Att falla

Hennes dagliga strid innehöll de upprepade momenten som strävade efter att hålla henne samman. Hon steg upp klockan 05.55, på vardagar, på helger klockan 08.00, prick. Det var aldrig någon tvekan då mobilen ringde, samma signal, intensiv men ändå melodiös. Hon hade kvällen innan förberett två mackor, en med ost och en med bredbar leverpastej, oftast med Mor Annas krispiga inlagda gurka på. Om hon inte glömt att köpa den, för det kunde hända, och det var faktiskt inte hela världen. Hon klarade omställningen att vara utan gurkan, en eller två dagar, utan att tappa greppet och falla. Men sen gick hon alltid till Hemköp, och köpte den och kände i samma stund ett lugn infinna sig.
Efter att hon stängt av mobilen, aldrig på snooze, alltid på ok, sen stäng av, gick hon raka vägen till sin ajaxpolerade toalett. Det fick inte vara ett fettigt handavtryck på spegeln, inga tandkrämsrester i handfatet, och Gud förbjude, inga avlagringar eller lukt från WC-stolen. Då kunde hon lugn träda in, kissa och tvätta händerna omsorgsfullt, för att direkt ge sig på ansiktets genomgång med ansiktsrengörning, ansiktsvatten, fuktigshetskräm och lätt tonande underlagskräm. Resen av makeupen avslutade hon efter frukosten. Då gick hon även igenom sitt hår med plattång, för att få det att ligga precis som det aldrig ville ligga.
Hon hade alltid lagt fram dagens klädkombination, på den vita karmstolen, så att allt var rent, struket och matchade. Under hela morgonprocessen var hon samlad och lugn - om inget störde henne, om hon inte glömt något, om inte något krånglade. Allt som på något vis avbröt henne i hennes trygga, väl invanda moment fick henne att tappa fotfästet, att falla. Det var så lite som behövdes för att allt runt omkring henne skulle rasa, och hon skulle stå där hjälplös, frustrerad, livrädd. Hon gjorde tappra försök att hålla sig kvar, för att avvärja en katastrof, som ett fall skulle innebära. Ibland ramlade hon och gick sönder, men kunde ändå få fatt i sig själv igen, och bli hel, om än med vissa sprickor.
Men så började hon att falla alltför ofta, vid flera tillfällen och sprickorna gick aldrig att limma ihop mellan varven. Hon blev inte hel, hon var trasig, inte riktigt ihophållande. Hon kunde visserligen ta sig fram, om än något vingligt och osäkert. Hon försökte undvika vägar där hon utsattes för fall. Hon byggde beskyddande murar, hade ett aktivt försvar mot omvärlden. Hon sökte sig till kända områden, riskfria situationen och vågade inte öppna sin dörr för något främmande. Det enda hon önskade var att få den tiden som sprickorna behövde för att läka, för att bli motståndskraftiga och starka.
Sen ville hon inte falla mer. Hon hade fallit tillräckligt.