Lön för mödan

Alfred längst ned i kröken traskade hem, obekymrad, visslande och svängde på sin tunnslitna linnesäck. Det var fredagafton, solen gjorde sina sista ljusspel på den upptrampade sandvägen. Han var påväg hem, till stillhet och ensamhet. Han led inte av det, i motsats till vad alla andra trodde. Tvärtom så ansåg han att det bästa sällskapet hade han i sig själv, och i Mumma, hans gråsträngda, feta katt. De hade varit sammansvetsade sen Alfred var liten springpojke på stora herrgården. Nu var han konfirmerad och vuxen, giftasvuxen skulle de säga nere i byn. Men det där sista ville inte ungpojken Alfred instämma i. Han hade andra planer, han. Han planerade en framtid, som inte hade någon plats för en krävande flicka, som bara ville ha barn med honom. Alfred ville helt enkelt inte ha barn. Han ville bara ha sig själv, och sin katt. Men han var tvungen att lämna Mumma ett tag, det var en stor sorg för honom. Han skulle ge sig iväg, en morgon skulle han bara vara borta. Då kunde de prata bäst de ville om honom! Den stackars saten, som blivit ensam och föräldrarlös redan då han var tolv. De hade dött båda två i lungsoten, hans föräldrar. Men han hade överlevt, och han var säker på sin sak. Han skulle vidare, ut i en främmande värld. Han visste att något fanns där, som väntade just på honom. Kanske skulle han aldrig mer återvända. Eller kom han tillbaka, och var nöjd med det han upplevt. Hur det än blev med den saken visste Alfred att han skulle få lön för mödan. Den dagen han lyckats skrapa ihop tillräckligt för en biljett till det förlovade landet, då skulle inget hindra honom. Han tittade in i ett par intensiva gula ögon och såg en förståelse i blicken. Mumma ville honom allt gott. När den dagen kommer skulle inte heller Mumma hindra honom.