Ett erbjudande

Fullmånens tid nalkade sig i den finska skogsbyn, och folket kände stor oro över att inte hinna med sina göromål innan natten tog vid. I månen mäktiga sken ville ingen utsätta sig för de farliga krafterna, som kunde röra sig i skuggorna och de ondskefulla ritualer som sades äga rum.

Tjocka ullfiltar spikades upp framför fönstrena för att inte släppa in den skadliga strålningen, och i varje stuga släcktes elden, så att inte de djävulska makterna skulle lockas dit.
Då solen krypit ned bakom bergtopparna och tillfälligt sänkt ett stilla, oroväckande mörker över byn tog månen över.
Det magiska ljuset hade en stark påverkan på hela den lilla byns befolkning. Berättelser som överförts från generation till generation var deras sanning som aldrig blivit ifrågasatt utan styrde dem alla, ovillkorligen.
De kallades för Månfolket, eller Skuggfolket, men det var egentligen ganska motsägelsefullt, för det var just månen som fyllde dem med den värsta skräcken, och som de flydde ifrån. Ändå hade de en stark tilltro på månens magiska makt och stor fascination av dess styrka och förmåga. Bland folket fanns många nyfikna, som ville veta, men inte vågade.

Lovisa blev utsedd till att vara med på en av dessa högtider, i fullmånens allra starkaste sken. Hennes okuvliga lust, att få kunskap hade lyst igenom och detta hade de invigda kvinnorna uppmärksammat. Lovisa var då mycket ung och oförstörd av livets ibland nedbrytande slag. Hon kunde inte motstå denna möjlighet till vetskap, och även om hon visste att det säkert stred mot hennes föräldrars värderingar, så kunde hon inte hindra sig själv. Hon var inte heller så rädd som de flesta andra utan begåvad med ett drivande mod, som slog ut alla förhågor.

Att detta skulle bli inkörsporten till Lovisas fördömelse hade hon inte en tanke på. När man är 14 år och uppfylld av livets förunderligheter och försedd med ett starkt förtroende på sin egen förträfflighet, då var detta i sig ett enkelt val.

När de visste att folket kurade inne i sina mörklagda och filtförsedda små stugor, och att rädslan höll dem alla i ett säkert strypgrepp, då samlades en grupp kvinnor djupt in i skogsmassivet. Där fanns en rundad plats dit månljusets strålar nådde likt förtrollande spjut.

- Detta är vårt heliga rum, vårt tempel, förklarade en av de tre kvinnorna till Lovisa, och svepte med handen i cirklande rörelser, som om hon ville framställa detta rum genom ren tankekraft.
De andra kvinnorna började också göra svepande rörelser, och nunnande stillsamt på en entonig melodi. Lovisa iakttog fascinerat. De ställde sig alla i denna magiska cirkel, och placerade sig i de fyra vädersträcken. Nu fanns det någon i alla vädersträcken, och deras sällskap var fulländat.
De böjde alla först på sina huvuden, som var försedda med svarta kåpor, för att lätt kunna glida in i mörkret och skydda sig om det skulle behövas. Samstämmigt sjöngs en väl inövad ritual, som Lovisa uppfattade handlade om den store Guden och Gudinnan, om makt över sol och jord. Det kändes som om kommit till en värld, som hon alltid längtat till. En värld där hon hörde hemma.