Banan

Det var inte utan att hon antastades av ett sting av skam. Framför henne låg ett flott keramikfat med en lagom mogen banan på. Symboliken i frukten kunde vara provocerande för vissa, och hade tillskrivits ett tabubelagd budskap Det satt väldigt djupt, inpräntat bakom egna åsikter och spontana ingivelser. Fick hon välja själv, vilket hennes omgivning numera inpräntat i henne, att hon faktiskt fick, då visste hon precis. Det var mycket enkelt, om hon bara frågade sig själv. Problemet var att så mycket fanns i vägen, för att kunna urskilja vad som egentligen var enbart hennes tankar. Ett sorl av stridiga röster ansträngde sig alltid till det yttersta för att överrösta hennes ängsliga rop. Hon var en person full av vilja och livlighet, och det hade under livet inneburit en ständig kamp, en strid mellan henne och vad de närmaste, de som representerade de högre värderingarna, stod för.
Men någonstans på vägen hade sanningen gått upp för henne: de visste inte alltid rätt. Det var många gånger hon som hade haft rätt! Hur som helst handlade allting om ett personligt val. Allt man vill, allt man säger, allt man känner. Ett personligt val. Men hon var inte oberoende av hur den omgivningen som betydde så enormt mycket för henne reagerade på hennes personliga val. De konsekvenser som det kunde få gjorde att hennes personliga val tappade sin betydelse. För i samma sekund skulle hon också förlora...deras kärlek, deras acceptans. Men visste de vem de älskade egentligen? När hon bara var ett format jag, styrt och måtbeställt enligt vissa restriktioner. Denna medvetenhet var något hon behöll för sig själv. Hon vågade inte riskera att visa sig själv i kontrasten mot sina idealistiska föräldrars orimliga krav. Men skillnaden var att hon åtminstone visste nu. Det var inget fel på henne. Hon måste bara våga ge sig ut på banan, sin egen bana.