Halka efter

Det gäller att aldrig komma efter, alltid hänga med, för ett tillfälle kommer aldrig mer igen. Det var hårda ord, som hon lärt sig av sin far. En jagande prestation genom hela livet.

Men någonstans på vägen tappade hon farten, och begick den största av synder. Hon halkade efter, och hon föll och gav till upp. Blev sittande, stirrande på allt och alla som bara rusade runt. Det meningslösa gatuloppet, de evinnerliga intrigerna, de konkurrensdrivande streberna. Hon var inte med. Hon hade hoppat av, om det var av egen fri vilja eller för att hon inte hängde med i takten, det kunde hon inte riktigt redovisa för.

Men visst hade hon en gång varit uppfylld av dessa förmätna tankar, att även hon...att även hon var en utvald, eller åtminstone en normal samhällsmedborgare. Men så halkade hon efter, tappade taget och gav upp. Hon gjorde försök att hinna ifatt, att kompensera och nå upp till samma nivå igen. Men bakslagen stod på lur, och hon vek undan. Hon gömde sig, osedd för den aldrig sinande flyende flocken av människor, levande och energifulla till bristningsgränsen.

Det var väl att hennes far inte såg henne nu. Det hade krossat hans dåliga hjärta. Han som i alla år försökt intuta henne lite vett. Han hade faktiskt trott på hennes förmåga - en gång. Men hon hade inte orkat med de hetsiga stegen, hon hade dukat under i ett världsfrånvänd tillstånd. Ändå, med längtansfulla blickar tittade hon på allt liv och all rörelse som försegick utanför hennes fönster.
Skulle hon någonsin bli en av dem? Skulle hon kunna komma ifatt? Om hon sprang hela vägen till målet? Då skulle hon väl nå fram.
Men vad skulle hända sen?
Vad skulle det bli av henne?