Förtrollning

Detta är ett av mina vackraste minnen, som jag kan plocka fram, när den grå vardagen känns alltför påtaglig och hårdnaggad. Det finns platser på jorden, där sagorna fortfarande lever. Där idyllen vilar stadigt kvar, de moderna vindarna har inte nått fram och kvar finns det vi glömde att bevara i vår kamp att, vad vi trodde, nå högre höjder. Men någonstans på vägen tappade vi detta som har större värde och som ingen teknik i världen kan ersätta. Platser som vägrar att anpassa sig.
Det var en jul, då snön låg tät omrking knutarna. Då jag och far högg ned vår egen julgran, och mamma kokade den mest ljuvliga, sega knäck, att bjuda tomten på till aftonen. I vårt lilla gamla torp, nymålad gult, som låg vid vägens slut, inramat av tung granskog, var friden överväldigande. Bergen tonade upp sig likt obegränsade lekytor, och frihten var total.
I stearinskuggornas sken spred sig värmen medan dofter från kryddstark julmat fyllde stugans nedre rum. På ovanvåningen hade vi våra enkla sovplatser, ibland hade vi objudna gäster av springande möss, som far fångade i igenhändigt byggda fällor.
En knastrande brasa gav oss rödflammande kinder och värmde oss djupt in i våra hjärtan. Där fanns de gamla kära släktingarna: farmor Ester, mormor Ebba, gammelmormor Ida och morbror Sven. Jag var fem år den julen, och jag minns den glädje jag kände då ett jättelikt paket var inköpt till mig. Jag öppnade det förväntansfullt, och upp tornade en röd dockvagn, just den jag hade önskat mig. På gamla foton ler jag överlyckligt, mitt brunlockiga hår glänser och det går inte att ta miste på: glädjen som ett barn kan uppleva på julafton, när den den magiska julkänslan infinner sig. När jag tänker på den julen, vill jag tillbaka, jag vill söka upp detta lilla torp i Blekinges skogar. Jag vet inte ens om det finns kvar, eller om det blivit angripit av tidens frammatch och förlorat sin förtrollande charm.