Något jag aldrig gjort - men jag kan det!

Jag krängde på mig gummidräkten, som satt som gjuten på min kropp. Knäppte på syrgastuben på ryggen och satte mun- och andningskyddet på plats. Det här skulle jag kunna göra i sömnen, och de illningar jag känt i början av min karriär ville inte längre infinna sig. Ändå gav jag mig ned på djupet med en känsla av att jag aldrig skulle komma tillbaka. Irriterat försökte jag slå bort de barnsliga tankarna. Detta var ju något jag gjort förr, ett ordinärt dykningsuppdrag i hamnen, inte speciellt djupt heller, ingen större utmaning, bara ett vanligt jobb. Jag drog ett lugnande andetag och lät det efterföljande välbehaget skölja över mig innan jag samlade ihop mina mentala krafter. Målinriktad, adekvat, pålitlig. Det var adjektiv som tillskrivits mig. Förväntade resultat har en tendens till att bli uppfyllda. Tron besitter berg. Vilja styr möjligheten. Jag fick en startsignal, tog på mig handskarna och hjälmen, gav min chef en övertygande nick. Han nickade tillbaka och vinkade till de övriga att uppdraget kunde börja. Övertygad om min egen förträfflighet böjde jag vant på knäna och gjorde mitt väl inlärde kast ut i vattnet. Rädslan var inte med mig längre, jag hade inte något utrymme för den. Detta var definitivt mitt liv. När jag var under vatten, i det bottenlösa djupet, var jag på topp. Nästa gång skulle jag dyka ned till Titanics vrak.

Att-göra-lista till en kändis

Hon var i skönhet en av de mest fulländade människor som funnit, outplånlig utstrålning och ett oefterlikt utseende. I år skulle hon uppnått den aktningsvärda åldern av 83 år. Hon skulle mycket väl kunnat vara kvar här än idag. Om hon levt skulle jag velat ge henne dessa ord, som en kärleksfull att-göra-lista:

IDAG

- ska jag följa mitt egets hjärtas röst
- flytta från Hollywood
- säga upp kontakten med människor som får mig att må dåligt
- hålla fast vid mina riktiga vänner, bara dem
- enbart tacka ja till seriösa filmer
- anställa en husmor, som lagar nyttig mat
- avhålla mig från allt vad alkohol och droger heter

Men det finns en paradox, utanför detta ämne kanske, att då hade hon förmodligen inte blivit den hon nu är. En mänsklig odödlighet kräver en djup tragedi för att minnet ska överleva .
Ingen som tvekar på vem jag skrev till?

Norma Jeane, eller mer känd som Marilyn Monroe

En höstdoft

Hur luktar hösten? Mättad? Fuktig? Murken? Kan hösten lukta? Kan lukterna förmedla känslor. Givetvis. Varje lukt påminner om ett minne. Hösten kan med sina lukter skänka frid, ro och behag. Men även vemod, dysterhet och tunga minnen. Så är då hösten olik för oss alla? Vad är egentligen hösten? En övergångstid mellan sommar och vinter. En lagomperiod, då en hektisk tid är över och en mörkare tid nalkas. En återhämtning, befriad från krav, eftertänksamhetens tid, de brinnande värmeljusens renässans. Det är en stilla tid, då tankarna vänds inåt, då den yttre världen får vila. Det är tiden då vi får vara inomhus, gömma oss i soffans mjuka vrå, fördjupa oss i bokens drömska värld. I skydd av mörkret finna plats för det som dagen tagit ifrån oss. Tiden blir längre, känns som om den i längre. Är mörkret längre än ljuset? Är höstens tid bättre i fas med vår livsrytm? Är det bara vi själva som skapar dessa skiftningar, dessa upp- och dalgångar under årets förändringar? Ger de dova färgerna, den igenkännande höstlukten det vi förväntar oss? När hösten sänker sina vingar över oss får vi en chans att andas ut och ta emot de stilla dofternas harmoni.

