen var det på pricken just detta jag var rädd för. Jag har nämligen en svår noja: teknikhysterirädsla! Funkar inte det tappar jag huvudet totalt, vet inte vad jag ska göra, även om jag försöker...och det kan ju gå si och så. En telefon ska helt enkelt fungera, Det är en mänsklig rättighet, Att sen dra in både datorn och TV:n i detta genialistiska paket var för mig något dumtristigt. Men jag blev övertalad, sitter här med den avskyvärda känslan vad var det jag sa i kroppen. Men på fredag kommenderade jag hit en tekniker gratis - för nu är måttet rågat. Även en person som jag har mina begränsingar - även om jag tror att det är hela den här tokiga bredbanstelefonin som det skulle införas förbud mot.
måndag 31 augusti 2009
söndag 30 augusti 2009
Skriv om en nystart
Det hade varit nedsläckt i Viveka Elisas skrivarstuga i två dagar och två nätter. Hennes fladdrande doftande ljus hade inte spridit sin inspirerande värme. Musiken som ibland var drömsk och behaglig, andra gånger storslagen eller ångestfull hade varit tyst. Det var som det vilade något ödesmättat över det lilla rödbruna trähuset med de vita knutorna, där färgen märkbart börjat flagna. Höstträden vajjade olycksbådande och vinden piskade upp de nedfallna löven. Fåglarna hade flygit iväg till varmare breddgrader, och sommarbarnen hade åkt hem till stan.
Viveka Elisas var återigen ensam, en lång höst, en kall vinter, som skulle följas av en spirande vår för att sen mötas av en sprudlande sommar - igen, detta eviga kretslopp. Ibland behövde hon vila ifrån allt, ta nya krafter, fylla sin själ med ensamhetens bägare.
Då ville hon bara krypa under den rödrutiga kashmirfilten, dricka ljummet honungste och läsa de böcker hon inte tagit sig tid till innan. Då ville hon samla ihop sina tankar, och finna vad hon hade inom sig. Och hon fann alltid det hon sökte, det var ju meningen med dessa dagar.
Hon fann vad det var hon skulle berätta, vad hon måste delge alla människor. Hennes berättelse måste få komma fram. Den skulle hon sätta sina ord på. Nu visste hon! Rikedomen fanns alltid inom henne själv. Hon blev aldrig besviken, och hade förtröstan på att orden skulle komma. "Se jag gör allting nytt!" Det var Viveka Elisas mest älskade uttryck.
Viveka Elisas var återigen ensam, en lång höst, en kall vinter, som skulle följas av en spirande vår för att sen mötas av en sprudlande sommar - igen, detta eviga kretslopp. Ibland behövde hon vila ifrån allt, ta nya krafter, fylla sin själ med ensamhetens bägare.
Då ville hon bara krypa under den rödrutiga kashmirfilten, dricka ljummet honungste och läsa de böcker hon inte tagit sig tid till innan. Då ville hon samla ihop sina tankar, och finna vad hon hade inom sig. Och hon fann alltid det hon sökte, det var ju meningen med dessa dagar.
Hon fann vad det var hon skulle berätta, vad hon måste delge alla människor. Hennes berättelse måste få komma fram. Den skulle hon sätta sina ord på. Nu visste hon! Rikedomen fanns alltid inom henne själv. Hon blev aldrig besviken, och hade förtröstan på att orden skulle komma. "Se jag gör allting nytt!" Det var Viveka Elisas mest älskade uttryck.
onsdag 26 augusti 2009
Skriv om ett begär
- Jag har egentligen bara ett begär! Det enda jag begär är att få leva mitt eget liv. Är det för mycket begärt?
Den unga flickan riktigt sprutade fram orden, som en fräsande spisplatta med en gryta på som höll på att koka över.
- Vad är det som hindrar dig? sa den lugna psykologen, men med en illa dold trötthet i tonen.
- Vad? Livet är bara en massa krav, som avlöser varandra. En lång transportsträcka, som man inte kan hoppa av förrän man dör, och då är det ju försent att börja leva!
- Hur menar du då?
- Ja, först skola, sen jobb och familj - allt bara tar av min tid, mitt liv. Men jag har ett så starkt begär - att få tillgång till mitt eget liv, få bestämma själv!
