Något långsamt

Hon hade varit på kurs kvällen innan: medveten närvaro, och hon kände sig nu inspirerad av detta tema. Att känna in allting runt omkring sig, ljud och ljus. Att bara fokusera på det som händer just nu, inget annat. Inte låta tankarna skena iväg på vad som varit eller vad som komma skall.
Enbart känna den tidiga morgonvinden, det kyliga klinkersgolvet på toaletten, det varma söta kaffet, höra de snarkande små barnen, den tassande katten. Bara läsa i sin bok, inte släppa in andra funderingar.
Nu läste hon sin bok, drack kaffe, det var tidigt och tyst. Hon behövde inte tänka på något annat. Inte på vad hon skulle göra sen, eller något olöst bekymmer. Nu var hon enbart här, helt och fullt. Som att bygga upp en känslomässig rustning kring sina känslor, sin totala närvaro, dit inget annat kan nå, sitt eget inre paradis. Var det så kursledare menade?
En så stark inre koncentration att allt annat bara försvinner. Det kändes som att sväva ut i universeum, på en egen färd, utan att känna någon oro. Bara finnas, leva, andas. Att livet kunde vara så enkelt och så njutbart. Detta hade hon aldrig riktigt fattat förut. Sekunder, minuter förflöt och tiden tickade på utan stress. Hon blev mer och mer befriad från allt som hon innan suttit fast i. Stilla. långsamt, hon andades, hon läste, hon drack kaffe, hon kände en svag morgonbris, små snarkande barn i bakgrunden...Hon sköt ögonen, log, blev medveten om sitt hjärtas lugna slag och en inre harmoni som hon inte kunde hitta rätt ord för. Harmoni med livet, ett med livet, hon var i sig själv, inte framför, inte bakom, inte över, inte under. Hon var i sig själv, i hela sin vibrerande strålande kropp och hon lät själen få vingar och flyga fritt.