Bilden av en katt

Det var eftermiddagsbris, luften var mättad av avsvalnad hetta och salta vindslag. Hon blundade ett ögonblick mot solens intensiva sken, och såg blixtrande svarta cirklar. Alltför nyfiken för att förlora ett ögonblick nästan småsprang hon längst den upptrampade stigen, kantad av hundkex och strandgräs. Vinden famnade i hennes mörka lockar och ljuset fick hennes pigga ögon att stråla. Hon var nio år, och hon var lycklig. De hade nyss flyttat till sitt drömhem, i lantlig idyll. Hon skulle få en egen häst, det hade pappa lovat. Livet låg som en öppen horisont framför henne, och överallt fanns gnistrande diamanter.
Å, där gick en vilsekommen liten kattunge, kolsvart med ögon som höll på att skifta från blått till gult. Hon satte sig på huk, och strök den lille längst ryggen. Hon älskade kattungar - och hon skulle frågga sin pappa om hon inte kunde få en liten kisse också.
- Så söt du är lille kissemisse! Jag önskar att du var min!
- Det skulle inte jag göra om jag var dig...Den lille raringen är inte av godo. Han är djävulens avkomma, tro mina ord.
Flickan ryckte till då hon hörde någon prata. Inte hade hon sett att det var någon i närheten. Den gamla kvinnan dök upp från ingenstans. Hon var äldre än någon människa flickan hade sett. Hon var klädd i gamla, luggslitna kläder och i munnen gapade flera tandlösa håll. Hennes ögon var så mörka att pupillerna inte gick att urskilja. Näsan var krokig och huden var gropig och ful. Hon hade dolt sitt hår under en grårutig klut. Flickan trodde att det var en häxa.
- Jag vill inte ha honom! Jag ska döda den odågan, ikväll. Han för olycka med sig. Om du släpper in honom i ditt hem vet du inte om du överlever natten. Tro mina ord!
Flickan rös, men blev samtidgt helt förlamad av skräck. Hon var som fastfrusen i marken, som plötsligt verkade iskall och hård. Hon höll den lille katten tätt intill sig. Kattungen darrade och la sitt lilla huvud mot hennes kind.
- Du får inte döda honom!
- Jag vet vad som är bäst. Jag vet vem du är också. Du är Lisette och ni har nyss flyttat in i Bergagården, inte sant?
Hon log tillitsfullt, och gick smygande närmare flickan för att ta kattungen ifrån henne. Skrämd som ett skadeskjutet djur fick flickan fatt i sin kraft och sprang med ett barns beslutsamhet hela vägen hem igen. Med ett skenande hjärta kom hon inrusande i det gammeldagsta lantköket, där hennes mamma höll på och grädda ljuvliga pannkakor.
- Mamma, mamma, får jag behålla honom?

Samma kväll somnade flickan tillsammans med sin nya lille vän. Kattungen låg hopprullad som en liten svart tuss nära hennes huvud. Han spann och kraffsade med tassarna mot hennes öron. Flickan sov så tryggt och nöjt. En av hennes önskedrömmar hade redan gått i uppfyllelse. Hon var nio år och hon var lycklig.
Nästa morgon var kattungen försvunnen, och kvar fanns en liten flicka, som låg orörlig i sängen. Från hennes hals sprutade röda blodkaskader, som samlade sig i en rund svart pöl, nära hennes huvud. Ingen förstod varför blodet på lakanet var svart. Ingen kunde förklara vad det var som bitit henne så brutalt.
Mot kvällningen, just när solen höll på att kantra vid de knivstarka klipporna drabbades Bergagården av en oförklarlig brand. Både mannen och hustrun omkom. Platsen stod länge öde, och blev ett tillhåll för förvildade katter.