- Du menar, att vi inte är fria människor? Att livet i sig håller oss fångna? Att livet styr våra liv?
Helt plötsligt drogs den kvinnliga, annars ganska luttrade psykologen med i sin patients resonomang.
- Du förstår? Du kanske håller med mig? Jag vill ha fri tillgång till mitt eget liv.
- Men vad är det du vill göra då?
- Jag vill gå upp på morgonen och inte behöva tillfredställa någon annan än mig själv. Men om alla tänkte så...
Flickan fick något hopplöst och dystert i blicken.
-...nej, då skulle väl inte vårt samhälle fungera. Det är nog mer ett tankeexperiment, en utopi. Jag tror inte att du vill leva ut dessa känslor helt och fullt - egentligen. Men av olika anledningar känner du dig väldigt låst just nu. Jag vet inte...om vi skulle justera dosen på Zoloft något, så du blir lite mer stabil, och klarar av din vardag bättre.
Flickan darrade och andningen ökade markant. Hon hade svårt att sitta stilla, korsade sina ben och drog med händerna längst sömmarna på jeansen.
- Nu säger du precis just det som jag reagerar emot. Jag måste anpassa mig, så jag passar in, på grund av attjag har ett begär till mitt eget liv, för att jag inte vill släppa ifrån mig det som är mitt. Jag vill ha tillgång till mig själv, och inte ge bort min tid till alla andra och allt annat.
- Jag förstår att detta är svårt för dig. Sanningen att säga, så har jag inget enkelt svar att ge dig. Jag önskar bara att jag kunde lindra din smärta. Men jag tror alla människor har dessa inre stridigheter, men vi släpper inte fram dem. Vi bara fortsätter att leva, helt enkelt.
Psykologen tog av sig sina svettiga glasögon, strök sig över pannan och kostade på sig ett matt leende.
- Ok, sa flickan och reste sig upp.
De visste båda att hon aldrig mer skulle komma tillbaka.
Den unga flickan riktigt sprutade fram orden, som en fräsande spisplatta med en gryta på som höll på att koka över.
- Vad är det som hindrar dig? sa den lugna psykologen, men med en illa dold trötthet i tonen.
- Vad? Livet är bara en massa krav, som avlöser varandra. En lång transportsträcka, som man inte kan hoppa av förrän man dör, och då är det ju försent att börja leva!
- Hur menar du då?
- Ja, först skola, sen jobb och familj - allt bara tar av min tid, mitt liv. Men jag har ett så starkt begär - att få tillgång till mitt eget liv, få bestämma själv!
- Du menar, att vi inte är fria människor? Att livet i sig håller oss fångna? Att livet styr våra liv?
Helt plötsligt drogs den kvinnliga, annars ganska luttrade psykologen med i sin patients resonomang.
- Du förstår? Du kanske håller med mig? Jag vill ha fri tillgång till mitt eget liv.
- Men vad är det du vill göra då?
- Jag vill gå upp på morgonen och inte behöva tillfredställa någon annan än mig själv. Men om alla tänkte så...
Flickan fick något hopplöst och dystert i blicken.
-...nej, då skulle väl inte vårt samhälle fungera. Det är nog mer ett tankeexperiment, en utopi. Jag tror inte att du vill leva ut dessa känslor helt och fullt - egentligen. Men av olika anledningar känner du dig väldigt låst just nu. Jag vet inte...om vi skulle justera dosen på Zoloft något, så du blir lite mer stabil, och klarar av din vardag bättre.
Flickan darrade och andningen ökade markant. Hon hade svårt att sitta stilla, korsade sina ben och drog med händerna längst sömmarna på jeansen.
- Nu säger du precis just det som jag reagerar emot. Jag måste anpassa mig, så jag passar in, på grund av attjag har ett begär till mitt eget liv, för att jag inte vill släppa ifrån mig det som är mitt. Jag vill ha tillgång till mig själv, och inte ge bort min tid till alla andra och allt annat.
- Jag förstår att detta är svårt för dig. Sanningen att säga, så har jag inget enkelt svar att ge dig. Jag önskar bara att jag kunde lindra din smärta. Men jag tror alla människor har dessa inre stridigheter, men vi släpper inte fram dem. Vi bara fortsätter att leva, helt enkelt.
