Att slå ifrån sig

Betsi var specialist på att slå ifrån sig. Psykologen hade kallat det för förträngning, en försvarsmekanism när livet blev för svårt att ta hantera.
- Du har svårt för att se din verklighet just nu.
- Jag kanske inte vill se!
- Det handlar inte om det. Du är inte kapabel att ta det till dig. Egentligen räddar ditt psyke dig just nu genom att förmörka dina minnesbilder. Tyvärr finns de ändå kvar, dyker upp vid vissa tillfällen, påverkar dig på ett negativt vis. Tanken är att du här ska få ge utlopp för detta, som du har förträngt. Jag ska bli ditt stöd igenom.

Betsi visste att psykologen hade rätt, någonstans djupt inom sa en röst att detta var det enda rätta. Men hon orkade inte ta itu med det. Inte just nu, hon var bara 17 år, hon hade inte tid. Förresten hade hon slagit ifrån sig allt så länge hon kunde minnas...och det hade ju funkat! Eller hade det de? Egentligen? Om hon skulle vara riktigt ärlig? Betsi såg några outhärdliga minnesbilder svepa förbi. Man gör inte så som pappa gjort! Man får inte göra så, helt enkelt. Den lilla flickan var förstenad, känslorna så återhållna att minnet av händelserna inte ville infinna sig. Betsi kände medlidande för den lilla flickan, det var fruktansvärt, det värsta man kunde utsätta sitt barn för. Hon var innerligt tacksam för att det inte varit hon. Att hon alltid haft en bra barndom. Hennes pappa hade överraskat med dyra märkeskläder, exklusiv makeup, exotiska parfymer. Han hade alltid kallat henne för min älskling, och hennes skolkompisar hade avundats henne. Betsi hade bara goda minnen - vad hon kunde minnas.