Skriv om ett begär

- Jag har egentligen bara ett begär! Det enda jag begär är att få leva mitt eget liv. Är det för mycket begärt?
Den unga flickan riktigt sprutade fram orden, som en fräsande spisplatta med en gryta på som höll på att koka över.
- Vad är det som hindrar dig? sa den lugna psykologen, men med en illa dold trötthet i tonen.
- Vad? Livet är bara en massa krav, som avlöser varandra. En lång transportsträcka, som man inte kan hoppa av förrän man dör, och då är det ju försent att börja leva!
- Hur menar du då?
- Ja, först skola, sen jobb och familj - allt bara tar av min tid, mitt liv. Men jag har ett så starkt begär - att få tillgång till mitt eget liv, få bestämma själv!
- Du menar, att vi inte är fria människor? Att livet i sig håller oss fångna? Att livet styr våra liv?
Helt plötsligt drogs den kvinnliga, annars ganska luttrade psykologen med i sin patients resonomang.
- Du förstår? Du kanske håller med mig? Jag vill ha fri tillgång till mitt eget liv.
- Men vad är det du vill göra då?
- Jag vill gå upp på morgonen och inte behöva tillfredställa någon annan än mig själv. Men om alla tänkte så...
Flickan fick något hopplöst och dystert i blicken.
-...nej, då skulle väl inte vårt samhälle fungera. Det är nog mer ett tankeexperiment, en utopi. Jag tror inte att du vill leva ut dessa känslor helt och fullt - egentligen. Men av olika anledningar känner du dig väldigt låst just nu. Jag vet inte...om vi skulle justera dosen på Zoloft något, så du blir lite mer stabil, och klarar av din vardag bättre.
Flickan darrade och andningen ökade markant. Hon hade svårt att sitta stilla, korsade sina ben och drog med händerna längst sömmarna på jeansen.
- Nu säger du precis just det som jag reagerar emot. Jag måste anpassa mig, så jag passar in, på grund av attjag har ett begär till mitt eget liv, för att jag inte vill släppa ifrån mig det som är mitt. Jag vill ha tillgång till mig själv, och inte ge bort min tid till alla andra och allt annat.
- Jag förstår att detta är svårt för dig. Sanningen att säga, så har jag inget enkelt svar att ge dig. Jag önskar bara att jag kunde lindra din smärta. Men jag tror alla människor har dessa inre stridigheter, men vi släpper inte fram dem. Vi bara fortsätter att leva, helt enkelt.
Psykologen tog av sig sina svettiga glasögon, strök sig över pannan och kostade på sig ett matt leende.
- Ok, sa flickan och reste sig upp.
De visste båda att hon aldrig mer skulle komma tillbaka.