Hon hade alltid varit något av en gåta för mig. Hennes svala. nästan genomskinliga uppenbarelse, de isblå intensiva ögonen och det midjelånga vitblonda håret. Hon var vacker på ett smärtsamt vis. När hon skrattade fanns det sorg i hennes blick och när hon pratade, så lågmält och genomtänkt, var det med en underton av skuld. Jag ville gärna fånga in hennes känslor, men hon var som en undflyende vind. När jag trodde att jag hade henne nära så upplöstes hennes väsen till en onårbar nivå. Då jag försökte ge henne kärlek reagerade hon likt ett ömhetstörstande barn, för att i nästa stund fly i vild panik.
Jag försökte fråga henne, jag ville ju så gärna veta vad som egentligen drabbats henne. Hon hade aldrig velat prata om sin barndom, det var ett minerat område. Men utan att veta så visste jag att hon bar på en djup tragedi. Jag visste också att om jag började nysta i det, om jag sprätte upp hennes tunna spindeltrådar så skulle inget hålla ihop henne längre. Hon skulle falla sönder i små osammanhängande delar mitt framför mina ögon. Inget kunde få mig att riskera det. Jag valde hellre att inte veta. Ibland är ovissheten att föredra.
tisdag 22 september 2009
måndag 21 september 2009
Att samsas
Det var familjeterapi i det gamla psykiatrirucklet. En svår uppgift vilade på doktor Ordell, som skulle försöka komma fram till någon form av lösning för denna splittrade familj.
Pappan var den sjuke i familjen, han hade varit inlagt en längre tid på avdelningen, led av paronoid psykos. Just nu var han starkt medicinpåverkad, benen skakade och blicken flackade. Svetten rann i pannan och han slickade sig oavbrutet om munnen. Munntorrhet var en av de vanligaste biverkningarna av neuroleptikan.
Mamman satt tätt bredvid och höll mannens darrande händer, strök honom över den skäggiga kinden. Hon såg lidande ut, en vacker kvinna strax över 35 år. Hon verkade ta sin roll som den stöttande, omvårdnande hustrun på fullt allvar.
En bit ifrån satt barnen - förskrämda och förskjutna. Den äldre hade nog passerat 14 år, men hon såg yngre ut, liten och barnsligt rund. Bara med en blick registrerade doktor Ordell att denna flickan hade anpassat sig, hennes snälla, lugna attityd var ett resultat av ett destruktivt självutplånande, för hon ville bli älskad till vilket pris som helst. Hon bar på en ständig kamp inom sig, hon ville något som inte var accepterat. Men hennes överlevnadsbehov att bli älskad av sina föräldrar var starkare än något annat. Hon vågade inte riskera något för att äventyra det. På så sätt hade hon också fått rollen som den goda dottern.
Lillasyster var alltid den som inte följde de tysta reglerna, som protosterade och gjorde bort sig. Hon gick över gränsen på ett sätt som knäckte pappan, gång på gång. Det var hennes fel, att de satt där nu. För att lillasyster inte kunde anpassa sig, hålla sams med sin pappa. För att hon var tvungen att säga emot, för att hon inte kunde leva i en falsk värld. Hennes inre skrek i uppror, hon kunde inte hejda sig. Hon var arg och frustrerad - oavbrutet. Missförstådd och tillskriven all skuld.
Men hon stod på sig. Än hade de inte lyckas krossa henne - även om hennes själ var splittrad. Hon ville också bli älskad, men hon kunde inte, som sin syster, spela med i detta sjuka spel, Hon kunde bara inte, och i denna familj var det förödande. Den tunga skuld och ångest som pålades denna lilla 11-åring var orimlig. Hon ville fly. Hon ville inte vara med i denna familj mer. Varför kunde de inte adoptera bort henne? Hon var ju ändå bara till besvär...jävla unge. Varför kunde hon bara inte hålla sams? Och förlora sig själv? Bara lite? Var hon inte redan förlorad?
- Jag tycker ni ska försöka hålla sams, Sandra. Du gör din pappa så ledsen. Ge honom en kram nu, och säj att ni är vänner. Han mår då snart mycket bättre, och kan komma hem igen!
Sandra tänkte: men hur mår jag då? Vill jag att han ska komma hem?