Psykologen tog av sig sina svettiga glasögon, strök sig över pannan och kostade på sig ett matt leende.
- Ok, sa flickan och reste sig upp.
De visste båda att hon aldrig mer skulle komma tillbaka.
tisdag 25 augusti 2009
En dröm som inte blivit förverkligad - än
Givetvis är det, som vi väl alla på denna blogg, att en dag vara kapabel att ge ut en bok! Att jag ska kunna förmedla, fängsla och få min omvärld att vilja lägga tid på att läsa just mina ord. Det är kanske den största ego-kick man kan få.
I en bok, en hel bok, inte bara en liten artikel eller ett inlägg, utsätter du läsaren för dina abosluta tankar, känslor, fantasier, och under flera timmar dessutom. Tänk, att få människors uppmärskamhet så totalt, att kunna ge något, som de frivilligt väljer att läsa. Det är väldigt stort, och det ligger en okuvlig lust och vilja bakom detta mål.
Jag tror att har man en gång bestämt sig, varit uppslukad av denna tillfredställande tanke, så är det omöjligt att släppa den. Man blir aldrig nöjd om man inte fullföljer sin innersta lust. Men med det inte självklart sagt, att man måste lyckas. Huvudsaken är att göra det, oavsett vad slutresultatet blir.
Att inte släppa visionen, även om det inte blir något annat än en dröm. Så länge man håller sina drömmar levande så finns dom. När vi släpper dem...kan de försvinna, och något viktigt av oss själva tappas bort.
Jag tror, även om vägen kan vara knotig och svår, att jag ska hålla mig kvar. Jag ska fortsätta framåt, inte väja för farhågorna utan hålla mig kvar.
Så nu ser jag bilden inom mig - en så strålande vacker bild, en dröm som blir sann. För någonstans måste det börja just där, att vi sår fröet inom oss själva, det får förgrena sig och växa fritt. En dag ska det slå ut i full blom, och det är först då som jag verkligen vet och förstår vad det var jag kämpade så mycket för.
Jag ska hålla mig kvar.
I en bok, en hel bok, inte bara en liten artikel eller ett inlägg, utsätter du läsaren för dina abosluta tankar, känslor, fantasier, och under flera timmar dessutom. Tänk, att få människors uppmärskamhet så totalt, att kunna ge något, som de frivilligt väljer att läsa. Det är väldigt stort, och det ligger en okuvlig lust och vilja bakom detta mål.
Jag tror att har man en gång bestämt sig, varit uppslukad av denna tillfredställande tanke, så är det omöjligt att släppa den. Man blir aldrig nöjd om man inte fullföljer sin innersta lust. Men med det inte självklart sagt, att man måste lyckas. Huvudsaken är att göra det, oavsett vad slutresultatet blir.
Att inte släppa visionen, även om det inte blir något annat än en dröm. Så länge man håller sina drömmar levande så finns dom. När vi släpper dem...kan de försvinna, och något viktigt av oss själva tappas bort.
Jag tror, även om vägen kan vara knotig och svår, att jag ska hålla mig kvar. Jag ska fortsätta framåt, inte väja för farhågorna utan hålla mig kvar.
Så nu ser jag bilden inom mig - en så strålande vacker bild, en dröm som blir sann. För någonstans måste det börja just där, att vi sår fröet inom oss själva, det får förgrena sig och växa fritt. En dag ska det slå ut i full blom, och det är först då som jag verkligen vet och förstår vad det var jag kämpade så mycket för.
Jag ska hålla mig kvar.
måndag 24 augusti 2009
En smekning
En smekning kan rädda liv. Det är jag helt övertygad om. En smekning kan undanröja en konflikt, då den aggressiva kommer av sig, tappar farten av smekningens lugnande verkan. En stressad kan enbart genom att bli vidrörd av en smekande hand känna att pulsen går ned en aning. Smekningen är så skön och vilsam att vi kan förlora lite tid på att bara få njuta av den, om så bara några sekunder. Den lilla korta stund som en varm smekning kan ge blir då befrielse från vardagens stress.
Den hårt arbetande pappan brottas med en orimlig press, men den sjunker undan och blir mer greppbar efter en smekning. Vid ett annat tillfälle kan den splittrade småbarnsmamma, på gränsen till sammanbrott, få lindring av en stilla smekning. Det ger henne en känsla av att någon ser och känner henne. Det magiska händer: kroppen får sin kraft åter.
