Skriv om en nystart

Det hade varit nedsläckt i Viveka Elisas skrivarstuga i två dagar och två nätter. Hennes fladdrande doftande ljus hade inte spridit sin inspirerande värme. Musiken som ibland var drömsk och behaglig, andra gånger storslagen eller ångestfull hade varit tyst. Det var som det vilade något ödesmättat över det lilla rödbruna trähuset med de vita knutorna, där färgen märkbart börjat flagna. Höstträden vajjade olycksbådande och vinden piskade upp de nedfallna löven. Fåglarna hade flygit iväg till varmare breddgrader, och sommarbarnen hade åkt hem till stan.
Viveka Elisas var återigen ensam, en lång höst, en kall vinter, som skulle följas av en spirande vår för att sen mötas av en sprudlande sommar - igen, detta eviga kretslopp. Ibland behövde hon vila ifrån allt, ta nya krafter, fylla sin själ med ensamhetens bägare.
Då ville hon bara krypa under den rödrutiga kashmirfilten, dricka ljummet honungste och läsa de böcker hon inte tagit sig tid till innan. Då ville hon samla ihop sina tankar, och finna vad hon hade inom sig. Och hon fann alltid det hon sökte, det var ju meningen med dessa dagar.
Hon fann vad det var hon skulle berätta, vad hon måste delge alla människor. Hennes berättelse måste få komma fram. Den skulle hon sätta sina ord på. Nu visste hon! Rikedomen fanns alltid inom henne själv. Hon blev aldrig besviken, och hade förtröstan på att orden skulle komma. "Se jag gör allting nytt!" Det var Viveka Elisas mest älskade uttryck.