Något befängt

Det var senhöst och molnen hängde tunga likt miljögiftiga industrimoln. En dag som inte skulle släppa igenom solljuset, som aldrig riktigt skulle vakna innan den var till ända. Det var som om bilarna smög fram, bussarna pustade stillsamt och människorna - ja, de var alla trötta och hade velat ligga kvar i sängvärmen. Morgonpigga hundar hade släpat upp sina mattar, vifftade förhoppningsfullt med svansen och luktade på en revirmarkerad lyktstolpe. Utanför den asiatiska fruktbutiken var det full aktivitet, frukter sorterades och plakat hängdes ut. Ägaren gav order till den unga flickan, som skulle kunnat vara hans dotter. Hon hade en gråaktigt ton i huden, kanske hade hon suttit uppe för länge kvällen innan och tjattat på nätet. Huttrande sopgubbar gick och tömnde papperskorgar och plockade upp ett skrynkliga dajmpapper. Stressade småbarnsmammor drog sina protesterande ungar i knisslande kärror. Kostymklädda herrar tryckte på centrallåset till sina skinande bilar, sponsrade av företaget. Åldringar släpade sig fram med stöd av sina rullatorer, uppe i ottan som i unga dagar, men med tyngre steg. Det var en alldeles vanlig dag, som skulle gå obemärkt förbi. Om en vecka skulle den vara glömd, lagt i den samlade högen av den aldrig sinande strömmen av dagar.
Så befängt detta livet ändå var! Men bara tanken får oss att stanna till, dagarna gör inget uppehåll.