Blotta ordet gav mig kvälvningar och påminde mig om en iskall hand som tryckte på min strupe. Jag kände handlingsförlamningen ta mig i full besiktning. Ångest i kubik fyllde ut varenda del av min kropp. Kreativiteten försvann som en skadeskjuten hare och bleknade bort i prestationens bjärta sken. Orden tappade sin styrka, försvann från min medvetenhet. Taggtråden band mina känslor och skrämde dem till tystnad. Tankarna virvlade runt, försökte hitta ett fäste, men ville inte heller vara kvar. Allt blev öde och tömt. Tankar, känslor, ord - allt var borta. Ovanför mig stod Herr Prestera med sin hotfulla blick och sitt sylvassa svärd. Han log föraktfullt ned på mig. De ord han sa var: Det var väl det jag visste! Det blir aldrig något av dig! Du kommer aldrig att lyckas prestera något.
Hans hånfulla blick fick mig att krympa till en nivå långt under existensberättigande. Jag fanns inte längre. Jag kunde inte försvara mig då jag inte hittade mina tankar. Utan mina tankar hade jag inga känslor. Utan mina ord kunde jag inte längre skriva. Jag måste vara död.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Så är det, det största hotet är vi själva. Som jag skrev i en annan kommentar, det är bättre att skriva något dåligt och lägga undan det än att inte skriva alls.
SvaraRaderaDe orden du fick från Herr Prestera fick jag från min exmake innan han flyttade. Då är det svårt att tro på sig själv, men jag lyckades vända det.... som tur var.
SvaraRaderaDina texter är fina och trovärdiga.
kramrkram
"Kreativiteten försvann som en skadeskjuten hare och bleknade bort i prestationens bjärta sken." Gillade formuleringen, bra skrivet.
SvaraRaderaMycket fin text med många bra formuleringar.
SvaraRadera