En hyllning till november

Följande samtal utspelades mellan den äldre filosofen och den yngre visionären, en gråmulen novembereftermiddag.
- När ska vi någonsin få tid att bli hela? Tiden bara fortgår, en ständig rörelse, ett kaos där vi aldrig kan stanna upp...
- Men det finns en möjlighet, för dig och för mig. Du känner kanske inte till detta tillstånd, ett tidsbegrepp som återkommer varje år, för att vi ska få en chans att dra efter andan. Detta moratorium gavs namnet November. Du hör själv att ordet får dig att stanna till, ta det lugnt och ta dig friheten att bara vara.
- Vad betyder November?
- Det finns inga exakta förklaringar, men det jag har lärt mig är följande: No står för betydelsen inget, vem står för oss alla, ber står för bön, stillhet och önskans uppfyllelse. Så denna tid varje år är för läkedom, reflektion och kravlöshet. Det finns en period då vi bara får finnas till för vår egen existens. Detta gäller oss alla. Det handlar inte om egoism, då denna frihet är given till oss alla.
- Då är ju no vem ber räddningens månad? Det som krånglat till sig, skenat iväg under året kan nu få en chans att hitta sina svar? Jag har aldrig tänkt på det på det viset.
- Nej, många ser mörker och hopplöshet istället...
- ...för ljus och möjlighet? Det är kanske sitt eget inre man ser, som speglar sig emot var och en?
- Ja, eller tvärtom. Sitt eget inre som man inte vill se, då man bara ser detta hopplösa mörker. November vill inte ge oss dysterhet, november vill att vi ska våga se något bakom alltihop.
- Det vi inte har hunnit se innan? Eller velat se innan?
- För att växa i livet behöver man ro och eftertanke. Det är då de största ljusen tänds. De ljus som kan skingra det kompakta mörkret.

Alla goda ting är tre

Om hon nu hade lyckats med att få VG på senaste tentan borde det väl båda allt gott inför framtiden? Det ena ger det andra? Eller en god sak utvecklas till en annan god sak, om möjligt ännu bättre? Ja, om nu inte den utstakade vägen helt plötsligt vänder, och pekar åt ett annat håll. Men det var ju inte de som denna historia skulle handla om. Utan nu fortsätter vi på den inlagda goda vägen. Hon fick alltså VG på senaste tentan, och detta i sin tur gav henne ett fördjupat självförtroende. Med det sistnämnda i bagaget var det inte lika svårt att ta kontakt med den killen hon spanat in, och även fånga hans intresse. Att ha lyckats med den bedriften skänkte hennes aura en särdeles glans och utstrålning. Detta innebar att hon drog blickar och intresse till sig. Alla ville vara nära henne, och få del av hennes goda. De ville vara inom hennes radie så att de drogs med av hennes kraftfulla vindar. Hon växte i sin nyfärvärvade roll, och inget tycktes kunda rubba den fasta tro hon nu bemästrade, som gruset i sin egen jackficka. Hon hade styrkans kunskap, kärlekens glans och vänskapens dragningskraft. Hon såg dessa ting fara runt i en ring, i ett ständigt, icke sinkande flöde. Då hade hon kanske funnits svaret till slut; i sin egen förmåga att knyta samman dessa goda tre ting, som tillsammans blev gjutformen för alla ting.

En svag karaktär

- Jag har alltid sett henne som en svag karaktär, utan mål och ambitioner. Det märkte jag tidigt.

Modern la sina väl markerade pannveck i ihopdragna fördjupningar och intog en förorättad position. Hennes förväntningar hade varit högt ställde den dagen för 18 år sen, då hon under smärtfyllda kval födde en dotter till denna jord. Hon kunde se det rödmosiga skrikiga lilla ansiktet, de troskyldiga barnaögonen och den sökande lilla rosenmunen. Jovisst, söt hade hon väl alltid varit, men den egenskapen räckte inte.

- Egentligen vet jag inte riktigt vad du menar...invände moderns trogna vännina efter en stund. Vänninnan som utbildat sig till fritidspedagog, som en kompensation för sin egen barnlöshet. En kvinna som alltid såg barnen, mer än föräldrarna oftast hade tid till.

- Du har fått en alldelse speciell dotter, din dotter, och hon kan aldrig bli den bilden du gjorde av henne. Det skulle faktiskt göra henne evigt olycklig. Hon kan bara bli och få vara den människa hon är. Jag vet att du säger att hon är en svag karaktär...

