Att inte bli sedd

Det lilla flickebarnet triskades med att sitta kvar i bilen, när familjen kom hem ifrån söndagens shopping. Inte för att någon kommenterade det speciellt mycket. Hon satt kvar, och alla andra lämnade bilen och gick upp till huset. Ingen bad henne, frågade henne varför hon var ledsen eller ens såg henne. Storasyster hade bara gett henne ett förmätet leende som sa, att där kunde hon gott sitta och tjura - vem bryr sig? Mamma hade bara pustat på det där uppgivna sättet, som är mycket värre än när hon blir riktigt arg. Pappa hade inte bemödad henne med en blick. Han försökte aldrig att ta reda på vad hon egentligen kände, aldrig någonsin. I hans ögon var hon bara en sur, trotsig unge.
Flickan rev med sina fransiga naglar längst ryggstödet på framsätet, och stampade ilsket med fotet mot gummimattan. Det gjorde ingen större skada, och hon aktade sig för att förstöra något. Hon skulle få stryk, det visste hon. Familjen nya merzerdes var mer värd än vad hon var. Det var bättre att hon skrapade sig själv lite på armarna då. det skulle nog ingen se ändå. Hon letade efter något vasst föremål, och hittade en smal brevkniv som hade ett vackert skaft dekorerad med landskapsblomman Linnéa. Hon fick inte ta sönder kniven, hon hade ofta sån otur, fumlig och klumpig. Pappa skulle bli vansinnig. Det var inte värt det. Det skulle inte göra någon skillnad. De skulle bara bli arga, och hon skulle bli ännu argare - på sig själv.
Hon satt alldeles blickstilla, andades knappt och lät tiden försvinna, en timme eller två. Denna känsla skulle hon alltid bära med sig, att sitta ensam, bortglömd i en mörk, kall bil och ingen ifrågasatte varför. De visste var hon var, men ingen kom till henne och ville se hennes rödgråtna lilla barnansikte.