Doktor Ordell var ingen barnpsykolog, hon jobbade enbart med vuxna med lite tyngre diagnoser. Hon ville få sin patient att tillfriskna, och den här lilla flickan fick väl ändå förstå, att hon var tvungen att anpassa sig. Ibland behöver barn bara tillrättavisas, så löser det sig. Detta var ett trotsigt, krävande barn, inte alls som sin snälla, förstående syster. Fick hon bara lite stramare tyglar så skulle hon väl insé att det inte var hon som bestämde. Doktor Ordell hade fått en så fin kontakt med pappan, en mycket känslig, rättänkande man. Trovärdiga blå ögon, som uttryckte en smärta, som funnits där sen tidig barndom. Hon ville verkligen hjälpa den här mannen.
- Så ge honom en kram nu, lilla Sandra!
Flickans aggressiva attityd gick över i en bottenlös skräck. Hon kände marken gunga under fötterna, hon sökte ögonkontakt med sina familjemedlemmar, men ingen reagerade. De satt alla lungt och tyst och väntade. Väntade att hon skulle ta sitt förnuft till fånga, att hon skulle böja sig för den allmäna viljan, att han helt enkelt skulle strunta i sina egna känslor. Gör det! Gör det. då! Så blir alla nöjda och glada. Alla - utan hon. Hon skulle tappa fotfästet, sväva omkring som en vilsekommen fågelunge. Hon var redan så vilsen. Hon ville inte tappa mer fotfäste. Hon måste fly innan de tog det sista av henne. Innan de slukade upp hennes inre, och hon skulle stå som ett tomt skal kvar.
Självbevaresedriften tog överhanden, hon hade den kvar. Hon reste sig upp från den klibbiga svarta skinnimitationstolen och tvekade inte längre. Hon gick inte, hon rusade mot dörren, gled på handtaget med sina av nervösitet svettiga händer. När hon fick upp dörren fortsatte hon springa i den blankpolerade mintgröna korridoren. Hon såg inga människor, hon bara sprang. Hon skulle ut därifrån, hon måste få vara fri, de skulle ta död på henne. Hon måste komma därifrån!
Som genom ett under kom precis en personal in genom dörren till avdelningen, och hon lyckades smita ut. Det var en låst avdelning, så man var alltid tvungen att be om att bli utsläppt.
Sandra sprang nedför grusbacken, in i skogsdungen, längre in, längre bort. Gräset blev högre, hon ramlade, skrubbade upp knäna. Men hon grät inte. Hon var fri. Hon hade lyckats överleva, ännu en gång.
Pappan var den sjuke i familjen, han hade varit inlagt en längre tid på avdelningen, led av paronoid psykos. Just nu var han starkt medicinpåverkad, benen skakade och blicken flackade. Svetten rann i pannan och han slickade sig oavbrutet om munnen. Munntorrhet var en av de vanligaste biverkningarna av neuroleptikan.
Mamman satt tätt bredvid och höll mannens darrande händer, strök honom över den skäggiga kinden. Hon såg lidande ut, en vacker kvinna strax över 35 år. Hon verkade ta sin roll som den stöttande, omvårdnande hustrun på fullt allvar.
En bit ifrån satt barnen - förskrämda och förskjutna. Den äldre hade nog passerat 14 år, men hon såg yngre ut, liten och barnsligt rund. Bara med en blick registrerade doktor Ordell att denna flickan hade anpassat sig, hennes snälla, lugna attityd var ett resultat av ett destruktivt självutplånande, för hon ville bli älskad till vilket pris som helst. Hon bar på en ständig kamp inom sig, hon ville något som inte var accepterat. Men hennes överlevnadsbehov att bli älskad av sina föräldrar var starkare än något annat. Hon vågade inte riskera något för att äventyra det. På så sätt hade hon också fått rollen som den goda dottern.
Lillasyster var alltid den som inte följde de tysta reglerna, som protosterade och gjorde bort sig. Hon gick över gränsen på ett sätt som knäckte pappan, gång på gång. Det var hennes fel, att de satt där nu. För att lillasyster inte kunde anpassa sig, hålla sams med sin pappa. För att hon var tvungen att säga emot, för att hon inte kunde leva i en falsk värld. Hennes inre skrek i uppror, hon kunde inte hejda sig. Hon var arg och frustrerad - oavbrutet. Missförstådd och tillskriven all skuld.