Skriv om en dygd

- Framför allt ska du följa dygdens väg, mitt barn. Du måste även se att det alltid finns tre alternativ, men bara ett av dessa är sann.
- Den gyllene medelvägen, far. Jag förstår vad du menar med att välja mod som står emellan feghet och dumtristighet.
Den gamle grånande mannen med den outsägligt visa utstrålningen log stilla och förnöjsamt.
- Det där med att frikostigheten är dygden mellan lasterna slösaktighet och snålhet, tycker jag också är självklart. Men kan du, far, förklara för mig innebörden av sanningskärlek? Du säger att det är det rätta valet mellan skrytsamhet och falsk blygsamhet. Men kan man någonsin kompromissa med sanningen? Är det inte en av de högsta dygderna överhuvudtaget?
Flickan såg verkligen djupt fundersam ut. Hon hade samma eftertänksamma blick som den gamle, och hennes närvaro var lika intensiv.
- Jag hör att du har lyssnat, och att du har tänkt. Det glädjer mitt gamla hjärta, att jag lyckats plantera frö som växer av din egen kraft inom dig. Sanningen står över de flesta av dygder, det är sant. Det gör den också så svårbegriplig och övermäktig och vidsträckt. Den ultimata sanningen är ännu ej funnen. Det är den vi filosofer letar efter. Det är den vi aldrig får sluta att söka. Den enda sanningen du med full sanning kan ta ansvar för är din egen. Med det menar jag inte att du har rätt att säga vad du än känner att du vill. Därför säger jag sanningskärlek, och detta är den högsta sanning vi kan uppnå. Kärlek till sanningen. För finns det någon dygd som har sitt säte över allting exixterande så är det just kärleken. Därav kopplar jag ihop de två.
Aristoteles la sin kraftiga hand på flickans axel, drog henne varmt intill sig och viskade i hennes öra:
- Glöm aldrig det, mitt älskade barn. Kärleken är den största av alla dygder.

Att inte bli sedd

Det lilla flickebarnet triskades med att sitta kvar i bilen, när familjen kom hem ifrån söndagens shopping. Inte för att någon kommenterade det speciellt mycket. Hon satt kvar, och alla andra lämnade bilen och gick upp till huset. Ingen bad henne, frågade henne varför hon var ledsen eller ens såg henne. Storasyster hade bara gett henne ett förmätet leende som sa, att där kunde hon gott sitta och tjura - vem bryr sig? Mamma hade bara pustat på det där uppgivna sättet, som är mycket värre än när hon blir riktigt arg. Pappa hade inte bemödad henne med en blick. Han försökte aldrig att ta reda på vad hon egentligen kände, aldrig någonsin. I hans ögon var hon bara en sur, trotsig unge.
Flickan rev med sina fransiga naglar längst ryggstödet på framsätet, och stampade ilsket med fotet mot gummimattan. Det gjorde ingen större skada, och hon aktade sig för att förstöra något. Hon skulle få stryk, det visste hon. Familjen nya merzerdes var mer värd än vad hon var. Det var bättre att hon skrapade sig själv lite på armarna då. det skulle nog ingen se ändå. Hon letade efter något vasst föremål, och hittade en smal brevkniv som hade ett vackert skaft dekorerad med landskapsblomman Linnéa. Hon fick inte ta sönder kniven, hon hade ofta sån otur, fumlig och klumpig. Pappa skulle bli vansinnig. Det var inte värt det. Det skulle inte göra någon skillnad. De skulle bara bli arga, och hon skulle bli ännu argare - på sig själv.
Hon satt alldeles blickstilla, andades knappt och lät tiden försvinna, en timme eller två. Denna känsla skulle hon alltid bära med sig, att sitta ensam, bortglömd i en mörk, kall bil och ingen ifrågasatte varför. De visste var hon var, men ingen kom till henne och ville se hennes rödgråtna lilla barnansikte.

Premiärnerver

Jag försökte se det på det viset: det var premiär för att möta mig själv. Få se mig själv i spegeln, och verkligen få den sanna bilden av vem jag var, vem jag hade blivit. Det var 15 år sen sist jag såg mig själv. Dessa år hade jag jobbat hårt på att bedöva både min fysiska och psykiska smärta. Jag hade varit inbäddad i morfinets rus mer eller mindre oavbrutet och jag hade skingrat mina tankar med sömngivande medel. Det var inte så att jag varit död, jag hade ju trots allt funnits, men alla dessa år var som en dimmig dröm där allt bara gick ut på att fly, fly och åter fly ifrån det oundvikliga, ifrån mig själv. Jag kunde inte ta bort min egen närvaro, jag kunde inte utplåna min egen existens, även om jag kunde förvanska mina egna tankar, förminska mina intryck och mota bort allt vad mina känslor heter.

