Något klibbigt

Denna ihållande tanke, som envisades med att inte lämna henne. Det hjälpte inte hur hon än försökte skrämma iväg den med motargument eller kasta sig in i ett positivt flöde. Den återkom ändå lika kvick till henne, som en gummiboll kommer jag tillbaks till dig, en gammal slagdänga, upprepades inom henne.
Hon gick längst havsremsan, lät vindarna härja i hennes hår. Hon visste att det skulle klibba ihop sig och vålla henne stor möda att reda upp. Men befrielsen att bara gå, gå och återigen gå var större än så. Utan mål i sikte, uttömmande på alla krafter fick det henne att känna den avundsvärda fysiska tröttheten. Det var enbart denna utmattande känsla som kunde tona ned tanken en aning. Hon skulle falla ihop, bli insvept i den domnande sömnens förlösning. Det var dit hon ämnade nå, och det var inte så långt kvar.
Hon kände frossan komma krypande som en ofrånkomlig effekt, och andningen hade lagt sig djup inom henne. Som en vålnad var hon uppslukad av tillvaron, och omöjlig att nå. Kvar satt bara fragmenten av den tanke, som slingrade sig likt struptag om hennes hals.
Hur skulle hon bli en hel människa igen? Tanken skulle inte lämna henne, den skulle tränga in i varenda cell av hennes varelse. Det obegripliga fäste den fått över henne var likt en klibbig massa, som spred sig desto mer hon vidrörde den. Tanken skulle inte lämna henne. Hon däremot skulle lämna tanken. Tron på en förlåtelse skulle ge henne en outröttlig förmåga, att våga släppa alla tvivel.