Premiärnerver

Jag försökte se det på det viset: det var premiär för att möta mig själv. Få se mig själv i spegeln, och verkligen få den sanna bilden av vem jag var, vem jag hade blivit. Det var 15 år sen sist jag såg mig själv. Dessa år hade jag jobbat hårt på att bedöva både min fysiska och psykiska smärta. Jag hade varit inbäddad i morfinets rus mer eller mindre oavbrutet och jag hade skingrat mina tankar med sömngivande medel. Det var inte så att jag varit död, jag hade ju trots allt funnits, men alla dessa år var som en dimmig dröm där allt bara gick ut på att fly, fly och åter fly ifrån det oundvikliga, ifrån mig själv. Jag kunde inte ta bort min egen närvaro, jag kunde inte utplåna min egen existens, även om jag kunde förvanska mina egna tankar, förminska mina intryck och mota bort allt vad mina känslor heter.

Jag fanns inte under 15 års tid. Jag levde, folk såg mig, jag dansade, drack, skrattade, sjöng. Levde tillsammans med de missanpassade i samhällets marginaler. En overklig tid i misär och en ständigt annalkande död. Skräcken att deka ned mig gjorde att jag helt konsekvent aldrig, aldrig någonsin tittade mig själv i spegeln. Hur jag klarade av att undvika det under så många år kan väl låta som en gåta. Men i en förtvivlad, påverkad människas hjärna finns inga rimligheter. Allt handlar bara om att ha tillräckligt av den drogen man använder, så att man kan hålla smärtan ifrån sig. Denna djävulska inre smärta som det inte finns någon bot för. Det enda man tror hjälper är dessa gifter, som fortsätter att förgifta och skada tills det inte finns något kvar. Till allt i en människas kropp och själ blir uppslukad av en enda tanke, detta enda som betyder något. Det handlar om att överleva, inte så länge, men idag, bara idag, bara en gång till...sen kanske, givetvis ska det bli bättre. Jag hade varit där inne i denna emotionella berg-o-dalbana och jag hade inte längre något val. Antingen åkte jag ned i den allra djupaste av dalar, och skulle aldrig mer komma upp eller hoppade jag av detta spektakel och sakta började vandra upp, framåt för att möta livet igen.

Jag gick på darrande ben till centralens toalett, ville minnas att man även kunde nyttja en dusch för en tia där. Det skulle det sannerligen vara värt. Jag sköljde av mig länge, schamponerade mitt sönderblekta hår, hällde i lite balsam, som mitt hår inte fått de senaste 10 åren. Jag som en gång varit så noga med att sköta om mig själv. Jag hade till och med blivit beskylld för att vara utseemdefixerad, och många avundsjuka blickar hade kastats efter mig. För mig hade det varit viktigt, för att inte säga, det allra viktigaste att vara snygg och attraktiv.

Men efter min svåra seperation från den mannen som jag hade älskat över allt annat och oändliga kränkningar förlorade jag min styrka mer och mer. Jag fick en ögonsjukdom, som förminskade mitt ögonfält. Min sorg var total, jag var helt ensam och jag var så rädd. Jag var rädd och psykiskt svag innan, men det trappades upp. Det blev bara värre, jag tappade tron på allt och alla. Jag passade inte in samhällsramen, jag ville inte det. Jag tyckte jag såg så klart på livet och kom fram till att enda meningen var att hitta sin egen drog. Absolut inte dö utan bara ta en drog så man kunde vara lugn, känna harmoni och inte behövde vara rädd längre. Jag hade varit rädd i hela mitt liv.

Men det jag var allra mest rädd för var att möta mig själv, att se bilden av mig själv i spegeln. Fortfarande täckte duschens heta ånga spegeln med sin betryggande imma. Jag behövde ännu inte se, jag kunde vänta lite till. När jag sakta började se konturerna framträda av mig själv tittade jag in i en främlings ansikte, och jag hade aldrig sett henne förut.