- Det måste du väl ändå hålla med om! avbröt modern hätskt. Hon har med nöd och näppe klarat av en haltande skolgång, avgångsbetygen var minsann inget att skryta med. Sen kom hon in på gymnasiet efter att blivit tvungen att läsa in vissa ämnen under sommaren. Du ska veta, att jag fick ligga på! Och hon inser inte värdet av att sköta sig, att bli något utan tror att det räcker att...Moderns röst stockade sig, hon svalde en irriterad gråtattack, som ville avslöja något inom henne, som vägrade komma upp till ytan.

Vänninnan väntade in henne, sa inte ett ord, även om hon visste och hade sett alltför mycket under årens gång. Hon hade gjort otaliga försök att påverka situationen för flickan, men den auktoritära uppfostran hade hela tiden segrat.

- Vet du vad hon egentligen önskar och vill? Om du bortser från vad du och Erik tycker att hon ska vilja?

- Ja, en grundutbildning måste man ju ha! Det är inget fråga om vad man vill eller inte! Det vet väl du? Även om du ska ha sån förståelse för ungdomen nuförtiden?

Vänninnan kunde inte låta bli att le, och hon måste medge, att det säkerligen var lättare att förstå, när man stod utanför. Att ha ett eget barn, som man verkligen ville väl var inte lika lätt. Men det måste finnas någon form av balans. Inte styra, men stötta, lyssna och försöka nå fram.

- Jag tror du framför allt ska ge din underbara dotter en tro på sig själv. Den tron kommer att bära henne fram.

- Ja, jag hoppas ju det.

- Nu vet du. Mia kommer att hitta sitt liv, och leva sitt liv - det allra bästa liv hon kan leva. Det handlar inte om en stark eller en svag karaktär. Det finns bara en äkta karaktär - för var och en av oss. Den kan du uppmuntra Mia att hitta.

Tre vanligaste frågorna om min livsstil

Ärligt - jag får inga, i alla fall inga tydliga. Jag ställer dem inuti mig själv, till mig själv och det jag tror andra ifrågasätter. Egentligen vet jag inte vad min livsstil är och vilka val jag har gjort. Jag väntar hela tiden på ett ingripande i en svårförstådd tillvaro. Varje dag är ny, men har en tendens att hamna i samma fotspår. Ibland händer det något annorlunda, något som får livet att skaka till. Men vardagen har en oöverstiglig förmåga och makt att uppsluka all pånyttfödd visdom. Jag skulle vilja hoppa av det skenande tåget, och fly till en rofylld sammetslen tillvaro. Dit inte upprepande krav fodrade all min energi, och där sårande kritik hindrade mitt livsljus från att få brinna. Jag skulle nog bli anklagad för min brist på verklighetsförankring, för att vara en drömmare. Det skulle nog komma följfrågor som jag inte skulle kunna besvara, frågor jag tappat svaret på under livets gång. Spridda fragment av spirande önskningar och livsval, som blivit så kantstötta att spillrorna skingrats för vinden.
Vad har jag då kvar? Jag ställer mig den frågan varje dag, och jag försöker hitta en väg som leder mig fram. Förvillad i de avvikande gränderna är valen svåra att göra. Jag tror bristen på livsstil är den största och den vanligaste frågan. Eller snarare min egen inställning till min livsstil, och oförmågan till de förlösande frågorna.

Något fiffigt

Lilla spretiga ordet fiffigt är ingen jag brukar använda mig av. Det klingar barnsligt, likt en förkortning till något och alla fräsande f:en gör det obekvämt i min mun. Jag tycker inte heller att ordet fyller någon större funktion, kan tänka mig att det bara kom till utan några större arrangemang. I SAO står det förklarat som påhittig, listig, ett vardagligt uttryck. Men vad det egentligen kommer ifrån, det brukar ju finnas en liten berättelse bakom varje ords tillkomst. Det får jag lämna över till ett senare tillfälle.
Hur som helst, så kan nog mycket vara fiffigt även om jag inte skulle använda det ordet. Fiffig är en kreativ människa, en genialisk person, en lättsam och konstruktiv karaktär. Men för mig är fiffigt ett litet rart ord, i ganska obetydliga sammanhang, gärna med vissa dråpliga inslag, men som personen ifråga lyckas lösa på ett fiffigt sätt. Så desto mer jag tänker på det desto mer kan jag få ut av detta banala ord, som jag först inte ville kännas vid. Det är förstås alltid vi själva som lägger tonvikten i ordens betydelse. Viktigt är att bli medveten om att vi kan uppfatta samma ord så olika. Plockar man då isär ordet i dess beståndsdelar, vänder och vrider så kan det dölja sig en rikdom av variationer, som flödar ut i alla dess former.

