Något modigt

Hon visste att detta var en nödvändighet, för att hon inte skulle tappa all sin tilltro till sig själv. Motståndet hon kände, illamåendet som for som en tennisboll inom henne, ångesten som flåsade i nacken. Hon var ändå tvungen. Hennes mammas överbeskyddande ord, som fick henne att kvarstå i sin intethet. Mannen i hennes liv, som hyste svaga förhoppningar om att hon någonsin skulle våga lämna hemmets trygga boning. Det hem som numera var hennes fängelse.
Undanträngandet av alla motstridiga känslor fick henne att inta en stridslös hållning. Hon kände att hon släppte allt, som att bli inrullad i en matta, och förlita sig på att luften skulle räcka tills någon släppte ut henne. Hon tog några djupa, målmedvetna andetag då den vassa vinden bet i hennes ansikte. Hon var utanför dörren, i verkligheten, bland människor. Hon var i frihet, i fara, i vardagen. Hon var en av de andra. Hon fanns. Det var inte längre något oövervinnerligt. Låsningarna hade börjat släppa. De nyuppväckta vingslagen hade börjat slå. Ett ljus vågade träda fram - hennes inre livsljus hade vaknat.