En liten flicka, eller pojke, förkrossad, gråter på barns ohämmade vis. Alla ord är överflödiga, når inte fram. Men en mjuk smekning, som ger barnet tröst gör att den gråter bara en liten stund till, och sen är det över.
En smekning kan även rädda en person på ett helt annat vis, och det kan hända en förförisk tonårstjej, som var så hänförd över alla exklusiva parfymer, som varuhusen lockade med. Då begäret blev för starkt, och tillfället tyckte vara det rätta tog hon helt sonika och la ned en Armandi parfym i väskan. Hon kände pulsen slå i 200 minst, men försökte se helt naturlig ut, till och med när larmet gick på, så fortsatte hon att gå, inte springa. En lite äldre mörk man haffade henne, och en tjej från avdelningen pekade ut henne som den som tagit parfymen. Men när flickan i affären skulle hämta den riktiga vakten stod den mörka mannen kvar, med varma bruna ögon. Tonårsflickan såg bedjande på honom, och sa att hon inte visste vad hon gjort, att hon snart skulle flytta, o hon ville inte det, och...Han lyssnade inte längre, för i ren nervositet eller var det manipulation så hade flickan börjat smeka mannens hand, sensuellt och med en inbjudande och bedjande blek. Hon var väldigt söt, bara 17 år. Så vad hade han att välja på? Han ville inte medverka till att sätta dit henne. Hennes smekningar fick honom att sväva. Det var så längesen någon överhuvdtaget berört honom på det viset. Denna smekning blev mer värd för honom än något annat. Den behagliga känsla han fick uppleva med henne, denna smekning, dessa få minuter. Han gjorde naturligtvis det hon bad honom om.
- Släpp mig! Snälla, släpp mig!
- Jaja...jag kan säga att du slet dig.
Han lät vän på rösten, hans tillkämpade pondus var som bortblåst. En smekning - det var just det han behövde, så innerligt väl Smekningen som räddade dem både. En smekning är nog bland det mest underskattade. För det händer saker vid en smekning, i kroppen och själen. Det kan utvecklas till något oväntat. Smekningen öppnar vägar som inga andra kan hitta.
Den hårt arbetande pappan brottas med en orimlig press, men den sjunker undan och blir mer greppbar efter en smekning. Vid ett annat tillfälle kan den splittrade småbarnsmamma, på gränsen till sammanbrott, få lindring av en stilla smekning. Det ger henne en känsla av att någon ser och känner henne. Det magiska händer: kroppen får sin kraft åter.
En liten flicka, eller pojke, förkrossad, gråter på barns ohämmade vis. Alla ord är överflödiga, når inte fram. Men en mjuk smekning, som ger barnet tröst gör att den gråter bara en liten stund till, och sen är det över.
En smekning kan även rädda en person på ett helt annat vis, och det kan hända en förförisk tonårstjej, som var så hänförd över alla exklusiva parfymer, som varuhusen lockade med. Då begäret blev för starkt, och tillfället tyckte vara det rätta tog hon helt sonika och la ned en Armandi parfym i väskan. Hon kände pulsen slå i 200 minst, men försökte se helt naturlig ut, till och med när larmet gick på, så fortsatte hon att gå, inte springa. En lite äldre mörk man haffade henne, och en tjej från avdelningen pekade ut henne som den som tagit parfymen. Men när flickan i affären skulle hämta den riktiga vakten stod den mörka mannen kvar, med varma bruna ögon. Tonårsflickan såg bedjande på honom, och sa att hon inte visste vad hon gjort, att hon snart skulle flytta, o hon ville inte det, och...Han lyssnade inte längre, för i ren nervositet eller var det manipulation så hade flickan börjat smeka mannens hand, sensuellt och med en inbjudande och bedjande blek. Hon var väldigt söt, bara 17 år. Så vad hade han att välja på? Han ville inte medverka till att sätta dit henne. Hennes smekningar fick honom att sväva. Det var så längesen någon överhuvdtaget berört honom på det viset. Denna smekning blev mer värd för honom än något annat. Den behagliga känsla han fick uppleva med henne, denna smekning, dessa få minuter. Han gjorde naturligtvis det hon bad honom om.