Men hon stod på sig. Än hade de inte lyckas krossa henne - även om hennes själ var splittrad. Hon ville också bli älskad, men hon kunde inte, som sin syster, spela med i detta sjuka spel, Hon kunde bara inte, och i denna familj var det förödande. Den tunga skuld och ångest som pålades denna lilla 11-åring var orimlig. Hon ville fly. Hon ville inte vara med i denna familj mer. Varför kunde de inte adoptera bort henne? Hon var ju ändå bara till besvär...jävla unge. Varför kunde hon bara inte hålla sams? Och förlora sig själv? Bara lite? Var hon inte redan förlorad?
- Jag tycker ni ska försöka hålla sams, Sandra. Du gör din pappa så ledsen. Ge honom en kram nu, och säj att ni är vänner. Han mår då snart mycket bättre, och kan komma hem igen!
Sandra tänkte: men hur mår jag då? Vill jag att han ska komma hem?
Doktor Ordell var ingen barnpsykolog, hon jobbade enbart med vuxna med lite tyngre diagnoser. Hon ville få sin patient att tillfriskna, och den här lilla flickan fick väl ändå förstå, att hon var tvungen att anpassa sig. Ibland behöver barn bara tillrättavisas, så löser det sig. Detta var ett trotsigt, krävande barn, inte alls som sin snälla, förstående syster. Fick hon bara lite stramare tyglar så skulle hon väl insé att det inte var hon som bestämde. Doktor Ordell hade fått en så fin kontakt med pappan, en mycket känslig, rättänkande man. Trovärdiga blå ögon, som uttryckte en smärta, som funnits där sen tidig barndom. Hon ville verkligen hjälpa den här mannen.
- Så ge honom en kram nu, lilla Sandra!
Flickans aggressiva attityd gick över i en bottenlös skräck. Hon kände marken gunga under fötterna, hon sökte ögonkontakt med sina familjemedlemmar, men ingen reagerade. De satt alla lungt och tyst och väntade. Väntade att hon skulle ta sitt förnuft till fånga, att hon skulle böja sig för den allmäna viljan, att han helt enkelt skulle strunta i sina egna känslor. Gör det! Gör det. då! Så blir alla nöjda och glada. Alla - utan hon. Hon skulle tappa fotfästet, sväva omkring som en vilsekommen fågelunge. Hon var redan så vilsen. Hon ville inte tappa mer fotfäste. Hon måste fly innan de tog det sista av henne. Innan de slukade upp hennes inre, och hon skulle stå som ett tomt skal kvar.
Självbevaresedriften tog överhanden, hon hade den kvar. Hon reste sig upp från den klibbiga svarta skinnimitationstolen och tvekade inte längre. Hon gick inte, hon rusade mot dörren, gled på handtaget med sina av nervösitet svettiga händer. När hon fick upp dörren fortsatte hon springa i den blankpolerade mintgröna korridoren. Hon såg inga människor, hon bara sprang. Hon skulle ut därifrån, hon måste få vara fri, de skulle ta död på henne. Hon måste komma därifrån!
Som genom ett under kom precis en personal in genom dörren till avdelningen, och hon lyckades smita ut. Det var en låst avdelning, så man var alltid tvungen att be om att bli utsläppt.
Sandra sprang nedför grusbacken, in i skogsdungen, längre in, längre bort. Gräset blev högre, hon ramlade, skrubbade upp knäna. Men hon grät inte. Hon var fri. Hon hade lyckats överleva, ännu en gång.
söndag 6 september 2009
En obehaglig känsla
Länge hade hon burit på denna sorg, som förtärde hennes själ, som urholkade hennes känslor och frätte sönder hennes tankar. De otaliga flyktförsöken hon gjort, när hon egentligen hela tiden sprang rätt in i sina egna svarta eldar. Hon blev snärjd av de vassa tentaklerna från det djup hon inte ville nå. Hon hade sprattlat med händer och fötter, skippat efter andan så många gånger, och hon hade lyckats kravla sig upp, på vassa stenar, på hala vägar. Det fanns alltid en fallrisk med i bilden. Hon visste att hon snart skulle kunna vara där igen. Bli en fånge i de mörka rummen, dit ingen fick komma in, där ingen kunde hjälpa henne. Hon kämpade emot, men hennes kropp tappade i kraft, den fick inte fäste någonstans. Som en inoljad fisk krängde hon sig fram och ville inte släppa taget. Hon famlade efter något som kunde dra upp henne, rädda henne från hennes värsta fiende. Ögonen var trötta, hon kunde knappt hålla dem uppe längre. Men hjärtat slog, hårt som en taktfast kyrkoklocka. Hon ville inte försvinna ned i ett så miserabelt tillstånd. Men känslorna krigade med henne, och det var så uttröttande med denna ständiga kamp. Hon ville bara få lung och ro, få en uns vila, så kanske hon kunde ta tag i allt sen. Bara få lämna allt för ett litet, litet tag. så kanske det blev bra sen. Nu orkade hon inte längre, utan lät sig svepas ned i ett mörkt hånfullt hål. Hon släppte taget, men hon hoppades att det inte var för alltid. Att denna obehagliga känsla skulle släppa sitt krampgrepp om henne.
