Att samsas

Det var familjeterapi i det gamla psykiatrirucklet. En svår uppgift vilade på doktor Ordell, som skulle försöka komma fram till någon form av lösning för denna splittrade familj.
Pappan var den sjuke i familjen, han hade varit inlagt en längre tid på avdelningen, led av paronoid psykos. Just nu var han starkt medicinpåverkad, benen skakade och blicken flackade. Svetten rann i pannan och han slickade sig oavbrutet om munnen. Munntorrhet var en av de vanligaste biverkningarna av neuroleptikan.
Mamman satt tätt bredvid och höll mannens darrande händer, strök honom över den skäggiga kinden. Hon såg lidande ut, en vacker kvinna strax över 35 år. Hon verkade ta sin roll som den stöttande, omvårdnande hustrun på fullt allvar.
En bit ifrån satt barnen - förskrämda och förskjutna. Den äldre hade nog passerat 14 år, men hon såg yngre ut, liten och barnsligt rund. Bara med en blick registrerade doktor Ordell att denna flickan hade anpassat sig, hennes snälla, lugna attityd var ett resultat av ett destruktivt självutplånande, för hon ville bli älskad till vilket pris som helst. Hon bar på en ständig kamp inom sig, hon ville något som inte var accepterat. Men hennes överlevnadsbehov att bli älskad av sina föräldrar var starkare än något annat. Hon vågade inte riskera något för att äventyra det. På så sätt hade hon också fått rollen som den goda dottern.
Lillasyster var alltid den som inte följde de tysta reglerna, som protosterade och gjorde bort sig. Hon gick över gränsen på ett sätt som knäckte pappan, gång på gång. Det var hennes fel, att de satt där nu. För att lillasyster inte kunde anpassa sig, hålla sams med sin pappa. För att hon var tvungen att säga emot, för att hon inte kunde leva i en falsk värld. Hennes inre skrek i uppror, hon kunde inte hejda sig. Hon var arg och frustrerad - oavbrutet. Missförstådd och tillskriven all skuld.
Men hon stod på sig. Än hade de inte lyckas krossa henne - även om hennes själ var splittrad. Hon ville också bli älskad, men hon kunde inte, som sin syster, spela med i detta sjuka spel, Hon kunde bara inte, och i denna familj var det förödande. Den tunga skuld och ångest som pålades denna lilla 11-åring var orimlig. Hon ville fly. Hon ville inte vara med i denna familj mer. Varför kunde de inte adoptera bort henne? Hon var ju ändå bara till besvär...jävla unge. Varför kunde hon bara inte hålla sams? Och förlora sig själv? Bara lite? Var hon inte redan förlorad?
- Jag tycker ni ska försöka hålla sams, Sandra. Du gör din pappa så ledsen. Ge honom en kram nu, och säj att ni är vänner. Han mår då snart mycket bättre, och kan komma hem igen!
Sandra tänkte: men hur mår jag då? Vill jag att han ska komma hem?
Doktor Ordell var ingen barnpsykolog, hon jobbade enbart med vuxna med lite tyngre diagnoser. Hon ville få sin patient att tillfriskna, och den här lilla flickan fick väl ändå förstå, att hon var tvungen att anpassa sig. Ibland behöver barn bara tillrättavisas, så löser det sig. Detta var ett trotsigt, krävande barn, inte alls som sin snälla, förstående syster. Fick hon bara lite stramare tyglar så skulle hon väl insé att det inte var hon som bestämde. Doktor Ordell hade fått en så fin kontakt med pappan, en mycket känslig, rättänkande man. Trovärdiga blå ögon, som uttryckte en smärta, som funnits där sen tidig barndom. Hon ville verkligen hjälpa den här mannen.
- Så ge honom en kram nu, lilla Sandra!
Flickans aggressiva attityd gick över i en bottenlös skräck. Hon kände marken gunga under fötterna, hon sökte ögonkontakt med sina familjemedlemmar, men ingen reagerade. De satt alla lungt och tyst och väntade. Väntade att hon skulle ta sitt förnuft till fånga, att hon skulle böja sig för den allmäna viljan, att han helt enkelt skulle strunta i sina egna känslor. Gör det! Gör det. då! Så blir alla nöjda och glada. Alla - utan hon. Hon skulle tappa fotfästet, sväva omkring som en vilsekommen fågelunge. Hon var redan så vilsen. Hon ville inte tappa mer fotfäste. Hon måste fly innan de tog det sista av henne. Innan de slukade upp hennes inre, och hon skulle stå som ett tomt skal kvar.
Självbevaresedriften tog överhanden, hon hade den kvar. Hon reste sig upp från den klibbiga svarta skinnimitationstolen och tvekade inte längre. Hon gick inte, hon rusade mot dörren, gled på handtaget med sina av nervösitet svettiga händer. När hon fick upp dörren fortsatte hon springa i den blankpolerade mintgröna korridoren. Hon såg inga människor, hon bara sprang. Hon skulle ut därifrån, hon måste få vara fri, de skulle ta död på henne. Hon måste komma därifrån!
Som genom ett under kom precis en personal in genom dörren till avdelningen, och hon lyckades smita ut. Det var en låst avdelning, så man var alltid tvungen att be om att bli utsläppt.
Sandra sprang nedför grusbacken, in i skogsdungen, längre in, längre bort. Gräset blev högre, hon ramlade, skrubbade upp knäna. Men hon grät inte. Hon var fri. Hon hade lyckats överleva, ännu en gång.