Att växa

Det är naturligt att växa från när vi är barn tills vi blir vuxna. Kroppsligen brukar det inte vara något större problem, och även själsligen och intellektuellt mognar vi och utvecklas. Men vi kan även fastna, av olika anledningar, där det nya som hela tiden uppstår i vår omgivning, skrämmer oss, får oss att skygga tillbaka. Vi kan falla, gå sönder i bitar, för att med självbevarelsedriftens hjälp åter bli en sammanhållande människa. Läkningen kan bli sned och trasig, växtkraften hämmas eller stannar upp. Tiden läker alla sår, är en tröst, och växtprocessen kan satta fart igen. Den kan avta och gå tillbaka vid andra tillfällen i livet. Växtkraften torkar, vissnar och det som en gång var vackert och förhoppningsfullt håller på att tyna bort. Hur många gånger kan en mänsklig växt skadas för att repareras, limmas ihop igen? Slutar vi någonsin att växa? Är inte själva växtkraften vår livsnerv, något som håller oss vid liv till sista andetaget?
Det finns hopp för en slokande växt. Den kan få liv igen. Vi växer när vi minst anar. Det är efteråt vi ser resultatet. Livet finns alltid där, och livet strävar efter att få finnas och att få växa.