Två månade innan jul

Julen är för mig en gåva av Guds strålande ljus, som vi får ta del av några dagar. En fridens tid med all god mat, människor som vill ge av sin kärlek, julklappar som glädjer och en tid när livet äntligen får ge vika för något ännu större. Ett under när världen bara står stilla, andas, känner in, låter de varma känslorna flöda. Idag är det julafton, då får man inte tänka några onda tankar, sa min mamma. Varför kan vi inte alltid vara så?
Tiden innan är nästan den bästa, med alla förberedelser, all utsmykning, all förväntan. Det byggs upp en stämning till den manifesterande Stora dagen. Alla nära och kära samlas, som aldrig annars ses, och berättar om året som varit. Tomten ingen tror på dyker upp och uppfyller allas önskningar. Vi är nöjda, tillfredställda, så lyckliga vi någonsin kan bli på denna jord.

Men givetvis är det inte så, kanske inte för någon, inte ens för mig. Många är jularna i ångestens spår, skälvande, gråtande med besvikelsens tår. Barn som tror att denna dag verkligen finns, att det är så som vi framställer den. Vi lurar oss själva, varandra och framför allt barnen att tro på en ouppnåelig vision. Ändå...hur naivt det än kan låta: jag tror på detta. Jag vill göra mitt bästa att denna tid ska bli vacker, att den ska markera ett avbrott i den vardagliga, mörka tillvaron. Vi behöver julen. Vi behöver drömmen - om än den aldrig blir sann. Vi behöver tron, tron på en kärlek och värme oss människor emellan. Mitt i allt förkrossande elände så finns det ändå något som lyser upp. Det mättade varma, känslan av allt den vill ge oss önskar jag i julklapp, till alla. Det finns kärlek, det finns något mycker mer, mer än vad vi någonsin kommer att förstå. Kalla mig visionist, jag är ändå helt övertygad. Julen kom, finns och är snart här igen. Det måste vara en mening med det, att den alltid återkommer - till oss.