En obehaglig känsla

Länge hade hon burit på denna sorg, som förtärde hennes själ, som urholkade hennes känslor och frätte sönder hennes tankar. De otaliga flyktförsöken hon gjort, när hon egentligen hela tiden sprang rätt in i sina egna svarta eldar. Hon blev snärjd av de vassa tentaklerna från det djup hon inte ville nå. Hon hade sprattlat med händer och fötter, skippat efter andan så många gånger, och hon hade lyckats kravla sig upp, på vassa stenar, på hala vägar. Det fanns alltid en fallrisk med i bilden. Hon visste att hon snart skulle kunna vara där igen. Bli en fånge i de mörka rummen, dit ingen fick komma in, där ingen kunde hjälpa henne. Hon kämpade emot, men hennes kropp tappade i kraft, den fick inte fäste någonstans. Som en inoljad fisk krängde hon sig fram och ville inte släppa taget. Hon famlade efter något som kunde dra upp henne, rädda henne från hennes värsta fiende. Ögonen var trötta, hon kunde knappt hålla dem uppe längre. Men hjärtat slog, hårt som en taktfast kyrkoklocka. Hon ville inte försvinna ned i ett så miserabelt tillstånd. Men känslorna krigade med henne, och det var så uttröttande med denna ständiga kamp. Hon ville bara få lung och ro, få en uns vila, så kanske hon kunde ta tag i allt sen. Bara få lämna allt för ett litet, litet tag. så kanske det blev bra sen. Nu orkade hon inte längre, utan lät sig svepas ned i ett mörkt hånfullt hål. Hon släppte taget, men hon hoppades att det inte var för alltid. Att denna obehagliga känsla skulle släppa sitt krampgrepp om henne.