Att falla

Hennes dagliga strid innehöll de upprepade momenten som strävade efter att hålla henne samman. Hon steg upp klockan 05.55, på vardagar, på helger klockan 08.00, prick. Det var aldrig någon tvekan då mobilen ringde, samma signal, intensiv men ändå melodiös. Hon hade kvällen innan förberett två mackor, en med ost och en med bredbar leverpastej, oftast med Mor Annas krispiga inlagda gurka på. Om hon inte glömt att köpa den, för det kunde hända, och det var faktiskt inte hela världen. Hon klarade omställningen att vara utan gurkan, en eller två dagar, utan att tappa greppet och falla. Men sen gick hon alltid till Hemköp, och köpte den och kände i samma stund ett lugn infinna sig.
Efter att hon stängt av mobilen, aldrig på snooze, alltid på ok, sen stäng av, gick hon raka vägen till sin ajaxpolerade toalett. Det fick inte vara ett fettigt handavtryck på spegeln, inga tandkrämsrester i handfatet, och Gud förbjude, inga avlagringar eller lukt från WC-stolen. Då kunde hon lugn träda in, kissa och tvätta händerna omsorgsfullt, för att direkt ge sig på ansiktets genomgång med ansiktsrengörning, ansiktsvatten, fuktigshetskräm och lätt tonande underlagskräm. Resen av makeupen avslutade hon efter frukosten. Då gick hon även igenom sitt hår med plattång, för att få det att ligga precis som det aldrig ville ligga.
Hon hade alltid lagt fram dagens klädkombination, på den vita karmstolen, så att allt var rent, struket och matchade. Under hela morgonprocessen var hon samlad och lugn - om inget störde henne, om hon inte glömt något, om inte något krånglade. Allt som på något vis avbröt henne i hennes trygga, väl invanda moment fick henne att tappa fotfästet, att falla. Det var så lite som behövdes för att allt runt omkring henne skulle rasa, och hon skulle stå där hjälplös, frustrerad, livrädd. Hon gjorde tappra försök att hålla sig kvar, för att avvärja en katastrof, som ett fall skulle innebära. Ibland ramlade hon och gick sönder, men kunde ändå få fatt i sig själv igen, och bli hel, om än med vissa sprickor.
Men så började hon att falla alltför ofta, vid flera tillfällen och sprickorna gick aldrig att limma ihop mellan varven. Hon blev inte hel, hon var trasig, inte riktigt ihophållande. Hon kunde visserligen ta sig fram, om än något vingligt och osäkert. Hon försökte undvika vägar där hon utsattes för fall. Hon byggde beskyddande murar, hade ett aktivt försvar mot omvärlden. Hon sökte sig till kända områden, riskfria situationen och vågade inte öppna sin dörr för något främmande. Det enda hon önskade var att få den tiden som sprickorna behövde för att läka, för att bli motståndskraftiga och starka.
Sen ville hon inte falla mer. Hon hade fallit tillräckligt.

Att fly

Hon vågade inte titta bakåt, inte åt sidan och inte uppåt. Överallt trängde sig den ödesmättade röken fram. Orosmoln tornade upp sig och begränsade sikten. Hon hade svårt för att andas, varje gång hon drog in luft försvårades hennes förmåga att få syre. Hon blundade ett ögonblick för att slippa se förödelsen runt omkring henne, men eldens ljus sipprade igenom ögonlocken, obevekligt. Hettans olidliga smärta flämtade som hungriga flåsningar omkring henne. Den kom närmare, den kröp in i henne och omfamnade henne bit efter bit.
Bristen på möjligheter var uttömda, hon var uppenbart medveten om det. Det hade säkert funnits en väg, som hon inte hunnit utforska, men nu var allt förverkat. I denna paralyserade instängda situation fann hon äntligen ett ögonblick av ro. Att inte kämpa emot fick ett välkomnande välbehag att ta befälet. Avsaknaden av rädsla ersattes av frihet.
Jag flyr aldrig mer. Jag flyr aldrig mer ifrån dig, mumlade hon.
Vinden tog i ytterligare och gav elden sin slutgiltiga triumf. Fångad i lågorna fanns ingen flyktväg kvar. Hon var oåtkomlig, ingen kunde längre få fast henne. Flykten var över.