- Släpp mig! Snälla, släpp mig!
- Jaja...jag kan säga att du slet dig.
Han lät vän på rösten, hans tillkämpade pondus var som bortblåst. En smekning - det var just det han behövde, så innerligt väl Smekningen som räddade dem både. En smekning är nog bland det mest underskattade. För det händer saker vid en smekning, i kroppen och själen. Det kan utvecklas till något oväntat. Smekningen öppnar vägar som inga andra kan hitta.
söndag 23 augusti 2009
Att prestera
Blotta ordet gav mig kvälvningar och påminde mig om en iskall hand som tryckte på min strupe. Jag kände handlingsförlamningen ta mig i full besiktning. Ångest i kubik fyllde ut varenda del av min kropp. Kreativiteten försvann som en skadeskjuten hare och bleknade bort i prestationens bjärta sken. Orden tappade sin styrka, försvann från min medvetenhet. Taggtråden band mina känslor och skrämde dem till tystnad. Tankarna virvlade runt, försökte hitta ett fäste, men ville inte heller vara kvar. Allt blev öde och tömt. Tankar, känslor, ord - allt var borta. Ovanför mig stod Herr Prestera med sin hotfulla blick och sitt sylvassa svärd. Han log föraktfullt ned på mig. De ord han sa var: Det var väl det jag visste! Det blir aldrig något av dig! Du kommer aldrig att lyckas prestera något.
Hans hånfulla blick fick mig att krympa till en nivå långt under existensberättigande. Jag fanns inte längre. Jag kunde inte försvara mig då jag inte hittade mina tankar. Utan mina tankar hade jag inga känslor. Utan mina ord kunde jag inte längre skriva. Jag måste vara död.
Hans hånfulla blick fick mig att krympa till en nivå långt under existensberättigande. Jag fanns inte längre. Jag kunde inte försvara mig då jag inte hittade mina tankar. Utan mina tankar hade jag inga känslor. Utan mina ord kunde jag inte längre skriva. Jag måste vara död.
fredag 21 augusti 2009
Något hårt
De hade en gång älskat varandra. Hon mindes än deras första kyss. Den hade fått henne att lyfta från denna jord. De hade byggt upp ett liv tillsammans, köpt hus, skaffat barn. De hade rest ihop, de hade festat tillsammans och de hade gråtit, diskuterat och planerat. Men de hade alltid älskat varandra. Eller hade de det, egentligen? Är det så lätt att bara se allt genom ett sagoskimmer, när tiden har bleknat bort alla rivsår?
Men han förvandlades. Han blev hård. Det som varit vackert och rent blev befläckat, skrämmande och det urholkade hennes innan så glada själ. Det sista minnet av honom var när han höll sina starka händer om hennes hals, och han dunkade hennes huvud mot väggen. Hårt, väldigt hårt. Hans hårda slag gav henne ett halsband av blåmärken och ett diadem efter tumgrepp i pannan. Men de inre skadorna tog död på allt de byggt upp och för evigt lossade deras känslomässiga band.
Hon kunde med skräck frambringa den ångest hon känt den stunden. Hon trodde att han skulle döda henne. De förtvivlade tankarna, att han kommer att döda henne. Det gastkramande rädslan, som hon var maktlös inför. De starka, hårda händerna runt hennes hals. Hur skulle honm någonsin kunna glömma? De hade en gång älskat varandra.
Men han förvandlades. Han blev hård. Det som varit vackert och rent blev befläckat, skrämmande och det urholkade hennes innan så glada själ. Det sista minnet av honom var när han höll sina starka händer om hennes hals, och han dunkade hennes huvud mot väggen. Hårt, väldigt hårt. Hans hårda slag gav henne ett halsband av blåmärken och ett diadem efter tumgrepp i pannan. Men de inre skadorna tog död på allt de byggt upp och för evigt lossade deras känslomässiga band.
Hon kunde med skräck frambringa den ångest hon känt den stunden. Hon trodde att han skulle döda henne. De förtvivlade tankarna, att han kommer att döda henne. Det gastkramande rädslan, som hon var maktlös inför. De starka, hårda händerna runt hennes hals. Hur skulle honm någonsin kunna glömma? De hade en gång älskat varandra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
