Skriv om ett mönster.

Ibland tänker jag mig hela livet som ett mönster, som en väv i en brokig trasmatta. Många av ränderna återkommer med jämna mellanrum, vissa dyker bara upp ibland, andra bara vid något enstaka tillfällen. Ändå sammanfogas allt till en helhet, ett mönster, hur skiftande än färgerna, strukturerna och kontrasterna är. Det binds samman, allt tvingas ihop och blir mitt alldeles unika livsmönster.
När mönstret är harmoniskt och färgerna varma är det de vackra stunderna i livet. Det är de léende minnena, de ljuvliga tankarna och där vilar lyckans skimmer.
Men mönstret innehåller också asymmetriska kombinationer, som sticker ut som aggressiva spjut. De episoderna som får själen att darra och talar till allt det mörka, som tillfogats mig.
Jag skulle så gärna vilja riva bort de delarna i mitt mönster, låta allt sväva iväg i ett ändlöst universeum. Men de finns där, för evigt förankrade med allt annat, som kallas mitt liv. Inget går att ta bort, inget går att tillägga. Livets mönster är genuivt, oåterkalleligt.
Jag vill lägga min hand vid väven, jag vill fylla den med det kärleksfulla, det som får mina inre nervtrådar att vibrera. Jag vill en gång kunna sluta mina ögon, smeka min hand över ett mönster som jag med ro kan lägga ifrån mig.