Jag fanns inte under 15 års tid. Jag levde, folk såg mig, jag dansade, drack, skrattade, sjöng. Levde tillsammans med de missanpassade i samhällets marginaler. En overklig tid i misär och en ständigt annalkande död. Skräcken att deka ned mig gjorde att jag helt konsekvent aldrig, aldrig någonsin tittade mig själv i spegeln. Hur jag klarade av att undvika det under så många år kan väl låta som en gåta. Men i en förtvivlad, påverkad människas hjärna finns inga rimligheter. Allt handlar bara om att ha tillräckligt av den drogen man använder, så att man kan hålla smärtan ifrån sig. Denna djävulska inre smärta som det inte finns någon bot för. Det enda man tror hjälper är dessa gifter, som fortsätter att förgifta och skada tills det inte finns något kvar. Till allt i en människas kropp och själ blir uppslukad av en enda tanke, detta enda som betyder något. Det handlar om att överleva, inte så länge, men idag, bara idag, bara en gång till...sen kanske, givetvis ska det bli bättre. Jag hade varit där inne i denna emotionella berg-o-dalbana och jag hade inte längre något val. Antingen åkte jag ned i den allra djupaste av dalar, och skulle aldrig mer komma upp eller hoppade jag av detta spektakel och sakta började vandra upp, framåt för att möta livet igen.

Jag gick på darrande ben till centralens toalett, ville minnas att man även kunde nyttja en dusch för en tia där. Det skulle det sannerligen vara värt. Jag sköljde av mig länge, schamponerade mitt sönderblekta hår, hällde i lite balsam, som mitt hår inte fått de senaste 10 åren. Jag som en gång varit så noga med att sköta om mig själv. Jag hade till och med blivit beskylld för att vara utseemdefixerad, och många avundsjuka blickar hade kastats efter mig. För mig hade det varit viktigt, för att inte säga, det allra viktigaste att vara snygg och attraktiv.

Men efter min svåra seperation från den mannen som jag hade älskat över allt annat och oändliga kränkningar förlorade jag min styrka mer och mer. Jag fick en ögonsjukdom, som förminskade mitt ögonfält. Min sorg var total, jag var helt ensam och jag var så rädd. Jag var rädd och psykiskt svag innan, men det trappades upp. Det blev bara värre, jag tappade tron på allt och alla. Jag passade inte in samhällsramen, jag ville inte det. Jag tyckte jag såg så klart på livet och kom fram till att enda meningen var att hitta sin egen drog. Absolut inte dö utan bara ta en drog så man kunde vara lugn, känna harmoni och inte behövde vara rädd längre. Jag hade varit rädd i hela mitt liv.

Men det jag var allra mest rädd för var att möta mig själv, att se bilden av mig själv i spegeln. Fortfarande täckte duschens heta ånga spegeln med sin betryggande imma. Jag behövde ännu inte se, jag kunde vänta lite till. När jag sakta började se konturerna framträda av mig själv tittade jag in i en främlings ansikte, och jag hade aldrig sett henne förut.

Något befängt

Det var senhöst och molnen hängde tunga likt miljögiftiga industrimoln. En dag som inte skulle släppa igenom solljuset, som aldrig riktigt skulle vakna innan den var till ända. Det var som om bilarna smög fram, bussarna pustade stillsamt och människorna - ja, de var alla trötta och hade velat ligga kvar i sängvärmen. Morgonpigga hundar hade släpat upp sina mattar, vifftade förhoppningsfullt med svansen och luktade på en revirmarkerad lyktstolpe. Utanför den asiatiska fruktbutiken var det full aktivitet, frukter sorterades och plakat hängdes ut. Ägaren gav order till den unga flickan, som skulle kunnat vara hans dotter. Hon hade en gråaktigt ton i huden, kanske hade hon suttit uppe för länge kvällen innan och tjattat på nätet. Huttrande sopgubbar gick och tömnde papperskorgar och plockade upp ett skrynkliga dajmpapper. Stressade småbarnsmammor drog sina protesterande ungar i knisslande kärror. Kostymklädda herrar tryckte på centrallåset till sina skinande bilar, sponsrade av företaget. Åldringar släpade sig fram med stöd av sina rullatorer, uppe i ottan som i unga dagar, men med tyngre steg. Det var en alldeles vanlig dag, som skulle gå obemärkt förbi. Om en vecka skulle den vara glömd, lagt i den samlade högen av den aldrig sinande strömmen av dagar.
Så befängt detta livet ändå var! Men bara tanken får oss att stanna till, dagarna gör inget uppehåll.