lördag 5 september 2009
Triumf
Den gryende solen blänkte i hennes bleka panna och skapade ofördelaktiga skuggor i ansiktets bittra drag. Motsträvigt försökte hon njuta av vårens första värme, men kände rastlösheten obevekligt dra i hennes kropp. Morgondisken stod kvar på diskbänken, tvättmaskinen var färdig att hänga upp, middagen skulle förberedas och hon borde verkligen ringa svärmor.
Nervöst svepte hon upp sitt axellånga hår i en stram knut. Hennes honungsljusa hår hade fått vissa inslag av grått, vilket bara förstärkte det blonda utseendet. Hon hade det sällan nedsläppt, utan var nästan alltid praktiskt rustad för att hugga i och ställa upp där hon behövdes.
Den behagliga värmen fick henne att slappna av. Svettpärlorna sipprade ned ifrån nacken och längst ryggen. Hon blev medveten om en molande värk i nästan varenda led, men smärtan tonade stilla av och kraven lämnade hennes tankar. Istället infann sig ett belåtet leende på hennes annars så sammanbitna läppar.
Han hade fått sitt postdistrikt ändrat för dagen, och var tvungen att anstränga sig lite mer än vad han var van vid. Nyfiket svepte han med blicken över boningshusets olika balkonger. Hans blick fastnade då han såg en attraktiv kvinna sitta på andra våningen och sola. Hon fångade genast hans intresse och fantasi. Han såg en blond och fyllig kvinna, som verkade njuta av livet. En kvinna han skulle ha glädje av, som skulle fylla hans tråkiga vardag med värme och ljuvliga måltider. Hon slängde säkert fram bacon stuvade i gräddsås och smördrypande äggnudlar, som den lättaste sak i världen.
Jag tror att ett brev minsann har kommit fel, mumlade han finurligt för sig själv.
Som om någon givit henne ett piskrapp reste sig kvinnan upp ifrån solstolen, och lät sig återigen betungas av dagens göromål. Hon gav sina torra händer en förströdd blick och grimaserade uppgivet mot sin spegelbild. I samma ögonblick gav dörrklockan ifrån sig en oväntad signal. Omedvetet rättade hon till håret och bet sig i läpparna. Hon var inte van vid att få besök på förmiddagen. Den pirrande känslan gav henne en svag aning om, att detta skulle förändra hennes liv.
Nervöst svepte hon upp sitt axellånga hår i en stram knut. Hennes honungsljusa hår hade fått vissa inslag av grått, vilket bara förstärkte det blonda utseendet. Hon hade det sällan nedsläppt, utan var nästan alltid praktiskt rustad för att hugga i och ställa upp där hon behövdes.
Den behagliga värmen fick henne att slappna av. Svettpärlorna sipprade ned ifrån nacken och längst ryggen. Hon blev medveten om en molande värk i nästan varenda led, men smärtan tonade stilla av och kraven lämnade hennes tankar. Istället infann sig ett belåtet leende på hennes annars så sammanbitna läppar.
Han hade fått sitt postdistrikt ändrat för dagen, och var tvungen att anstränga sig lite mer än vad han var van vid. Nyfiket svepte han med blicken över boningshusets olika balkonger. Hans blick fastnade då han såg en attraktiv kvinna sitta på andra våningen och sola. Hon fångade genast hans intresse och fantasi. Han såg en blond och fyllig kvinna, som verkade njuta av livet. En kvinna han skulle ha glädje av, som skulle fylla hans tråkiga vardag med värme och ljuvliga måltider. Hon slängde säkert fram bacon stuvade i gräddsås och smördrypande äggnudlar, som den lättaste sak i världen.
Jag tror att ett brev minsann har kommit fel, mumlade han finurligt för sig själv.
