En plantering

Ett hastigt utfluget ord, som virvlat iväg i vinden. Sagt i affekt, försvunnet stunden senare. Den kvarvarande känslan, ordens makt, som sprider sig som inre växter i människans celler. Kämpar sig starka, breder ut sig. Orden som inte lämnar någon ro efter sig. Brännande, värkande, krampaktigt sitter de kvar, som ingjutna. Detta som aldrig var meningen, som blev kastat på levande materia. Ångern som inte kunde få det att förtvina. Glömskan som inte kunde leva upp till sitt syfte. Tankar som band orden inombords i själens fängelse. De irrande frågorna, ekona utan utväg. De sagda orden som planterats, tvingat till sig sin existens.
De skulle ha sin intensiva blomningstid och vissna ned, när dess tid var avverkad.