Skriv om en beundrandsvärd person

Vi möttes allra första gången på ett sjukhus, där vi båda jobbade natt. Jag blev hänvisat att gå en trappa ned och fika ihop med en annan semestervikarie. Inte visste jag att denna personen skulle göra ett outplånligt intryck på mig. Att en vänskap skulle uppstå, så stark att den höll i 25 år. Du var mannen utan beräknande baktankar, inkännande och full av humoristisk värme. Jag kan inte minnas att du någonsin sa något ont om någon. Dina avsikter var alltid goda. Du ville aldrig såra någon annan, det var du noga med. Du behandlade alla människor varsamt, med respekt. Du skulle aldrig behandla någon så som du själv blev behandlad.
Vi hade en härlig tid tillsammans under de första åren, skapade musik och pratade filosofi. Vad vi än tog oss för blev det alltid kul. Du bejakade livet, och öppnade upp det bästa av mig. Då jag skrev texter och fick melodislingor i huvudet tog du ut allt på ditt piano lekande lätt, och det lät underbart. Du var ett geni. Jag blommade som en gryende stjärna. Hade vi fått fortsätta...vet man inte var vi hade varit idag.
Men ibland är det som om en överhängande skugga vill hota de som är så strålande, så goda, så sällsynta, som min vän var. Han var en ljusvarelse, i skarp kontrast till mänklighetens dekadans.
Hans rena tankar blev attackerade av den psykiskt svåra sjukdomen scinzofreni. Kanske orkade han, som var så befriad från den förljugenhet där vi alla sitter fast, inte med detta livet. Det blev ett skydd från omvärlden att gå in i diverse vadderade psykostillstånd. Men i psykvården såg de aldrig dig. De såg bara dina symptom, som de ville behandla, inte bakgrunden, inte dig som enskild människa. Du var emot mediciner in i det längsta. De förstörde din kreativa ådra, och det var ju det som var du. Musiken och skapandet var ditt liv. Utan det skulle du vara ett skal för din slumrande själ. Men de tvångsmedicinerade dig tills du blev beroende, och då var du fast. Du blev en slav under dina tabletter, de styrde hela ditt liv. Du kunde inte gå någonstans eller göra något om du inte preparerat dig med rätt mängd psykofarmaka. Du var inlåst i ett halvår vid ett tillfälle. Därefter blev du dig egentligen aldrig riktigt lik. Något hade försvunnit av dig, av din oskuld, av din hoppfulla tillit på livet. Då ville verkligen vara den samme. Du brydde dig lika mycket om mig, om alla dina vänner. Du bjöd av det du hade, du välkomnade alla till ditt hem. Du var glad, inspirerande och du var fortfarande ett geni.
Men det var inte tillräckligt att kapa dig som människa. Du skulle dessutom få det definitiva beskedet några år senare. Det började med hudcancer, operation två gånger.
- Nej, det här är inget farligt. Det var visst elakartad, sa de, men jag blir snart bra igen!
Du skrattade, och fick de svåraste saker att verka oförargliga, ibland t om komiska. Det är en konst att kunna uttrycka sig så, att inte dras ned i depressionens djup. Du höll dig uppe. Du blev glad för små saker. Du behöll alltid kärlekens ljus i dina ögon.
Men sjukdomarna ville inte släppa dig. Det var som om det var förutbestämt. Som om Gud först vill ta upp de riktigt goda människorna till sin himmel. Det tycker jag är synd, för vi behöver dem så innerligt väl här på jorden.
Din cancer spred sig till dina lungor och till slut till din hjärna. Det fanns ingen återvändo, dödens portar stod redan öppna för dig. Du hamnade på ett sk hospis de sista dagarna, och där blev du väl omhändertagen. Där fick du all den omsorg du verkligen förtjänade. In i det sista lyssnade du på andra människor, och lät inte sjukdomen uppta dig.
- Nej, det här är jag inte rädd för, sa du. Det pratar vi inte om.
Du planerade att ta dit din stora musikanläggning, till hospis, där alla ligger för döden. Men du såg ljust på livet även då. Du lämnade aldrig över dig till den bottenlösa hopplösheten. Du fanns kvar så länge du kunde. Ditt ljus brann till ditt sista andetag. För mig kommer det alltid att brinna. En sån människa som du kan aldrig riktigt dö. Den du var och det ljus du spred kommer alltid att finnas kvar.