Något hårt

De hade en gång älskat varandra. Hon mindes än deras första kyss. Den hade fått henne att lyfta från denna jord. De hade byggt upp ett liv tillsammans, köpt hus, skaffat barn. De hade rest ihop, de hade festat tillsammans och de hade gråtit, diskuterat och planerat. Men de hade alltid älskat varandra. Eller hade de det, egentligen? Är det så lätt att bara se allt genom ett sagoskimmer, när tiden har bleknat bort alla rivsår?
Men han förvandlades. Han blev hård. Det som varit vackert och rent blev befläckat, skrämmande och det urholkade hennes innan så glada själ. Det sista minnet av honom var när han höll sina starka händer om hennes hals, och han dunkade hennes huvud mot väggen. Hårt, väldigt hårt. Hans hårda slag gav henne ett halsband av blåmärken och ett diadem efter tumgrepp i pannan. Men de inre skadorna tog död på allt de byggt upp och för evigt lossade deras känslomässiga band.
Hon kunde med skräck frambringa den ångest hon känt den stunden. Hon trodde att han skulle döda henne. De förtvivlade tankarna, att han kommer att döda henne. Det gastkramande rädslan, som hon var maktlös inför. De starka, hårda händerna runt hennes hals. Hur skulle honm någonsin kunna glömma? De hade en gång älskat varandra.