Som om någon givit henne ett piskrapp reste sig kvinnan upp ifrån solstolen, och lät sig återigen betungas av dagens göromål. Hon gav sina torra händer en förströdd blick och grimaserade uppgivet mot sin spegelbild. I samma ögonblick gav dörrklockan ifrån sig en oväntad signal. Omedvetet rättade hon till håret och bet sig i läpparna. Hon var inte van vid att få besök på förmiddagen. Den pirrande känslan gav henne en svag aning om, att detta skulle förändra hennes liv.
Något tungt
Min tanke med att ge min granne vårblommor var att hon givetvis ställa sig på min sida i konflikten mellan mig och vaktmästaren. Han hade ställt massa sopor utanför min dörr, och min hund hade blivit förgiftad. Jag ville att hon skulle försvara mig, och bad henne att följa med till expeditionen, där vaktmästaren satt. Men hon gav mig bara en oengagerad blick. ”Det där kan jag inte göra något åt, snälla du.” Jag insåg då att vi människor inte är något annat än egoister, allihop. Det är en skam och sorg. Jag gick därifrån med ett hål i hjärtat.
tisdag 1 september 2009
Något långsamt
Hon hade varit på kurs kvällen innan: medveten närvaro, och hon kände sig nu inspirerad av detta tema. Att känna in allting runt omkring sig, ljud och ljus. Att bara fokusera på det som händer just nu, inget annat. Inte låta tankarna skena iväg på vad som varit eller vad som komma skall.
Enbart känna den tidiga morgonvinden, det kyliga klinkersgolvet på toaletten, det varma söta kaffet, höra de snarkande små barnen, den tassande katten. Bara läsa i sin bok, inte släppa in andra funderingar.
Nu läste hon sin bok, drack kaffe, det var tidigt och tyst. Hon behövde inte tänka på något annat. Inte på vad hon skulle göra sen, eller något olöst bekymmer. Nu var hon enbart här, helt och fullt. Som att bygga upp en känslomässig rustning kring sina känslor, sin totala närvaro, dit inget annat kan nå, sitt eget inre paradis. Var det så kursledare menade?
En så stark inre koncentration att allt annat bara försvinner. Det kändes som att sväva ut i universeum, på en egen färd, utan att känna någon oro. Bara finnas, leva, andas. Att livet kunde vara så enkelt och så njutbart. Detta hade hon aldrig riktigt fattat förut. Sekunder, minuter förflöt och tiden tickade på utan stress. Hon blev mer och mer befriad från allt som hon innan suttit fast i. Stilla. långsamt, hon andades, hon läste, hon drack kaffe, hon kände en svag morgonbris, små snarkande barn i bakgrunden...Hon sköt ögonen, log, blev medveten om sitt hjärtas lugna slag och en inre harmoni som hon inte kunde hitta rätt ord för. Harmoni med livet, ett med livet, hon var i sig själv, inte framför, inte bakom, inte över, inte under. Hon var i sig själv, i hela sin vibrerande strålande kropp och hon lät själen få vingar och flyga fritt.
Enbart känna den tidiga morgonvinden, det kyliga klinkersgolvet på toaletten, det varma söta kaffet, höra de snarkande små barnen, den tassande katten. Bara läsa i sin bok, inte släppa in andra funderingar.
Nu läste hon sin bok, drack kaffe, det var tidigt och tyst. Hon behövde inte tänka på något annat. Inte på vad hon skulle göra sen, eller något olöst bekymmer. Nu var hon enbart här, helt och fullt. Som att bygga upp en känslomässig rustning kring sina känslor, sin totala närvaro, dit inget annat kan nå, sitt eget inre paradis. Var det så kursledare menade?
En så stark inre koncentration att allt annat bara försvinner. Det kändes som att sväva ut i universeum, på en egen färd, utan att känna någon oro. Bara finnas, leva, andas. Att livet kunde vara så enkelt och så njutbart. Detta hade hon aldrig riktigt fattat förut. Sekunder, minuter förflöt och tiden tickade på utan stress. Hon blev mer och mer befriad från allt som hon innan suttit fast i. Stilla. långsamt, hon andades, hon läste, hon drack kaffe, hon kände en svag morgonbris, små snarkande barn i bakgrunden...Hon sköt ögonen, log, blev medveten om sitt hjärtas lugna slag och en inre harmoni som hon inte kunde hitta rätt ord för. Harmoni med livet, ett med livet, hon var i sig själv, inte framför, inte bakom, inte över, inte under. Hon var i sig själv, i hela sin vibrerande strålande kropp och hon lät själen få vingar och flyga fritt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
